# Nyfiken... Author: Hoppfull blev jag av namnet på den här sajten... så jag kikade in och insåg att här bör jag nog "bo" lite jag med! Är utbränd och sjukskriven (nu igen) efter tappra försök. Har läst lite om det ni skriver om stress och känner igen mig i så mycket! Personligen tycker jag nästan att stressen över den ekonomiska situationen är värst! Jag blev sjuk redan -02 och efter det har jag pluggat, pluggat och pluggat... hela tiden på heltid... jobbade i ett projekt som avslutades innan sjukskrivningen och står därför idag låååångt utanför arbetsmarknaden och med en sjukpenning som är beräknad ungefär på den lön jag hade senast! Jag har tre barn varav två tonåringar (en som övningskör) och ekonomin är på bristningsgränsen redan nu. Tack och lov har min sambo jobb men det är svårt ändå... Jag är tack vare den nya välsignade regeringen dessutom utestängd ur a-kassan eftersom jag försökte vara duktig och höja min kompetens och då samtidigt chanserna att få jobb, på egen hand. När de så kom till makten bestämde de att om man varit från arbete längre än fem år så åker man ut oavsett orsak! Så nu är det soc som gäller för mig när jag inte är sjukskriven längre... känns verkligen surt!! Så min skräck är att jag ska få sjukbidrag med tanke på mitt tillstånd för då får vi antagligen sälja vårt nya hus (som vi behövde för att få plats och för att slippa skjutsa överallt) och det fixar jag inte... Oj, det blev långt och trist... jag är en ganska glad person trots att livet snart prövat slut på mig... ## Comment 1 Author: vanessa Hejsan, du är så välkommen hit. Denna sajt finns ju för oss som lider av diverse åkommor, som behöver en arena i livet. Att lätta på trycket ibland, ventilera sig och få lite tips om vad som kan göras. Den ekonomiska stressen vet jag om. Själv för jag tacka min mamma för att vi har mat på bordet, sedan har min man två jobb. Utbrändhet vet jag också om, för den vägen har jag vandrat. Så är det ofta med oss som är överambitiösa. ¨ Du har all rätt att vara tråkig här, vi lyssnar och sedan så är det så att man inte alltid är på topp, hur gärna man än vill. /Vanessa ## Comment 2 Author: Hoppfull Tack så hjärtligt! Jag blir bara lite trött på mig själv ibland... det finns ju människor som inte har något alls och trots allt så har jag både hus, värme och mat även om jag inte kan gå till tandläkaren eller handla kläder (om det inte krisar)! Jag har ingen "farlig" sjukdom och jag har kärlek runt omkring mig! Bekymren börjar när det blir "jämförelsetider"... som jul med julklappar eller semester med resor och nöjen... då kickar självföraktet in och man ser bara det dåliga eller snarare det som andra har som man inte har själv. Eller när man hälsar på kompisar som fått vara friska och gått från svenssonliv till att ha höga inkomster och göra vad som passar dem medan jag sitter "i skiten"... Däremot ser jag fram emot att få läsa/ta del av hur andra klarat sig ur utbrändhet... jag behöver tips och stöd inför vad jag hoppas kommer att bli rehabilitering. Vilka krav man kan ställa, vad som är bra och mindre bra. Ska ha mitt första möte (på två år) med min läkare (psykiater) som jag gått hos i flera år tidigare. :-) ## Comment 3 Author: Alexej Samma här, pengar räcker knappt för att klara alla räkningar. Men jag känner mig inte fattig för jag vet att många har det värre. Och jag bor i en liten stuga med mina djur och har naturen framför dörren. Det finns mycket rikedom i mitt liv. Men jag har en 15-årig son och där känner jag mig fattig. Inga pengar till nya skor, han har aldrig sovit på hotell, semester finns inte för oss, mat blir ofta det med kort datum osv osv. ## Comment 4 Author: vanessa Usch, vad det känns svårt för er. Jag druknar inte heller i pengar, men har bra backning. Jag som en gång hade bra lön minst sagt. La undan pengar varje månad för sommarens semester med min man och bonusbarn. Då vi tog in på hotell överallt, och valde alltid hotell med pool så att ungarna kunde plaska runt. Idag så har vi inte ens råd att resa ens kort. Men vi har varandra och det är det viktigaste. Angående utbrändhet så kan jag bara rekommendera kognitiv terapi. Den bästa terapin som attackerar nutiden istället för dåtiden. Där man får uppgifter att lösa, och utmaningar som gör att man utvecklas. Det hjälpte mig, även om det i första hand skulle påverka min panikångest. Kan meddela att det är helt borta. Utbrändheten tog jag mig ur, men är nog på väg tillbaka. Har så höga krav på mig själv. /Vanessa ## Comment 5 Author: Hoppfull #3 jo det är ju precis det där med barnen som är plågsamt... det är samma för mina tre. Jag har en som övningskör och det är hopplöst! Just att känna att man inte kan ge barnen det de behöver är för jäxxxgt! När terminsagifter till träningar och annat ska betalas så får man skrapa sönder kistbotten för att det ska funka. Men men... det är ju inte så mycket att göra åt saken! Hade min föräldrar kunnat hjälpa ekonomiskt hade de nog gjort det men de är själva "fattigpensionärer" då de levt livet på ett litet litet knappt självbärande jordbruk och således aldrig haft några inkomster! Mina svärföräldrar däremot är täta men de hjälper inte oss. Man ska klara sig själv enligt dem annars är man värdelös... de kan låna ut pengar men inte hjälpa! ## Comment 6 Author: vanessa Suck, vilka svärföräldrar. Men det är väl därför de är täta, inga pengar ut, allt in. Min mamma är också pensionär, men tog ett mastodontlån förra året för att kunna hjälpa mig samt vara trygg på ålderns höst. Snällt av henne tycker jag. Då hon själv är sjuk, och låg inne förra året så tog jag hand om alla hennes räkningar, katten, kontakter med vänner och så vidare. Så vi hjälper varandra. Utan henne skulle mitt liv bli så svårt och förskräckligt tomt.   Som tur är mina bonusbarn 16 och 18 år. Så jag tror att jag klarar av julen angående dem. Och de är så förstående så ibland ger jag att jag inte har ett öre över och de tycker att jag ska ta hand om mig själv först. Men de är inte mina, men lika förstående till sin pappa och mamma. /Vanessa ## Comment 7 Author: Hoppfull Låter som hyggliga kids!! Då vill man ju gärna sticka till dem en slant ibland. Mina föräldrar skulle nog hjälpa mera praktiskt men de bor 120 mil ifrån mig så det är tyvärr ogenomförbart... det är kanske en del i min utmattning oxå, att tvingas klara sig helt själv utan nära och kära tär kanske extra mycket på en! Som tur är har jag ju en ny man nu som är alldeles fantastisk :-) ## Comment 8 Author: vanessa Då får du njuta av honom, för ett stöd i livet är värt mer än pengar. Gillar ditt nick förresten, Hoppfull. Det ger så många bilder i mitt huvud. Kan skapa berättelser bara på ditt nick här. /Vanessa