Klockan ringer på sängbordet. Sakta sträcker jag på mig och sträcker ut en hand för att stänga av alarmet. Utanför fönstret lyser lamporna sitt vita sken, som reflekteras mot de vita fasaderna på husen mitt emot. Mitt rum är också vitt så som allt annat här i världen. Vitt och sterilt. Alla husväggar är vita, alla möbler är vita, alla tak är vita och alla golv är vita. Och när blommorna blommar i sina vita blomkrukor är de också vita. Det enda som bryter av allt vitt är tavlorna på väggarna. Rutor med olika mönster i olika färger. Blåa trekanter, gröna cirklar, lila prismor och röda streck löpte mellan flera av tavlorna. Ovanför sängen i taket satt en elektronisk tavla och bytta bilder var tionde minut. Bilder med olika djur och växter.

Vem är då jag som nyss har vaknat i denna vita värld? Jag heter Tosh och är sjutton år. Idag är det första dagen i skolan efter sommarlovet. Det ska bli roligt att få komma dit igen. Skolan är ett konstigt ställe. Alla vuxna talar om att man lär känna andra människor där, och får träffa en massa trevliga människor. Då har de inte varit i min skola. Där sitter vi hela dagarna i varsitt bås, med hörlurar på oss och en skärm framför oss. Ensamma för oss själva. Enda gången som man kan få se en annan människa är när man ska gå på toaletten. Och det måste man säga till om när man vill gå redan på morgonen. Allting ska schemaläggas, som det så fint heter. Jo, vi har faktiskt en rast. Det är strax efter lunchen som serveras genom ett hål i väggen bredvid skärmen. Då får vi gå ut på gården och då får man faktiskt träffa andra elever. Men det är inte någon lång stund innan man får gå in igen, så man hinner inte prata så mycket med de andra.

Tosh. Jag fick det namnet efter min farbror som heter Tosh. Min mamma vart så förtjust i namnet då det påminde henne om en bil som hon hade som liten. En elbil som körde själv dit man ville. Det var visst en Toshiba. Fast hon kallade den för Tosh. Pappa hade inget emot namnet. Han hade nog ingeting emot vilket namn jag fick. Och inte syrrans namn heller. Hon heter Roxie. Hon är sex månader yngre än jag.

Denna morgon kändes rätt okey att vakna. Det gick rätt så lätt att andas. Jag har en sjukdom som gör att mina lungor sakta bryts ned och det kan ofta vara svårt att andas just på morgonen. Jag har gått igenom tre operationer där de injicerat nya celler i lungorna för att bygga upp dem igen. Cell för cell bygger det och det tar flera dagar. Inget som jag tycker är roligt. Man ligger låst i en säng i flera dagar med slangar ner i lungorna. Senast var det för ett par månader sedan. Och kanske så fungerade det bättre denna gång än tidigare.

Jag borde gå upp och klä på mig. Ett snabbesök i badrummet först. En mörkhårig kille som nästan var man mötte mig i den blanka spegeln när jag klev över tröskeln och den automatiska lampan tände sig. Håret stod åt alla håll som en stor klick med hårgelé och ett par tag med kammen fick det att se bättre ut. De bruna ögonen tittade tillbaka på mig från spegeln innan huvudet nickade gillande. Jag såg faktiskt rätt bra ut. Borde inte vara så svårt att få tag på någon tjej.

Dags att klä på sig och gå ner till frukosten. Mamma gjorde alltid en stor frukost till oss alla. Det brukade räcka till en hel armé varje gång. Men denna morgon så kände jag mig inte hungrig. Oftast så brukar jag vara vrålhungrig på morgonen, men inte idag. Magen knorrade och stod i, men inte hungrig. Så jag greppade en mugg med juice och en liten smörgås med bacon som pålägg.

- Är det allt du tänker äta?

- Verkar så. Jag är inte hungrig. Magen knorrar men jag är helt enkelt inte hungrig.

- Nåja. Säg till pappa att det finns mat. Jag tror han är i verkstaden.

Pappa jobbade med att laga folks maskiner. Det var alla möjliga maskiner som hamnade i hans verkstad. Utöver det så jobbade han också några timmar varje helg med att se över ett hundratal taxibilar. Hur han hinner? Inte en aning, men han har sagt att det är mer än hundra bilar i alla fall.
Ute i verkstaden så står det massor av bord. Långa bord fulla med saker. Längs med ena väggen hänger det massor med verktyg. Hammare, tänger, sågar, skruvmejslar, synkmejslar, akustiska mejslar, sladdar, små och stora handmaskiner, slippapper, snören, slangar och massor av andra saker som jag inte har en aning om vad det är. I ett skåp finns det massor med askar. I dom ligger det skruvar, muttrar, brickor, knappar, hylsor, kontakter, kopplingar och en hel del annat. Jag har många gånger varit med pappa i verkstaden och hjälpt honom att hämta saker och hålla i alla möjliga småsaker medan han skruvade fast dem. Mest har det varit olika hushållsmaskiner som fått hjälpa till med, men en gång var det en häftig 3D-TV. Det var någon spegel i den som inte ville fungera som den skulle. Pappa hade gett upp och slängt ifrån sig sina verktyg huller om buller. Då hade jag sett ett litet motstånd som satt snett. Jag visade den för pappa som snabbt konstaterade att ena lödningen på den hade släppt. Snabbt hade han värmt upp lödkolven och satt tillbaka den på sin plats. TV fungerade igen som den skulle. Då var pappa stolt över mig och jag kommer ihåg hur glad jag var. Som tack hade pappa tagit med mig till en motorpark där vi tillbringade flera timmar med att köra runt i varsin svävare. Det var kul.

Nu stod han längst bort i verkstaden och höll på med något som såg ut som en robot. En mänsklig robot. Sådana hade jag sett förut. Det var många som hade robotar hemma som hjälpte dem med olika saker i hemmet. Framför allt så städade de. Själlösa varelser som gjorde allt man bad dem om. Och inte var de så smarta heller. Sa man åt dem att gå rakt in i en vägg så gjorde de det.

Men den här såg lite annorlunda ut. Den var långt ifrån färdig och hade varken armar eller ben. Men den hade nästan riktiga muskler. Konstigt att någon vill ha en robot som ser så verklig ut. Handen som ligger bredvid roboten ser otäckt verklig ut. Jag sträcker ut min hand för att röra vid den. Jag bara vill det. Jag bara måste få känna hur den känns. Och den känns helt äkta när jag tar i den.

- Varför ser den så äkta ut? Robotar brukar man ju göra av metall eller plast.

- Åh, det här är en specialrobot. Ibland behöver robotar se verkliga ut så att de inte skrämmer folk.

- Men alla vet ju hur robotar är. De är ju inget konstiga för någon.

- Kanske det. Men den här är speciell. Och den måste vara perfekt.

- Föresten. Mamma har frukosten klar.

- Då går vi och äter.

Pappa lägger ifrån sig sina saker och lägger armen om mina axlar. Han drar mig mot dörren som om han inte vill att jag ska se mer, men i ögonvrån ser jag hur roboten vrider på huvudet och tittar åt mitt håll. Som om den var levande.

I köket står bordet dukat och pappa sätter sig ner för att äta. Jag går ut ur köket och bort till mitt rum för att hämta skolväskan. Den ligger på stolen så jag hänger den över axel och går tillbaka till köket. Där står mamma med en plåtask med min lunch.

- Hejdå!

- Hejdå gubben. Ha det bra i skolan.

Jag får asken i handen och noggrant stoppar jag ner den i väskan som vanligt. Det är lika bra att vara försiktig. Ibland är det soppa i burken och det vill man ju inte ha över allt i väskan. Nu är det bäst att skynda sig ut till bussen.

Ut genom dörren och där står bussen och väntar. Lika bra att springa fram till den så man inte får skäll för att man är sen. Snabbt plockar jag fram mitt skolkort och lägger den på scannerbrickan. Pip-pip-pip – och en grön lampa tänds. Bussen börjar rulla iväg. Var sitter mina vänner? Åh, där är de! Längst bak i bussen. Mina vänner är bara två. Vi har gått på samma skola sedan vi var små.

- Hej Tosh! Hur var din födelsedag igår då?

- Bara bra. Mamma hade bakat sockertårta.

- Åh vad gott. Det vill jag också ha när jag fyller år, men det kan inte min mamma baka.

- Tur för dig. Du äter alldeles för mycket socker redan.

Min vän Bitt älskar socker. Vad hon än äter så vill hon ha socker på. Så hon ser ut som en fotboll. Men hon är en av de få som står ut med att jag får mina hostattacker. Min andra vän Gorge är raka motsaten. Mager och blek men är superduktig på teknik. Mycket mer än jag. Jag gillar mera natur och geografi. Hans stripiga hår räcker långt ner på ryggen. Nästa vitt är det. Bitt har brunt krulligt hår som är kortare. Idag har hon satt upp det i två tofsar. En vid varje öra så det ser ut som om hon har två extra öron. Det ser lustigt ut. Påminner ju om en krambjörn.

- Du får akta dig idag. Du ser ut som en krambjörn. Någon kanske tror att du rymt från en leksaksaffär.

- Åh!!! Du din….!!!

Jag får en ilsken blick av Bitt… AJ!! Det sved till på min kind. Ok, jag förtjänade det nog. Man ska inte retas med henne.

Nu saktar bussen in, så strax är vi framme. Skolan är som en stor glasboll. Bakom varje litet fönster finns ett bås. Ett bås för varje elev. Innanför dem en inre ring med bås. Mitt bås finns längst bort så jag får skynda mig innan de låser båsen. Annars kommer man inte in och får vänta i tre timmar hos vakten innan båsen låses upp igen. Bäst att springa. Kom igen ben och svik mig inte nu lungor.

Konstigt nog så fungerar lungorna bra och jag är inte ens andfådd när jag kommer fram. Märkligt. Men det måste vara senaste operationen som gjort det. Och snabbt kom jag fram också. Det känns som om jag skulle kunna springa mycket längre. Flera varv i skolan om jag så måste. Föresten jag kanske skulle prova det? Fast då hamnar jag hos vakten förstås.

Dörren går i lås bakom mig så jag kan glömma den utflykten. Lika bra att sätta sig ned och göra det jag ska. Skärmen framför mig går igång och dagens första lektion börjar. Biologi.

”Grattis! Nu när du är 17 år så ska du få veta mer om livet” står det på skärmen.

Ok. Vad kan det handla om? En film drar igång på skärmen. Filmen är lång och tempot segt. Men det är bara att studera filmen. Sakta visar de hur ett barn blir till. Föräldrarna får träffa en barntillverkare och berätta hur de vill att deras barn ska vara. Om det ska vara en pojke eller flicka och lite till. Sedan tar de och väljer ut ett ägg från mamman och en lämplig spermie från pappan. Med några speciella nålar sätter de ihop dem till en cell och lägger den i ett provrör. Filmen visar hur cellen delar sig i fler celler. Och när det blivit en klump så hamnar det som ska bli ett barn i en speciell bubbla med en massa slangar på i olika färger. Färgerna har olika betydelser. Röd slang ger syre, grön slang kommer det ”mat” i, blå slang tar bort allt skräp och så är det en gul slang också. Den tror jag såg till att vätskan som cellerna, eller barnet ska man väl säga, var av bästa kvalité. När det gått åtta månader så togs barnet ut ur bubblan och fick ligga i en speciell liten låda med värme och några slangar kopplades till barnets blodkärl. Det ser lite läskigt ut. Barnet ligger där som ett skrynkligt russin med en massa slangar och maskiner runt om så man knappt ser barnet. Och när barnet är nio månader så får föräldrarna komma och hämta barnet.

Så det är så det går till för att skaffa barn. Filmen berätta också att varje familj får två barn. Helst en pojke och en flicka, men betalar man extra så kan man få två pojkar eller två flickor. Konstigt. Spelar det någon roll? Om man är tjej eller kille menar jag.

Filmen tar slut och en massa frågor kommer upp på skärmen. Tillsammans med frågorna så finns det knappar som man kn trycka på för att kunna läsa en massa texter också. Jag tror jag klarar mig bra utan hjälp av texterna. Lika bra att tända upp tangentbordet och börja skriva. Första gången som jag använde tangentbordet på skolan så kändes det konstigt. För det är inget tangentbord, utan det lyser bokstäver direkt på bordet och man låtsastrycker på. Fingrarna springer över bordet och trycker på rätt bokstäver fortare än vad jag hinner tänka. Extremt fort. Hur kan man skriva så här fort och inte skriva fel? Jag har alltid skrivit rätt så fort men ofta fått backa och rätta stavfel för att jag skriver för fort. Men nu blir det helt rätt på en gång. Kanske har man som 15 åring tillgång till något extra så man inte behöver rätta stavfelen själv. Jag ska testa med att skriva fel med flit. J A G H E R E T… Nä. Jag trycker på rätt bokstav i alla fall. Det är jag som gör det. Inte tangentbordet.

Hela dagen så funderar jag på varför. Varför kan jag skriva perfekt? Varför kan jag springa utan att bli andfådd? Varför har jag så lätt att andas helt plötsligt? Och varför var jag inte hungrig i morse?? Det har jag inte ens tänkt på. Jag brukar äta massor till frukost, men inte idag. Varför då?

Skärmen stängs av mitt i mina funderingar. Nja, det kommer upp en skylt på skärmen. ”Du har gjort ett dåligt jobb under sista passet. SKÄRPNING!” står det. Sen slocknar skärmen helt. Det lär mina föräldrar veta innan jag kommer hem. De kommer inte att bli glada. Att vara lat i skolan är det värsta de vet. Så jag lär bli utan efterrätt idag. Sak samma. Jag är ändå inte hungrig. Nu var det där igen. Inte hungrig. Inte hungrig.

Bäst att gå till bussen. Var är väskan? Där är den! Spring! Fort går det. Jag springer förbi flera andra elever som också springer. Mina ben rör sig så fort att jag knappt ser dem. OJ! Jag måste stanna! Vakten!

- Och varför har du så bråttom?

- Jag ska med bussen.

- Det är gott om tid och man får inte springa full fart i skolan. Ni som är utvecklade får inte springa fortare än de andra. Det vet du väl?

- Förlåt. Ska inte hända igen.

- Gå nu sista biten.

”Ni som är utvecklade”? Vad menar han med det? Visst blir man ju äldre och lär sig mer. Kan det vara det han menade? Känns inte som det. Måste vara något annat. Jag måste prata med mamma om det när jag kommer hem. Hon borde ju veta. Allting har känt så konstigt idag. Som om jag är en annan person, men jag tänker lika dant. Och tycker lika dant. Tror jag i alla fall. Mina ögon faller på min spegelbild i dörrens glasruta. Jag stannar upp och tittar på mig själv. Jag ser lika dan ut som jag brukar. Lång och smal. Lite för smal, men det har jag alltid varit. Jag har inte kunnat träna som andra på grund av mina lungor. Ögonen är bruna och håret är brunt. Munnen är rak med tunna läppar. Halsen är ganska lång. Allting ser precis ut som det ska, så vad gör att jag har utvecklats?

Frågorna snurrar i huvudet när jag öppnar dörren och går bort till bussen. Utan att tänka på det så har jag tagit fram kortet och lagt det på scannern. Pip-pip-pip. Den gröna lampan tänder sig och jag slår mig ner på ett säte. Mina vänner åker med en annan buss så jag får sitta själv med mina funderingar.

Det är nästan så jag missar min hållplats, och jag kastar mig av bussen. Inne i huset så är det alldeles tyst. Nästan i alla fall. Huset hälsar mig välkommen hem.

- Tack!

Mamma är nog och handlar tillsammans med min lillasyster, så de kommer nog snart tillbaka. Undrar om pappa är i verkstaden? Lika bra att gå och kolla. Väskan ställde jag i hallen innan jag gick bort till dörren till verkstaden. Där inne var det mörkt. Några lampor blinkade här och var på de olika maskinerna. Borta i hörnet där pappa höll på med roboten lyste det svagt rött. Jag tänder lampan och allting badar i ljus. Roboten ligger på bänken i hörnet och det är ögonen som lyser svagt rött. Jag går bort till den och då vänder den huvudet mot mig och tittar på mig. Den röda färgen i ögonen försvinner och ett par blå ögon som ser helt mänskliga ut tittar på mig. De ser annorlunda ut emot vanliga robotögon. Och de tittar på mig som om det vore en människa som tittar. Som om det fanns en själ i roboten. Jag lägger min vänstra hand på robotens bröstkorg. En ljudlig suck hörs. En suck av välbehag och robotens ögon stängs. Jag tar snabbt bort handen. Roboten tittar på mig igen.

- Du kan känna! Du lever!

Roboten tittar på mig och blinkar. Med en liten nickning bekräftar roboten vad jag sagt.

- Varför? Kan du prata?

Roboten vänder bort huvudet och blundar igen. Jag lägger tillbaka handen på bröstkorgen, och roboten tittar åter igen på mig.

- Hur kan du vara levande? Du är ju bara en maskin.

Roboten nickar först och sedan så skakar den på huvudet sakta. Sedan tittar den på en monitor som står bredvid. Den visar ett grönt streck som med jämna mellanrum gör utslag. I ena hörnet finns det siffror. 90 står det och ett litet hjärta syns bredvid. Jag hajar till. Det är hjärtslag! Roboten har ett hjärta. Men vad har hänt? Varför ligger den här i bitar? Var är pappa?

- Jag önskar att jag kunde få dig att prata. Men jag vet inte hur. Jag måste hitta pappa så han kan hjälpa dig.

Robotens ögon började lysa röda igen.

- Har min pappa något med att du ligger här i bitar?

Roboten skakar på huvudet. Det röda ljuset i ögonen försvinner.

- Har du kommit hit på att min pappa ska hjälpa dig och laga dig?

Roboten nickar.

- Jag måste gå nu. Jag ska leta reda på min pappa. Jag måste få veta vem du är och varför. Det är så många varför. Jag har upplevt så mycket idag som jag måste fråga honom om. Eller mamma. Fast hon kan ingeting om teknik så hon kan inte hjälpa dig. Det kan bara pappa göra. Jag måste gå nu. Men jag kommer tillbaka.

Roboten nickar igen.

Ytterdörren öppnas och stängs. Mamma och pappa hörs i hallen. De pratar med ganska tysta röster så jag kan inte höra vad de säger. Jag möter robotens blick en sista gång innan jag går ut ur verkstaden och släcker ljuset. Mamma och pappa har gått ut i köket. Jag skyndar mig efter dem. Jag har så många frågor till dem.

Ute i köket står mamma vid fontänen och häller upp varsitt glas med röd dricka. Ena glaset ger hon till pappa, det andra tar hon själv. Hon hejdar glaset en bit från munnen när hon ser mig.

- Hej Tosh!

- Hej mamma. Var är Roxie? Har inte du varit och handlat tillsammans med henne?

- Roxie är borta hos några vänner. Hon ska sova över där några dagar.

Det var något nytt. Roxie hade visserligen fler vänner än jag, men aldrig tidigare så hade hon varit hemma hos dem mer än någon timme. Mamma och pappa har alltid varit noga med att alla skulle vara tillsammans hemma varje kväll. Ytterligare en fråga. Varför?

- I skolan idag så sa vakten att jag var utvecklad. Vad är det? Och i morse så var jag inte ett dugg hungrig. Och jag kan springa utan att bli andfådd. Och jag springer jättefort. Och när jag skriver på tangentbordet så gör jag det också jättefort, utan att stava fel. Vad är det som har hänt med mig?

- Åh du har bara blivit större.

- Men det var inte så igår. Då kunde jag ju knappt ta mig till skolan. Då var det nästan så jag missade mitt bås innan det låstes. Och idag så sa skolskärmen grattis och jag fick lära mig hur man skaffar barn. KÖPER barn kan man väl säga. Ni har köpt oss eller hur?

- Det gör alla, så det är inget konstig med det. Det är så mycket bättre, för då kan man jobba som vanligt och göra saker som vanligt. Och mamma behöver inte bli sjuk samtidigt.

- Blir man sjuk om man skaffar barn?

- Förr kunde mammorna bli det, men inte nu. Inte sedan Barntillverkarna började göra barn.

Pappa reste sig upp och gick ut i verkstaden. Där fortsatte han sitt arbete med att laga roboten. Jag följde med honom ut. Pappa sa ingenting medan han jobbade med roboten. Han höll på att montera fast benen igen.

- Vad har hänt med roboten?

- Den råkade ut för en olycka. Eller rättare sagt. Den orsakade en olycka som fick två människor att dö.

- Orsakade? Med flit eller av misstag?

- Robotar gör inga misstag så det var nog med flit. Fast jag förstår inte varför. Robotar är programmerade för att inte göra saker som kan skada med flit.

Roboten tittade på mig men stängde sedan ögonen och vände bort huvudet. Denna robot var inte som andra robotar. Den visste något, den kände något. Den hade känslor som en människa.

- När tror du den är klar? Ska vakterna prata med den eller nåt?

- Den blir nog klar ikväll. I morgon så ska den tillbaka till institutionen för händelser och genomgå ett antal tester för att se om de kan få veta mer.

- Kan den prata?

- Inte just nu. Jag har inte lagat den delen än. Jag måste få ihop den först. Tosh! Kan inte du gå till mamma och hålla henne sällskap. Jag tror hon tycker det är ensamt när inte Roxie är här.

Jag nickade och gick iväg. Hoppas att pappa får roboten klar så jag kan prata med den. Den verkade ha en själ, och det vill jag veta mer om.

Mamma satt i TV-rummet och tittade på TV. I knät hade hon en bricka med röd dryck och en pudding. På bordet bredvid stod ett fat med mera pudding. Mamma brukade göra stans bästa pudding. Jag är inte hungrig men puddingen lockar ändå. Bäst att hämta en skål och en sked. I skåpet ovanför bänken står en trave med skålar. Jag tar den översta och stänger skåpet. När jag vänder mig om för att gå tillbaka så får jag syn på att dörren till skåpet längt in i hörnet står på glänt. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att det stått ett skåp där. Visst har jag sett det men jag har aldrig brytt mig om det. Där förvarade mamma saker om hon inte behövde just nu. Men det behöver ju inte stå på glänt. Mamma har glömt att stänga det, så jag får göra det åt henne. Men när jag tar tag i handtaget för att stänga dörren så ser jag att det står en liten maskin och går i skåpet. Jag öppnar dörren lite mera och får då se en ganska stor glascylinder. I den är det en ljusgul vätska hela vägen upp. Några metallpinnar sticker ner i glascylindern. De är kopplade till maskinen bredvid. Några slangar går också från glascylindern till maskinen. Men det som är i glascylindern får mig att hoppa högt och tappa skålen med ett brak. I glascylindern ligger en hjärna! Varför har mamma en hjärna i skåpet? Mitt hjärta börjar slå fortare.

Jag stänger dörren och backar bakåt. Det krasar under mina fötter av den sönderslagna skålen. Bakom mig har mamma ställt sig så jag backar rakt in i henne. Snabbt snurrar jag runt och stirrar på henne med öppen mun. Jag hör mamma sucka högt och hon tar tag om mina axlar.

- Jag tror vi har en del att berätta för dig.

Mamma styr mig tillbaka ut i TV-rummet. Jag känner mig helt apatisk. En hjärna? Varför har hon en hjärna i skåpet? Och vem hjärna? Min syster? Paniken börjar ta över min kropp och jag försöker gå därifrån, men mamma håller i mig och tvingar mig att sätta mig ner i soffan. Mina ben blir som gelé så jag faller ner i soffan med en duns. Hon släpper taget om mina axlar och sätter sig ner bredvid mig. Stänger av TV som nyss visat bilder från en gruvolycka på Mars. Sedan vänder hon sig mot mig, sittandes på kanten av soffan.

- Det är så här, att när man fyller 17 år så får man en ny kropp. En androidkropp. Du fick en alldeles nyligen och det tar tid att göra en ny kropp av den gamla. Så undertiden så sparar man hjärnan i en hjärnkuvös. Nu är det dags för din syster att få en ny kropp, så då får hon bo i hjärnkuvösen fram till dess att det är dags för henne att flytta in i den nya kroppen.

- Så du menar att jag inte längre är en människa och nu ska ni ta ifrån min syster hennes kropp också?

- Vi gör henne till en bättre människa. En starkare, tåligare och smartare människa precis som du har fått bli. Det kallas för att man utvecklas.

- Det är inte sant? Eller hur? Det där är ju bara science fiction.

- Jo det är sant. Har du inte märkt att du inte längre har problem med dina lungor? Du är snabbare och starkare?

Det förklarade varför jag kände mig så frisk i morse. Varför jag kunde springa utan att bli andfådd.

- Jag vill inte vara någon robot! Jag vill vara jag, med min riktiga kropp. Jag vill ha tillbaka min riktiga kropp. Kan ni fixa det?

- Det går inte. I och med att man gör en androidkropp så förstörs den gamla kroppen. Vissa delar av kroppen sparas, så att man kan få barn när man blir vuxen. Andra delar sparas så att man kan göra reservdelar om det behövs.

- Jag vill inte vara en robot!! Varför har ni inte sagt något? Har jag också bott i den där hjärnkuvösen?

- Vi ville säga det till sig när det är dags för den delen av utvecklingen. Och Ja. Du har bott i hjärnkuvösen i sex månader.

- Men jag minns ju vad som hände på min födelsedag.

- Du tror att du minns. Hjärnkuvösen stimulerar hjärnan så att den håller sig igång. Man lever i en artificiell värld under den tiden. Så man kan fortsätta att gå i skolan och få roliga minnen undertiden.

Ett halvår av mitt liv var bara fantasier och…lögner. Allt jag gjort det senaste halvåret har bara varit lögn. Hur skulle jag kunna se mina vänner i ögonen efter det här? Och mina vänner. Är de verkligen mina vänner egentligen? Och detta förklarar ju varför mina vänner var borta ett halvår från skolan. Man hade sagt till mig att de var borta för att studera på en annan skola. Hade de fått höra samma sak om mig så jag stod i skåpet i köket? Troligen.
Mamma fortsätter att berätta saker som jag inte orkar lyssna på. Varför gör man så här med folk? Varför får de inte vara sig själva? Och roboten som pappa lagar? Har han också gått igenom det här?

- Har du förstått nu varför man gör detta? Att så många människor får ett bättre liv tack vare detta?

- Jo…kanske. Jag vet inte. Om ni hade frågat mig innan så hade jag nog inte velat göra en …utveckling?

- Rätt. Utveckling. Tänk vad bra det är för dig. Du slipper dina lungproblem helt och hållet. Det var inget tvivel om att det var rätt att göra detta för dig. Enligt läkarna så skulle du inte klara en operation till. Och det hade du behövt göra om något år. Så om vi fått välja så hade vi inte kunna göra något annat. Annars hade du dött.

- Tänk om jag inte vill leva tack vare detta? Tänk om jag hellre hade velat leva som en människa även om det bara var för ett år?

- Det är ingeting vi bestämmer över. Alla blir utvecklade.

- Så både du och pappa är robotar också?

- Ja, fast vi kallar det för androidkroppar. Vi är fortfarande samma människa i själen.

- Det här blev för mycket för mig. Jag går till mitt rum.

Jag reser mig ur soffan och möter min pappa i hallen. Eller det som jag nu trodde var min pappa. Hans kropp var inte egentligen han. Bara hans hjärna var hans. Det känns så fel att man gör om oss unga människor utan att fråga oss. Jag bara går förbi honom och in på mitt rum. Slänger mig på sängen och begraver ansiktet i kudden. Tårarna väller fram. Jag är ingen människa. Jag är en ROBOT!!!