2. Autoimmun

<u>Rehab 2</u>

2007-11-05 00:02 #0 av: vanessa

Så var allt igång. Och det var både kul och intressant. Snabbt la sig mina taggar och en kurrande kattunge föddes.

Skräckfilmen a la Vanessa
Första gången jag gick för att träna chockades jag. Gick in i omklädningsrummet. Där var det tänt, men ni vet hur de är när man går in i ett främmande rum med eventuellt avklädda människor så stirrar man inte. Så jag gick in med låg blick, vände mig bort för att stänga dörren för att sedan vända mig tillbaka för att hälsa på de i rummet. För jag hade sett att någon satt där. Trodde jag.

Plötsligt hamnade jag mentalt i en skräckfilm i ungefär några tiondelars sekunder. Jag som inte ens tittar på skräckfilmer, såg de korta sekvenserna jag sett poppa upp. För jag mötte inte ett ansikte och kropp, utan ett ben, påklätt och ensamt sittande. När min skräckfilmssekvens passerat så insåg jag 1. Var jag var. 2. Att en av rehabinstruktörerna har protes. 3. Hur otroligt fånig jag var.

När min träning var avklarad gjorde jag en favorit i repris och reagerade på exakt samma sätt. Efter det lärde jag mig :-).

Avslappning
Jag som aldrig slappnar av fick lära mig att göra munken som kramar månen, och munken som delar på molnen. Det var faktiskt väldigt givande. Även om det var svårt, då man måste andas in och ut vid olika ställningar. I början så andades jag helt fel. Ut och in, istället för in och ut. Då många satt i rullstol så var en hdel del av det hela sittande. Jag fick stå när jag ville dock, men det fungerade väldigt, väldigt bra att sitta ner.

Den andra kursen med avslappning var också väldigt bra. Första gången så bultade mitt hjärta hur snabbt som helst, och allt i min kropp sa omedvetet till mig att inte slappna av. Några gånger senare lärde jag mig att ta till mig det hela och klarade faktiskt av att koppla av.

Bågskytte
En av mina underbara rehabinstruktörer Pelle, lät mig träna bågskytte med sin grupp. Och det var verkligen kanonkul. Speciellt med tanke på att min syn på ögat som jag såg med var minst sagt dåligt. Jag såg bara något suddigt där framme som jag skulle sikta på. Både Pelle och jag blev förvånade över resultaten av mitt skytte. Vid ett par tillfällen var jag rena Robin Hood. Alla tre pilar satt precis intill varandra, och då menar jag verkligen INTILL. Kunde inte dra loss pilarna en åt gången, för jag fick inte in fingrarna mellan dem. Så fick dra ut hela gänget samtidigt. Bågskytte är något jag gärna provar igen, både för att det var kul och utvecklande för självförtroendet.

Min tid på rehab i Frösundavik var otroligt givande. Trodde aldrig att det skulle påverka mig så positivt på det sättet. Igelkotten förvandlades till en kattunge.

Sänder varma tankar om och om igen till dem. Nästa avsnitt av rehab kommer jag bland annat skriva om hur rehabinstruktören Gunnar hjälpte mig att hantera min båtfobi.  

© Kata Larsdotter

 

Av: vanessa

Datum för publicering

  • 2007-11-04

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl
2007-11-05 12:45 #1 av: Simson

Vad roligt att höra att det var en positiv upplevelse!!
Nu räknar jag stenhårt på att höra mer om bågskytteframgångar!!

Kan tänka mig att det var en udda upplevelse att se ett ben utan kropp sitta kvar i omklädningsrummet!!! F&ouml;rv&aring;nad 

Tänkte just på mitt första möte på HRF (hörselskadade). Nervös var jag då jag inte visste hur det gick till där gick jag fram och började prata med en kvinna. Hon svarade inte och jag tyckte det var konstigt att inte svara på tilltal. Tills det slog mig att jag tilltalat hennes rygg och att hon var döv...det var ju därför vi alla var där!! Fundersam

Anmäl
2007-11-05 18:11 #2 av: vanessa

Ja, han ville att jag skulle börja med det på riktigt. Men hur skulle jag hinna? Känner mig som om mitt huvud är i ett ekorrhjul. Kanske när jag blir stor :-).

Har också råkat ut för det med hörselskadade. Pratade och skämtade med en kille på en fest, men han tittade bara på mig som om jag var galen. Tyckte själv att jag var väldigt trevlig och charmig. Tröttnade när jag inte ens fick ett vettigt svar från honom. Det var som om han inte lyssnade. Lämnade och pratade med min bror om honom. Brorsan skrattade, hans vän är hörselskadad och när han är på tillställning så stänger han av hörapparaten. Som jag inte ens såg. Suck. Vi blev vänner senare under tystare tillfällen :-). /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.