# Spinnoff - på tråden om intressen... Author: SallyB Jag har tappat i princip allt intresse för livet. Inte så att jag vill dö, men jag är så avtrubbad och blasé liksom. Saknar även energi/ork. Antar att det beror på min livssituation och svår depression/trauma, smärtor samt verkningar och biverkningar av mediciner och annat. Jäkligt jobbigt är det iallafall att känna så här. Min kurator (nån annan "samtalshjälp" har jag inte) liksom min läkare anser att prio nr ett för mig är att komma ut i samhället=jobb igen. Vilket jag iofs håller med om. Till saken hör att jag isolerat mig väldigt mycket och inte heller har egen familj eller släkt (som f ö är väldigt liten och inte speciellt "nära") inom rimligt hälsa-på-avstånd.   En sak som jag funderar på är om man ska "tvinga" sig att börja engagera sig!? Kanske tänka, att det här brukade jag vara intresserad av, då för eoner sedan...? ## Comment 1 Author: Hoppfull Känner igen mig i det du beskriver. Den lilla ork jag har går åt till "familje-måsten", sådant som man ju inte kan strunta i när man har familj...(min sambo kan ju inte göra allt som dessutom jobbar heltid). Förr gick jag och dansade afrikanskt och älskade det, jag levde även mycket för motionsträning i olika former och idag klarar jag inget alls på kvällstid och det har jag liksom fått acceptera. Gör jag saker på dagarna för mig egen skull så orkar jag inte matlagning och annat på kvällen... Min familj bor mer än 100 mil bort och vår kontakt är inte den bästa... mina svärföräldrar bor här men har aldrig tid med oss pga sina egna "viktiga" liv. Jag tror inte att det är fel att börja engagera sig om Du orkar... det ger ju en hel massa energi tillbaka om man gör saker man trivs och njuter av. Kanske kan det vända en del saker och få dig att vilja och orka mer? ## Comment 2 Author: [Borttaget] Mitt råd är att du ska försöka att du ska försöka göra det du tycker är roligt och samtidigt är det viktigt att du försöker vara ute och gå så mycket du orkar för det stärker ryggmuskulaturen och gör att du kanske får lite mindre ryggsmärtor att var ute och gå så mycket man bara orkar vet jag av egen erfarenhet att det minskar ryggsmörtorna rejält har haft ryggproblem i en massa år . Försök även engagera dig i frågor som ligger dig varmt om hjärtat så hittar du säkert andra med samma intressen och på detta sätt kanske du kan skingra tankarna på allt elände du nu upplever. För det finns helt klart ett ljus i tunnelnen jag lovar dig talar av egen erfarenhet har själv nästa tappat synen helt i år och man tar sig igenom det mästa . Lycka till ## Comment 3 Author: vanessa Vad svårt. Det är rätt att du tar dig ut i världen så att säga. Men gör det med små babysteg. Sedan så har mina läkare pratat om fatique (extrem trötthet) med mig. De har sagt det är viktigt att lägga tiden på det som får en att må bra, inte bara på det som tar på ens kropp och själ. Det är en anledning till att jag skaffat självgående dammsuga, och fler saker är på väg in vad det gäller städning. Disken tar jag hand om när det börjar bli lite fullt. Och så vidare. Så att tiden läggs på det som känns givande och inte tagande. Kan du kolla med din läkare om du kan få träffa någon kognitiv terapi. Det är en form av terapi som hjälp mig massor, och är inte bearbetning av dåtiden, utan nutiden. /Vanessa ## Comment 4 Author: SallyB Tack alla, för era svar! En av anledningarna till att jag är sjukskriven är att jag under rätt många år helt ignorerade min kropps signaler, både de fyiska såväl som psykiska. Jag lider väl av det som brukar kallas duktig-flicka-synromet, typ. Så till slut går det som det går, man kraschar, stenhårt. Det där med kognitiv terapi låter som nåt för mig. När jag tagit upp med min läkare att jag kanske skulle behöva nåt mer än 'bara' kurator så menar hon att fn vill hon att jag ska koncentrera mig på en sak i taget. Sen är det ju det här att jag verkar ju inte speciellt "sjuk" eftersom jag är expert på att hålla masken bland folk, jag pratar, skämtar (visserligen gråter jag också ibland) men det övergripande intrycke är nog ändå att jag är betydligt "friskare" än jag i verkligheten ör. Maskhållningen är en del av min personlighet, tror jag, så det är svårt att släppa och visa sig så sjuk, trasig och sårbar som man är. Min doktor vill också att jag ska ut och gå ;) Gillar dock inte att gå/promenera. Jag har tidigare haft hund under alla år men när ryggen var som sämst kunde jag faktiskt inte gå med hunden heller. Så vi cyklade. Nu är vovven inte i livet längre, pga åldern. Men jag avskyr verkligen att promenera utan hund. Slöseri med tid, enligt mig (dumt - jag vet). Har tänkt ibland att jag skulle anmäla mig som dagmatte, men törs inte då jag ju aldrig riktigt vet hur min dagsform är. Suck! ## Comment 5 Author: [Borttaget] Varför inte pröva som ledsagare åt någon som vill ut och gå eller prova med korpen om de har stavgångsgrupper det är så viktigt för att du ska må bra och slippa en del ryggproblem. ## Comment 6 Author: vanessa Det var ev väldigt bra idé Eric. Allt volontärt jobb ger en massa till den som får de, samt den som utför det så att säga. Man kan gå med i Röda Korset och bli ledsagare för de som behöver det. Om du är lite händig eller så kan du bjuda på det inom Röda Korset också. Själv jobbar jag ideellt med hemlösa katter, vilket ger en massa. Visserligen tar det en del också, men man får och ger. Tycker du om barn kanske du kan erbjuda dig att hälsa på barn på sjukhus och läsa sagor för dem. Eller har du hund så kan du ta med dig den till sjukhuset och få barn eller äldre att få en härlig päls att knåda sig in i. Vad du än är bra på så kan du börja med en gång i månaden, och så öka vartefter om du hittat rätt. Är du bra på att sticka, sy eller liknande så behöver Kattkommando Syd alltid saker att sälja som folk över hela Sverige skapar för dem. /Vanessa ## Comment 7 Author: SallyB Faktum är att jag anmält mig som volontär till det lokala katthemmet - så nu väntar jag bara på att de ska svara på mitt mail också... ... Har även anmält mig till en volontärlista (man anmäler inom intresseområden och får mail om olika uppdrag). Så jag försöker iaf att ta mig ut. ## Comment 8 Author: vanessa Applåder, vad duktig du är. Man börjar med små tassande steg, och sedan blir det som sagt mer och mer.  /Vanessa