Annons:
Etikettersjukdom-artikeltrauma-artikel
Läst 11443 ggr
vanessa
2007-10-13 03:03

I skovens värld

I många kroniska sjukdomar så drabbas man av skov. Försämring i den dagliga hälsan och livet. Som jag det med min MS. Men det finns hjälp för det mesta, tack och lov. I mitt fall med massiva doser av cortison i tre dagar.

**Dag 1
**Kommer till universitet Karolinska Sjukhuset, KS. Troligen Sveriges bästa sjukhus om man har fått MS. Bara att inse att de som är läkare, även är forskare. Som kämpar med att ge vård och söka bot. Var och en av dem.  Sjuksystrarna här har hjärta och kunskap som värmer den ibland så risiga själen och kroppen.

Inleder med att gå till syndens plats. Rökrutan, som är en omgjord busskur. Precis framför den så kan man se syrebehållare som ger syre till patienterna. Och den ligger alldeles olämpligt, eller lämpligt, vid radiumhemmet, cancer avdelningarna. Känns som en pik…

Syndens plats.
Syndens plats.

Sedan är det bara att gå in och kavla upp ärmarna :-). Nu har de skapat ett Tysabrilrum på avdelningen. Där den nya medicinen för MS, ges ungefär var 4-5 vecka i dropp. Fast nu är jag där för att få min cortisondos. Syster Agneta, som är en otroligt underbar sköterska, var den som tankade upp mig. Då får jag ligga ner i 1 timme under tiden droppet ges. Är glad över att se rummet, för det är faktiskt fint. Beundrade gardinerna och sa det till Agneta. Som blev glad då hon och sjukskötaren Conny valt dem :-).

Det fina tysabrirummet. Inte stort, men fullt med värme från de som jobbar där.
Det fina tysabrirummet. Inte stort, men fullt med värme från de som jobbar där.

När timmen var färdig så åkte en cortisonspeedad jag hem. För det är en av biverkningarna man kan få från den medicinen. Så Duracellen var i full form.

På natten led jag. Dels för att jag inte kunde sova på grund av medicinen, men också för att jag under flera dagar genomgått en massa undersökningar som innebar en massa stickande i mina ådror. Så armarna kliade till förbannelse. Fick ta fram en kylklamp och linda in den i en handduk. Allt för att kyla ner armarna. Somnade strax innan jag skulle gå upp.

**Dag 2
**Tillbaka på sjukhuset. Var trött efter endast 1,5 timmars sömn, och ledsen dessutom. Syster Agneta var åter den som hjälpte mig med medicinen. Hon såg att jag var deppig, så när hon klarat av de andra patienterna kom hon till mig. Satte sig och pratade med mig. Gav mig stöd, tröst och det slutade med att jag mådde bättre och skrattade till och med. Det är omtanke.

**Dag 3
**Nu är jag på en annan avdelning, då systrarna inte är på plats på den avdelningen jag känner mig trygg på. För att det är inte kul att drabbas av en kronisk sjukdom och ha sjukhusskräck. Men på våning 4 känner jag mig trygg ändå. Men nu var den på bottenvåningen.

Där mötte jag sjuksystern Anita. En väldigt trevlig sköterska. Hon lyckades med något som ingen någonsin lyckats med i mitt liv. Att sätta droppet på min hand. Hon ville inte använda mina andra ådror för de hade blivit så sönderstuckna den senaste veckan. Så hon försökte och lyckades på andra försöket.

Syster Anita. Den första som lyckades sätta droppet i min hand. Tvungen att plåta som bildbevis.
Syster Anita. Den första som lyckades sätta droppet i min hand. Tvungen att plåta som bildbevis.

Alla andra gånger som sjuksköterskor försökt med det, trots att jag förklarat att det inte går på mig, så slutar det med blodbad. Men denna gång fixade Anita det. Säger en hel del om hennes kunskap.

I sängen bredvid låg en patient som tar Tysabril, den nya medicinen. Så honom pratade jag en hel del. Kan inte vara bättre att få information än från en som faktiskt använder det.

Denna bild är svår attlägga in, men ärlig. Och här vill jag vara ärlig. För att vara sjuk är inte snyggt.
Denna bild är svår att lägga in, men ärlig. Och här vill jag vara ärlig. För att vara sjuk är inte snyggt.

Avslutade dagen där som jag brukar göra i väntan på färdtjänst, med ett besök på fiket där. Till och med där är personalen bra, lätt att prata och skämta med. Pratade med en annan patient som jag delat färdtjänst med på morgonen. Det är konstigt att man träffar så många trevliga människor, som trots allt lider av alla möjliga sjukdomar, men ändå är fulla med livslust.  Det känns skönt att dels veta att man inte är den enda som är sjuk, men också att det finns glädje i allt ändå.

Kände i varje fall som att cortisonet börjat göra sitt, och jag mådde bättre.

Jag och min enhörning åkte hem, fortsatte med att springa runt som en Duracellkanin tills jag plötsligt efter tre dygn blev trött. Äntligen. Somnade tvärt.

© Kata Larsdotter

Av: vanessa

  • Personlig sida
  • Kontakta

Datum för publicering

  • 2007-10-13

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Annons:
Alexej
2007-10-13 03:59
#1

Men det känns bra att läsa att det också finns bra vård i Sverige. Annars läser man ofta bara om brister. Det är så viktigt med bra och varmt mottagande på sjukhuset.

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

vanessa
2007-10-13 04:40
#2

Tack! De är underbara där. Känner mig alltid välkommen och de verkar faktist tycka om sitt jobb. Inte vanligt i vården idag. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Asa-N
2007-12-04 05:52
#3

Det var väl inget fult med den bilden på dig!!!! *kliar mig i huvvet och fattar inte vad som skulle vara fult*

Hoppfull
2007-12-04 09:14
#4

Håller med # 3 … du skulle se mig en helt vanlig onsdagmorgon när jag under pust och stön masat mig ur sängen 06.45 med håret på ända och ögon små som knappnålar… ;-)

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Asa-N
2007-12-04 09:26
#5

Åh då skulle ni se mig när jag kravlar mig ur slafen 4.45 på vardagsmornarna, DET är ingen fager syn *S*

vanessa
2007-12-04 14:23
#6

Jag vet att jag inte är ful så att säga. Men att ligga i sjuksängen med droppslangen i handen och enhörningen i famnen kändes inte som modellbilden man vill visa utåt. Därför kändes det svårt att lägga ut den. 

Jag ser garanterat värre ut på det jag kallar morgon. Speciellt mitt hår som är väldigt formbart kan se ut som allt från skatbo till mohikan wanna be. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Annons:
Hawknestgrove
2007-12-04 20:42
#7

Vanessa, uttrycket heter ju, att vissa tycker att de ser ut som de har kudden kvar i ansiktet på morgonen. JAg kan trösta dig med, att jag har hela sängen…..

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

emiya
2007-12-05 00:16
#8

Nejmen, nu tar ni väl i!! *fniss*

Finns det någon som är vacker på morgonen…….?? Till och med katterna ser mosiga ut! :))

Wassago
2008-01-27 07:48
#9

Själv påminner jag om Frödings Bergatroll dygnet runt! Ä nog var det två ljuva räddande änglar som kom till min räddning (medde å Vanessa) när jag å min komps var helt vilse vid polisskolan i Lördags! Tack för det fina plåstret föresten Vanessa! ;)

medde
2008-01-27 11:53
#10

#9 To funny

♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥

vanessa
2008-01-27 23:47
#11

Bergatroll, du är rolig du :-). Började undra om er GPS tyckte att ni skulle börja på polisskolan. Tur att Medde hade bil och jag hittade för jag burkar vara i de trakterna. Men änglar? Tittar över axeln. Ännu en sak att hålla reda på när man vaknar på morgonen. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Wassago
2008-01-28 09:44
#12

Absolut!! Kan lova dej att om jag så var enda sökande till polisskolan så skulle dom ALDRIG ta in mej där! :)

Vingarna sköter sej själva, men glorian kan ju kanske hamna på sne ibland;)

vanessa
2008-01-28 14:31
#13

Fniss, den får man putsa ibland. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Annons:
Wassago
2008-01-29 23:23
#14

E det det man skulle gjort!?!? Varför mötte jag inte dej för 20 år sen Vanessa så du kunde informerat mej då?!?!? Nu har ju FA**skapet ärgat bort totalt ju!!! :)

Hennum
2008-02-05 21:06
#15

verkligen underbart att läsa om ett bra sjukhus! härligt att de är så snälla. så otroligt svårt det måste vara med en kronisk sjukdom, då är det viktigt att personal och sånt är trevliga människor.

/ Johanna Hoogendoorn, ordförande för Kattens Talan

vanessa
2008-02-06 02:16
#16

De är verkligen underbara där. Så varje månad när jag går dit för min medicin så är det inte med fötterna dragande efter mig, utan det är mer avkoppling. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Anne-Hedvig
2008-02-07 01:09
#17

Gudskjelov at slike finnes - som føler at de er der for å hjelpe mennesker, lindre både sjel og legeme.

vanessa
2008-02-07 18:41
#18

Visst är det underbart. /Vanessa

Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.

Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Upp till toppen
Annons: