1. Sjukdom/trauma

<u>Onsdagen den 22 mars 1995</u>

2008-01-30 21:33 #0 av: Simson

Under arbetsträning läste jag i en tidning på arbetsplatsen om en skrivtävling där man fritt skulle skriva ur livet om onsdagen den 22 mars 1995. Utbränd. All förvärvad kunskap var borta. Ej glömd men åtkomst vägrad. Denna tävling fann en bakväg in till hjärnan. Den gick via hjärtat.

Även om jag visste att det skulle kräva blod, svett och tårar för att komma igång med ordbehandlaren bestämde jag mig för att försöka.

Jag hade då i några veckor försök ta mig in i ordbehandlaren. Ett för mig välkänt program jag i många år använt och även installerat.

Nu fann jag till min förskräckelse att jag inte kom åt mina kunskaper och kunde därför inte använda någonting i datorn.

Jag som tidigare ansvarat för funktionsdugligheten hos användare och en mängd av olika typer av datorer med kringutrustning.

Allt beroende på utbrändhet.  

Helt plötsligt, likt Niagarafallet, strömmade allt möjligt ur mig. En hel kaskad av ord och meningar. Jag verkade äntligen ha hittat en bakväg in till hjärnan. Den vägen gick via hjärtat. Vilken lycka!!!

Dagboken är från den dagen och är så fragmentarisk och sönderhuggen, precis som hjärnan funkade då. 

"I väntan på livet..."

eller

"Tack och lov för katter..."

00.00

Klockan är någon minut efter midnatt. Onsdagen den 22 mars 1995 har just börjat. Det är mörkt ute och de flesta sover.

Åter igen kan jag ej somna. Åter igen ligger jag här sömnlös med ångesten som enda sällskap.

En serietidning får bli ett försök till distraktion. Efter några sidor knäpper jag av lyset och försöker lugna ner mig.

Med mörkret kommer ångesten likt en stor tidvattenvåg vällande in över mig och hotar att dra med mig ut i dess nattsvarta ocean.

Fragmentariska minnesbilder från den svåraste tiden efter kraschen rullar likt en dålig spelfilm upp på ögonlockens insida.

All smärta. All maktlöshet. All hopplöshet. Allt oförstånd. Alla kränkningar. All förnedring. Alla tankar på självmord.

Tänk vad förlösande om man bara någon gång kunde få gråta...

00.30

På med lyset igen. Bort med hjärnspökena. Bu på er...

Går upp och tittar till katterna.

Bär omkring på dem en stund. Kör ner näsan i den mjuka varma pälsen och luktar på en sömndrucken och förvånad liten kattunge.

Ger dem godis. Tar fram leksakerna och försöker leka bort oron i kroppen.

Tänker att: Tack och lov för katter.

Katterna blir inte sura när hjärnan inte fungerar på mig. Eller förbannade för att jag glömmer det mesta. Eller irriterade för att jag gör om samma sak flera gånger eftersom jag inte kommer ihåg att jag börjar på med något och därför ej heller avslutar något utan hela tiden börjar med något annat i stället. De blir inte heller arga för att jag inte kan hålla tråden i ett samtal.

Tack och lov för katter.

Likt afasin tappar jag fortfarande ord i både tanke, tal och skrift. Komihåg'et och den logiska tanken finns inte där ännu. Vem vet om och när det kommer tillbaka.

Katter bryr sig inte om sådana petitesser. De gillar och accepterar mig som jag är just nu ändå.

Jag har börjat komma ihåg att jag glömmer saker och ting ibland även om inte minnet orkar att minnas vad. Trots allt är det i alla fall långt bättre än det svart hål jag levde i förr när jag inte ens kom ihåg att jag glömt. Det ger mig lite hopp om tillfrisknande.

Tack och lov för katter.

Ja okej då. Äldsta katten protesterade något när han i nästan tre dygn fått leva på torrfoder. Jag trodde jag hade handlat och givit honom mat. Att så inte var fallet insåg jag när min mat var slut och jag glömde handla åt mig också. Men vem kommer ihåg att äta...

Tack och lov för katter.

01.00

Knäpper av lyset och försöker somna.

02.00

Vaknar ur en mardröm av att jag skriker. Vet inte vart jag är. Hittar ingen lampa. Känner inte igen möblerna. Allt är bara mörkt och fullt av konstiga skuggor överallt.

Paniken rusar in över mig och jag börjar storgråta.

Väckt av gråten kommer kattungen upp i sängen. Tänder lyset och leker en stund med honom. Klockan är bara två.

"Lilla katt. Det gör inget att du bits men gör det helst i högra handen."

I den högra har jag inte så mycket känsel att det gör något när en liten kattunges små sylvassa klor och tänder far över handen och framkallar långa röda revor i skinnet.

Marorna flyger till slut sin kos och både katten och jag somnar efter ett tag.

Lampan får vara på.

03.00

 

Klockan är inte mer än tre på morgonen när jag vaknar av att det kryper i hela kroppen. Har ett gäng myror öppnat filial i min säng månne...

Höger hand värker något fruktansvärt. Hur än jag ligger protesterar den med att värka så att jag vaknar.

Varför kan ingen läkare se varför det gör så olidligt ont...

Det har värkt på samma ställe i tolv år efter en olycka. Tyder inte det om något på att allt inte står rätt till.

Hur kan förtroendeläkaren från en dag till en annan fem år efter godkänd arbetsskada helt plötsligt anse att det inte finns något samband med den ursprungliga olyckan där jag knäckte handleden när det gjort ont på samma ställe hela tiden. Missar jag den röda tråden i logiken här på något vis...

Går upp och vankar fram och tillbaka i vardagsrummet för att försöka fördriva tankarna på värken. Funderar på att ta en värktablett trots att jag egentligen inte vill ta tabletter den här tiden på dygnet. Får beslutsångest.

När värken inte självmant släpper tar jag till slut en tablett. Sätter mig i soffan och väntar på att den skall verka.

Av smärta droppar tårarna utefter kinderna. Det gör så ont. Lindar ett tjockt lager fetvadd runt handen för att försöka få upp värmen i den. Måntro man kan önska av tomten att få en amputation i julklapp...

Kryper i säng igen. Domnar bort efter en stund.

04.00

Sover oroligt och vaknar efter en timme.

Försöker somna om.

Efter minst 14.397,5 provade sovsätt har jag fastnat i ältandets berömda irrgångar och det är rundgång i huvudet. För att undvika "yrsel" stiger jag upp.

Tänk om man skulle våga prova titta på en videofilm. Allt för att fördriva tankarna åt något annat håll. Kanske fungerar det så här mitt i natten.

En kvart senare inser jag att jag aldrig kommer att kunna hålla tråden i filmen så länge att jag fattar vad den handlar om.

Av med videon och hopp i säng igen.

05.30

Halv sex. Äldsta katten står utanför kattmatsskåpet och kräver att få en ny burk mat öppnad. Protesterna blir till slut så starka att jag ger efter och stiger upp.

Två tonfisk. Varsågoda.

Två nöjda katter äter glatt efter en lyckad kupp och somnar mycket tillfreds med sig själva och att morgonritualen gick hem även denna morgon.

06.00

Vid sextiden börjar kroppen mattas så mycket att jag slumrar till. En vanlig tid att somna vid nuförtiden. Arbetsdagar ringer klockan vid halv sju och det är tungt. Idag är det onsdag och arbetsfritt. Skönt.

07.00

Vaknar vid sju av att en fyra kilos katt med något tyngre kattunge på släp fyrpunktslandar på min mage. Puh. Vilt slagsmål och hallabaloo i sängen efter mottot: Vem kan käka upp flest tår på matte. De tycker nog att de varit lugna länge nog. Står ut ett tag men inser snart att det nog är lugnast att stiga upp.

07.30

Jag går upp för att komma igång med onsdagen den 22 mars 1995. Det känns som om den startade för en evighet sedan. Tänk om den ändå vore över. När tog förresten tisdagen slut...

Duschar, borstar tänderna och hoppar i joggingoverallen. Äter frukost och pysslar lite för att skingra tankarna. Leker med katterna ett tag och städar undan lite som jag i går kväll inte orkade plocka bort.

Dammsuger bort det värsta av kattsanden som av någon skum anledning har en tendens att finnas lite var stans i lägenheten. Det behöver inte knastra överallt när man går. Mina ambitioner ligger inte på VM i steppdans precis.

Efter dusten med dammsugaren känns det skönt att äntligen duscha. Hygienen skall man vara noga med. Allra helst för en sådan som jag som ej kommer ihåg om jag duschat eller ej. Målar mig och fixar håret.

Försöker leta något att sätta på mig. Det brukar vara svårt att välja något ur garderoben.

Med beslutsångesten pysande ur öronen likt ett ånglok sitter jag till slut på hallgolvet frustrerat gråtande. Inte ett plagg har jag lyckats välja ut.

Många vändor senare kan jag till slut bestämma mig och klär mig, äter frukost och diskar.

Onsdag är min lediga dag i veckan. De andra dagarna är det arbetsträning på ett annat ställe än jag är anställd på. Ett ställe som varit storsinta nog att ta emot mig för arbetsträning på den nivå jag klarar av.

När jobben fördelas på morgonen vill jag skrika rakt ut: "Jag kan ta det jobbet. Jag har tid. Jag kan åka. Jag klarar det där."

Inom mig vet jag att det är omöjligt. Även om jag känner igen arbetsuppgifterna som enkla har jag numer fått acceptera att jag inte kommer åt hjärnan och de kunskaper som finns där att jag kan utföra de allra enklaste arbetsuppgifterna. Jag försöker hejda mig och håller tyst.

Det är skönt och nyttigt att gå hemifrån på dagarna om än bara för någon timme. Än så länge behöver jag sova lika många timmar som jag arbetstränat när jag kommer hem.

Idag är det onsdag. Onsdagen den 22 mars och jag är ledig. Skönt.

Denna dag som jag varit så nervös inför. Nervös i flera veckor. Klättrat på väggarna av nervositet. Idag skall jag till handkirurgen på SÖS.

Egentligen är jag rädd. Fruktansvärt rädd.

Som den gången jag gick till en ortoped med sådan värk att handen knappt gick att röra och blev mer eller mindre utkastad med orden "jag kan inte se några fel på den handen". När jag frågade varför den då gjorde ont kom kommentaren att "svenska folket skulle vara mer tåligt". Pust...

Därför är jag rädd idag. Rädd för vad läkaren skall säga. Rädd för att kanske ännu en läkare inte kommer att vilja titta på handen.

Hur många gånger har jag inte känt mig förnedrad för att läkarna inte har kunnat se varför jag har ont. Att jag har haft mage att ej bryta handen så att de vet vad de skall göra.

Felet hos mig är väl att jag inte ser läkaren som en gud som gör underverk och behandlar honom därefter. Från min sida sett är han mer som en konsult jag anlitar för att få förklaring och hjälp av.

"Aja, baja lilla patienten. Inte ta ner oss läkare på jorden. Vi vill sitta här uppe på våra piedestalar där vi själva satt oss. Här behöver vi inte se så mycket eftersom molnen så behjälpligen skymmer det mesta."

Hoppas att läkaren idag är snäll och vill titta på handen.

12.00

Ytterkläderna åker på vid tolvtiden. Kollar noga genom titthålet i dörren att galningen i huset inte är i trappan. I dag vill jag inte bli nedslagen.

Springer ner för trapporna, ut ur huset och ut bland folk. Bra med vittnen om något skulle hända. Tar mig ner till tunnelbanan utan intermezzon. Äntligen iväg.

13.00

Stressad av rädsla och nervositet efter lång tid i väntrummet är jag så gott som skräckslagen. Illamåendet av överstimulans kommer över mig och jag vet inte vart jag skall ta vägen. Kollar efter närmaste toalett ifall olyckan skulle vara framme.

Inne hos läkaren har rädslan gjort mig så mentalt spärrad att orden faller bort och det kraftiga sludder som infinner sig vid dylika tillfällen gör att jag knappt kan förklara vad och hur det värker. Tur att mitt namn står på patientbrickan mig är det ingen idé att fråga. Stressen gör att inget verkar göra ont längre. Läkaren kan säkert vrida handen ur led utan att jag reagerar.

Han konstaterar i alla fall själv att rörelseförmågan är mycket begränsad och jag får en mängd remisser.

Jag genomlevde läkarbesöket. Läkaren tog mig på allvar. Härligt. Det här får vi fira på något sätt. Jag köper mig en chokladkaka.

14.00

Mycket lättad tar jag 48'ans buss men har inte en tanke på att fråga chauffören om hur linjen sträcker sig utan hoppar av vid Skanstull och tar tunnelbanan till Fridhemsplan för att handla.

Allt blir bakvänt och knepigt inne på affären. Stressad börjar jag i förtvivlan gråta över att inte orka fixa ens det allra enklaste saker som att handla. Snacka om att ha blivit något knepigt seriellt hemmabygge. "Bara en sak i taget och helst inte det heller annars brinner hjärnan..." Blä...

15.30

När jag kommer ut efter att ha gett upp om att få ihop det hela till något vettigt åker 48'ans buss förbi precis framför mig. Jag hade kunnat sitta kvar.

Tar tunnelbanan hem. Man behöver inte medvetet utmana ödet genom att ta samma vägar som galningen från huset  så jag går en annan väg ut från stationen. Han har hoppat på mig förr i tunnelbanan. Det får inte hända igen.

Handlar ingen tidning i kiosken som jag normalt brukar. Inser redan nu att läsning helt är över min förmåga i kväll. Det får bli en annan dag. Orken brukar räcka till torsdagens tidning, då får man också tv-bilagan till. Söndagstidningen köper jag de dagar jag är så pigg att jag orkar utanför dörren. Det brukar bli nån gång i månaden.

16.00

Väl hemma skakar kroppen att jag kan knappt gå. Överstimulansen gör att jag mår illa igen så ansträngande som denna dag har varit.

Handen mår inte bra efter alla tester och jag tar en tablett för att lindra värken. Somnar och sover mycket oroligt. Vaknar frysande några timmar senare.

18.00

Mat borde jag fixa till för att försöka få något i magen. Hungrig - vad är det. Kan man slå upp det i någon uppslagsbok någonstans.

Man skulle ha en assistent som lagade mat. Gärna en som kunde med dammsugare och tvättmaskin. Inte fy skam om personen i fråga visste vad en diskborste vad också. Då tror jag nästan att min hand skulle räcka till någon typ av hobby. Tänk vad kul det vore. Att inte behöva välja mellan att äta/laga mat/diska/städa eller t.e.x sticka. En dröm för framtiden...

Förhoppningsvis en sanndröm vilket årtionde som helst. Kanske tidigare om vi träffat rätt läkare denna gång. HOPPAS. Hjälpte det skulle jag be till Gud till och med. Det har jag gjort så många gånger förr. Kanske hjälper det den här gången. Vem vet. Värt ett försök...

Vad skall jag välja i kväll - TV eller kanske stereo. TV är jobbigare då både syn och hörsel används.

TV'n kan jag leva utan men att inte orka lyssna på favoritmusiken utan att bli överstimulerad har varit en plåga. Musik som så starkt kan påverka humöret positivt.

TV tablån gås igenom för att se vad som erbjuds i kväll. Vilket program skall jag välja att se på. Finns det egentligen något att se. Mer än ett par orkar jag nog inte efter en dag som denna.

Stereon utesluts efter att ha hittat ett intressant program senare på kvällen.

Försöker skriva ett brev till brevvännen för att kort försöka förklara varför jag inte skrivit på så länge. Hittar inte orden på svenska. Vet vad jag vill säga på engelska men kan inte för mitt liv fatta vad det betyder på svenska så jag kan kolla på något av språken efter stavningen. Blir till slut så frustrerad att jag blir arg och gråter av förtvivlan. Kastar pennan i väggen och svär att jag aldrig skall skriva en rad igen.

20.00

Min terapeut ringer och kollar att allt är så ok det bara går med mig nu för tiden. Skall lägga ifrån mig telefonluren för att hämta ett papper men lägger naturligtvis på istället. Terapeuten som är van vid mina knepigheter vid det här laget ringer snabbt upp igen och vi försöker orka skratta åt eländet tillsammans.

Sedan min arbetsgivare slutat hjälpa till med betalningen för terapin har jag inte råd att gå till terapeuten lika ofta som jag behöver. Eftersom jag inte går i terapi längre gör jag heller inga framsteg med att orka gå tillbaka till arbetslivet. På så vis tjänar jag heller inte ihop några pengar till terapitimmar. Snacka om rundgång. Och sammanbrottet som i allra högsta grad är arbetsrelaterat. Vad gör man...

Är inte arbetsgivaren rehabiliteringsskyldig nu för tiden. Vem vet det. Vart vänder man sig då.

Undrar hur många frågor det är som man inte har svar på för att man inte klarar av att vara så klar i huvudet att man orkar leta efter svaren. Jag skulle behöva anställa en assistent som hjälper till att reda ut begreppen. I såna här fall av utbrändhet när man inte klara det vardagliga själv vore det bra. Tänk om det i alla fall kunde gå ihop ekonomiskt.

Funderar på hur det vore om man någon gång skulle kunna orka gå på lokal igen. Att gå ut och dansa. Vad kul det vore. Eller att bara gå ut och äta en bit mat på en restaurang någonstans. Vilken omväxling. Vad härligt...

Ge mig något halvår till och jag hoppas att både bio och dans kan vara ett alternativ till alla hemmakvällar, likadana allihopa...

Galningen verkar vara på hugget och pucklar på sin suparkompis. De springer i trappen, slåss och skriker invektiv åt varandra och alla som kommer i deras väg. Ringer polisen. Galningen sticker dock iväg från huset i tid och poliserna kommer som vanligt alldeles för sent. De tar vittnesmål och åker igen. Vad bryr sig polisen i sånt här. Vad bryr de sig i att min mage pajar för att det går alldeles för långsamt att få ut honom ur huset.

Ringer och pratar med en kompis. Dessa vänner som under denna jobbiga tid betytt och fortfarande betyder oerhört mycket för mig. De som har ork att överse med min nuvarande intellektuella nivå. Att för några minuter få prata bort ångesten. Det är de personerna som gör det värt att kämpa.

22.30

Knäpper på TV'n för att se det program jag valt för kvällen. Försöker så gott det går att koncentrera mig på vad som händer. Efter halva programmet kommer överstimulansen igen och illamåendet med det. TV'n slås av och jag går mycket frusterad i säng. Jag försöker övertyga mig själv att jag kommer att somna utan ångest.

Ångest - vad skall jag göra med dig... Denna ångest som likt en stor skugga klistrat sig fast vid mig en måndag i början av maj 1994. Så här efteråt vet jag att den förföljt mig och funnits bakom mig med sitt fula tryne långt tidigare än så och hotat med att komma fram till fullo.

Inte förstod jag det. Nej då, jag bara jobbade på och struntade i alla signaler min arma kropp sände ut i vild förtvivlan. Upp med skygglapparna helst de allra största. På med ögonbindel och i med öronproppar.

Tig och jobba hade arbetsmiljön länge försökt få mig till och även om förståndet till en början gjorde starka protester hade jag till slut lärt mig att det var bäst för att överleva. Allt likt de klassiska tre aporna.

Denna överlevnadsinstinkt som till slut inte orkar med situationen längre utan lägger av mitt i ett samtal. Diagnos akut kris - utbränd.

Jag kan ej ta hand om mig själv ens i de mest vanliga och enkla situationer. Vem mer än jag duschar flera gånger om dagen eftersom jag ej kommer ihåg gången innan. Vem mer än jag gör det mesta flera gånger om.

Funderar en stund på om jag skall ta en insomningstablett. Slår det hela ur skallen då jag brukar må dåligt av de tabletterna. Knäpper av lampan och försöker somna.

Ligger länge och vrider mig av våndor i sängen. Hjärnspökena kommer och jagar runt i skallen. Det är svårt att ligga still. Undrar om man kan springa ifrån dem om man roterar tillräckligt snabbt...

Får hela tiden sätta mig upp för att reda ut tröjan som gång efter annan försöker strypa mig. Svär en ramsa för att avreagera mig. DET känns skönt. Svär en liten ramsa till bara för det gjorde så gott. En ramsa till får mig till slut att till och med dra lite på munnen.

Går upp och dricker lite saft och tar en kaka.

Tänker på hur kul det skulle vara att söka nytt intressant datajobb och få någon riktigt saftig arbetsuppgift att bita i. Varför inte sätta sig på skolbänken igen.

Viljan finns i allra högsta grad där men när kommer kroppen och hjärnan att komma ikapp den. Kommer de någonsin ikapp eller är det kört för min del.

Vad hjälper det då att längta. Är det någon idé...

Varför lura sig själv. Jag kanske aldrig kommer att "friskna till" så pass att jag någonsin kommer att kunna ta ett datajobb igen. Kanske inte ett jobb överhuvudtaget...

Skall jag börja anpassa mitt liv som "mentalt handikappad" också förutom handikappet i händerna...

Kanske måste jag börja inse att det är tillräckligt om jag någonsin kommer att klara mig själv hemmavid med vardagen någongång.

Numera verkar tiden mest gå ut på att vänta på att livet skall hitta tillbaka till mig.

ATTANS. Nu åkte jag dit på ältandet igen. Att jag aldrig lär mig. Jag borde ha lärt mig känna igen fallgroparna vid det här laget...

23.57

Klockan är till slut någon minut i midnatt. Onsdagen den 22 mars 1995 håller just på att ta slut. Det är mörkt ute och de flesta sover.

Återigen kan jag ej somna. Åter igen ligger jag här sömnlös med ångesten som enda sällskap.

Vad är det för idé att släcka ljuset. Låt det stå på.

Undrar om man även i natt kan väcka katterna och leka en stund. De blir inte sura på mig för det. De gillar mig ändå. De har också förstånd nog att inte tycka synd om mig.

Tack och lov för katter.

Äldsta katten hoppar upp i sängen och pussar mig på näsan. Han visar mig sin ynnest som katter gör genom att vända häcken åt mig. Efter en miljon pussar lägger han sig på armen med huvudet sitt i min högra hand och jag somnar lugnt med näsan mot hans rygg.

Tack och lov för katter.

 

Text ur livet: Simson

Titel: Livsväntare

 

 

Konstaterande:

Handen opererades av handkirurgen och jag är nu helt smärtfri. Det konstaterades att problemet var den ursprungliga skadan.

Jag har ännu inte mycket till närminne och har inga förhoppningar om att få tillbaka det helt. Kan pga detta inte lära mig nya saker.

Har fått lära mig läsa, skriva och handarbeta igen. Det tog tid men kom tillbaka till slut nästan helt.

Jag har ännu ej orkat komma ut på lokal.

Är numera pensionär.

Av: Simson

Datum för publicering

  • 2008-01-30

 

Anmäl
2008-01-30 22:03 #1 av: Rita-S

*kramar simson* Jag förstår hur du mår i din värk som den var..

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

Anmäl
2008-01-30 22:32 #2 av: Simson

TACK vännen! Kul att du orkade dig igenom hela texten!! Kram!

Anmäl
2008-01-30 22:51 #3 av: storAnnette

Oj,det var mycket.Inte mest att läsa utan mest det du varit med om.

Hoppas på att ditt liv från och med nu bara blir bättre och bättre dag för dag...ny bostad och sova gott först,sedan kommer du att se livet med nya ögon och upptäcka en massa snygga killar och sådär (det kanske jag också gör en dag om jag börjar använda de glasögon jag behöver)!

Kyss Kram skickas (saknar kram-smiley)

Anmäl
2008-01-30 23:36 #4 av: vanessa

Otroligt bra, och tyvärr sann, berättelse. Minns själv hur det var att vara utbränd, men gick nog inte ner så långt ändå. Fast minnet fick stryk, och det är jag nu så glad för att det börjar komma tillbaka. Men närminne, det har jag fortfarande problem med. Usch, inte något man ens vill önska en fiende.

Älskade denna historia du berättar för oss här. Den gör ont att läsa, men visar sanningen som den är. Önskar att många fick läsa den. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-01-31 12:05 #5 av: Asa-N

Jösses säger jag bara..... Tack för att du delade med dig... Blir helt matt av att bara läsa allt du gått igenom....

Bamsekramen på dig.

Anmäl
2008-01-31 17:29 #6 av: Simson

TACK snälla vänner!!! Otroligt att ni orkar igenom hela!! Imponerad! Kramar till er alla!! Kyss

Anmäl
2008-01-31 17:30 #7 av: Simson

Det som gör mest ont är att om jag kunnat gå kvar hos psykologen och att företaget varit villiga till rehab så hade jag varit ute i arbetslivet nu. Känns som slöseri med mig.

Den psykolog jag gick hos via "psykmottagningen" visade sig inte anse att stress finns. Det visade sig i ett möte med stressmottagningen! Inte konstigt att jag aldrig kom någonstans! Stressmottagningen kunde bekräfta alla "symptom" till stress och PTSD. Känns också som ett slöseri med mig.

Suck!

Anmäl
2008-01-31 17:32 #8 av: Simson

Jag säger dock TACK o LOV för tjänstemännen på Försäkringskassan som hållit mig ovanför vattenytan!!! Utan dem hade min historia varit mycket svartare.

Anmäl
2008-01-31 19:41 #9 av: vanessa

Blir alldeles stum för att de som ska hjälpa oss, drar ner oss i skiten istället. Det känns så jobbigt. Skönt att du åtminstonde har haft FK som hjälper dig att plaska ovanför ytan.

En fråga, är det hel kört för dig att ge dig ut i arbetslivet igen? Vill du det, vill du inte? Om du inte vill det så borde du bli författare och skriva en bok om din resa. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-01-31 20:27 #10 av: storAnnette

#8 Så kul att läsa att någon är glad över tjänstemännen på FK.

PS:Jag är tyvärr inte alls glad över den senaste,som avslår precis allt så allt måste överklagas.Fy bubblan.DS. 

Anmäl
2008-01-31 20:59 #11 av: lightseeker

jag känner igen mig till hundra procent, i din berättelse simson, men när det är jämna-plågor-dagarn, så är jag nästan bara glad, fastän att jag inte klarar de vardagliga sysslorna i hemmet.

Numera gör jag hellre saker som att umgås, gå ut och lyssna/titta på kulturella saker, för att orka med att vara sjuk, dans kanske det aldrig mer kan bli, men man kan dansa hemma, köpa sig bra musik,

En partner, kommer det nog aldrig att bli, vem orkar med någon som har så ont jämt, sex, ähum, vad var det för någonting.

Vad skönt för dig att du till slut fick hjälp, jag tror inte längre på att jag någonsin kommer att få någon, jag har nu varit sjuk sedan den 30/6 1985.

Men du vad är en stressmottagning?

Anmäl
2008-02-07 08:44 #12 av: Alexej

I väntan på livet...det var inte så vi drömde om...Gr&aring;ter

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.