2. Autoimmun

<u>Dagen MS. Ägget som anföll mig.</u>

2007-10-29 02:12 #0 av: vanessa

Det var dagen D, eller snarare dagen MS för mig. Gjorde det stora misstaget att åka själv till KS och Neurocentrum. Tror att jag fortfarande befann mig i en förträngningsfas. För inte hade jag DEN sjukdomen.

Träffade min läkare. Han satte sig ner och började i lugn och ro förklara att hjärnröntgen visade att jag hade MS. Då var jag fortfarande med på tåget. Sedan tog han fram mina hjärnröntgen bilder. Trodde att jag kanske skulle se några nervtrådar som var lite påverkade. Det jag såg försatte mig i en chock.  Det var en stor ljus massa i samma form och storlek som ett ägg. Efter det hörde jag inte ett ljud av vad han sa längre. "Bla, bla, blabla."

Nätterna efter, i veckor, förföljdes jag av ägg. De kom och la sig i min hjärna hur jag än försökte fly. På dagarna försökte jag acceptera det hela. Det som skulle bli mitt nya liv.

Kommer jag dö av detta? Blir jag rullstolsburen? Jag som började hitta min nisch. Ska jag bli den sjuka? Varför? Kommer min man att lämna mig? Räcker inte det med allt jag redan drabbats av? Kanske jag alltid kommer vara låst i hemmet. Med tystnad runt mig.

"Dagen MS" är något jag inte önskar någon på denna jord.

Åkte hem, helt tom i huvudet, men samtidigt hur fullt som helst. Med inbillat "Det var ju bra att veta vad jag lider av, det är skönt."

En tid senare pratade jag med min läkare, och han förstod att det han inte var rätt sätt att presentera en sjukdom. I varje fall inte till mig. Och att han framöver kommer att fråga om den sjuka vill se bilderna eller inte. Så i min äggskräck och sorg gav jag kanske en gåva till andra som är som jag.

Men idag, långt, långt senare har jag accepterat att jag har MS. Det är troligen inte slutet på livet. Fast känner mig fortfarande lite splittrad på livsfrågan. Med acceptans innebär inte att jag godtar det hela, men det är ingen idé att bråka mot verkligheten utan göra en omstart i livet. För bitterhet blir som cancer i själen, och genom att jag godtagit det hela så slipper jag bitterheten som skulle bryta ner mig annars. Värre än vad MS kan göra.

Men ägget kommer fortfarande tillbaka ibland. På natten.

© Kata Larsdotter

Av: vanessa

Datum för publicering

  • 2007-10-29

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2007-11-01 14:38 #1 av: Leffe

Det måste ha varit en fruktansvärd chock för dig. I bland kan man ana vad som är på gång, men man vill inte inse det. Kommer självihåg min hjärtinfarkt. Jag hade känningar med bortdomnad arm månader innan, men reagerade - det går snart över - och jobbade vidare. För varje vecka som gick blev det fler och längre bortdomningar och jag blev tröttare och tröttare och mer och mer retlig till humöret. Men dålig jag nej då! Så en dag på semestern när jag möblerat om lite kom domningarna tillbaka och släppte inte. Natten kom och det gick inte att sova. Klockan tre på morgonen ringde jag Sjukvårdsupplysningen för råd. Fick order att direkt ta mig till Karolinska. Vad gjorde jag? Jo kollade på lokaltrafikens hemsida när första bussen skulle gå på morgonen. Klockan fyra hade jag svårt att andas ringde min syster och inom fem minuter var ambulansen hos mig. Trodde fortfarande att det inte var något allvarligt. En tanke jag hade hela natten var: Skulle vilja ha en Treo varför vet jag inte (men Treo utvidgar blodådrorna eller något sådant. Så det verkar som man undermedvetet vet hur allvarligt det är men vill inte inse det förrän man får det svart på vitt och hunnit få in det.

Anmäl
2007-11-01 19:13 #2 av: vanessa

Fniss, kolla lokaltrafiken. Du är värre än mig med hästlängder. Du och mamma ligger väl i samma sfär kanske. För hon ville vid några tillfällen ringa och beställa färdtjänst när hon hade problem med hjärtat. Jag ringde ambulans och ena gången ringde larmtjänst ambulans.

Men vilken tur att du klarade dig. Hur gick det? Fick du opereras eller räckte det med medicin. Förresten, du behöver inte svara självklart.

Det är inte Treo utan Aspirin som man ska ta mig veterligen, och många som har dessa problem får nu det på recept för att ta varje dag. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2007-11-02 00:50 #3 av: Leffe

#2 De gjorde ballongsprängningar på två ställen och la in galler. Nu jobbar jag sedan flera år tillbaka 100 % och större delen av hjärtat tydligen ok. Hade med andra ord tur. Fick en chans till och har sedan dess inte rökt en cigarrett - jag som rökte två askar per dag

Anmäl
2007-11-02 03:09 #4 av: Alexej

Kommer ihåg när jag fick diagnosen Chronisk Hepatitis C. Jag låg på kvällen i min badkar och såg på min kropp. Och allt var bara äckligt. Fullt med virus som cirkulerade genom hela kroppen. Plötsligt var jag smittbärande som en aidssjuk. Hur skulle livet blir med mina barn och min kille? Jag hade skrivit mitt examensarbete som sjuksköterska just över hepatitis och visste vad sjukdomen betyder. Men man vänjer sig vid allt!

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Anmäl
2007-11-02 13:07 #5 av: vanessa

Ja, man gör det. Vänjer mig alltså. Är fortfarande i tillvänjningsfasen. För alla sådana saker tar på ens själ. Speciellt om det är något som är smittsamt, för då känner man väl för att sätta en döskalle på själv som varning. Vilket är något jag funderar på att göra. Nämligen en till tatuering som står för farligt avfall. Svart"humor", ja, men så hanterar jag ofta saker. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2007-11-02 13:22 #6 av: Alexej

Ja, ett tag hade jag en ändrad organdonationskort på mig i plånboken. Finns inget värdefullt att donera längre.

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Anmäl
2007-11-02 18:29 #7 av: vanessa

Jobbigt. Men du tog i varje fall ställning tidigare.

Har själv donationskort med mig. För mig är det mer ett ställningstagande att jag är villig att ge precis som att jag är villig att ta. Samt för att familjen inte ska behöva tänka på det hela. Min sjukdomshistoria kommer ändå att landa som en tung roman i knäna på dem på sjukhuset. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-02-28 02:32 #8 av: vanessa

Puttar upp denna tråd för FerretCrow vars man eventuellt har MS. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-02-28 21:06 #9 av: Asa-N

Denna artikel hade jag också missat.... mycket bra skrivet.

Anmäl
2008-02-28 22:29 #10 av: FerretCrow

#8 tack vanessa. så otroligt snällt. ska visa honom denna så fort han kommer in igen=)

Sajtvärd för Worldofwarcraft.ifokus

Anmäl
2008-02-29 00:11 #11 av: vanessa

Tack Åsa för berömmet. Hoppas din man orkar läsa. Nu vet ni att ni inte är ensamma. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-02-29 02:51 #12 av: FerretCrow

#11 japp han har som sagt läst men jag ska säga åt han att bli medlem så han kan söka runt lite själv plus skriva. men som sagt är han nog fortfarande väldigt chockad men han har pratat mycket om sjukdommen själv idag och det är ju positivt=)

Sajtvärd för Worldofwarcraft.ifokus

Anmäl
2008-02-29 09:29 #13 av: Asa-N

Nå hit är han välkommen, vi är ju en samling människor med en salig blandning av dolda "error", men kommer han in här och läser allt positivt så mår han bättre bara av det.

Vi är också väldigt duktiga på att skratta åt oss själva och åt varandra och med varandra och även på att peppa.

 

Anmäl
2008-02-29 22:05 #14 av: vanessa

Som sagt, din kille måste ta det i sin egen takt. Vi finns kvar, så när han orkar finns vi kvar.  /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2008-03-03 00:03 #15 av: FerretCrow

#14 japp kan säga att han tar det bra nu eller ja bättre. vi var på utställning med illrarna våra igår och då fick han träffa en jag mailat mycket med som har en sjukdom som gör att hon ibland får sitta i rullstol och han fick se att man kan göra mycket iaf med mera =)

Sajtvärd för Worldofwarcraft.ifokus

Anmäl
2008-03-03 07:47 #16 av: vanessa

Vad skönt att höra. Det är så lätt att se slutet framför sig, men det blir egentligen en ny start. Jobbig visserligen i början, men inte ett hemskt slut. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.