# Del 2 i Demonique Author: BabyDragon Det har tagit en lång stund men här är fortsättningen =) Korgen var så fullastad att hon balanserade den noga för att inget skulle rulla över kanten. Solen lyste givmilt på den lilla staden och alla upptagna invånare. Dagar som denna lovade en fruktfull sommar, alla arbetade med gott humör inför ett givmilt år. Denna sorts arbetsamhet tyckte Angeliqe om, inte enbart för att alla verkade så glada. Denna glada dag hade folket varken tid eller intresse av att stirra eller avfyra illasinnade ord mot henne. Det sparades till dagar då saker gick fel, stormar förstörde hus eller vilddjur angrep boskapen. Idag hade hon varit till marknaden och köpt in varor, både till sin fars mediciner och till deras nu tomma skafferi. Korgen hade blivit så tung att den blev otymplig att bära. Hon satte ned den en stund och ställde sig att njuta av solskenet. Hon slöt ögonen och andades djupt. ”Se upp med var du häver de där demonkvinna!” En äldre dam gick långt ifrån henne och höll upp händerna för att skydda sig möt vingarna som spänts ut en bit utan att hon märkt det. Hon fällde snabbt in dem och log svagt mot damen. Gumman spottade på marken på marken och gick sedan muttrande vidare. Angelique skakade på huvudet och suckade. Det var i alla fall långt ifrån det värsta sätt en del brukade behandla henne på. Hennes pappa brukade säga _Så länge de är rädda för att ta på dig är du säker_. De hade dock inga problem med att slänga vad som fanns till hands då de var på det humöret. Hon tog satts och fortsatte färden hem med sin börda, på något vis kändes den mycket tyngre nu. Det lilla huset låg i utkanten av staden, ganska nära kyrkogården. Om det var något som skrämde folk så var det tanken på döden eller något som kunde leda till det. Hennes far hade låtit byggt huset här när han flyttade hit. Han kom ursprungligen från en större stad men kände sig mer behövd nära landsbygden där det då inte fanns någon medicinsk utövare. Det fanns även något mer som lockade, han hade träffat hennes mor under ett besök till deras sjuke präst. En blick var allt som behövdes, det hade känts som att de var ett par redan från början. Hans mor som blivit änka hade följt med och såg fram emot barnbarn. Huset var gjort av murade stenar, vita fönster med luckor och detaljer av stål fanns i en något kaotisk ordning. Vilket lämnade faderns mottagningsrum ganska mörkt och det stora rummet mycket ljust. Det fanns en enskild dörr till mottagningen där patienter, i sina redan jobbiga situationer, inte skulle behöva gå förbi en ’dödens hantlangare’ på väg till doktorn. Huset såg ganska mörkt och dystert ut. Om det inte hade varit för trädgården, som Angelique höll lika vacker som hennes mor hade gjort, hade det varit lätt att ta för ett av kyrkogårdens större skjul. Angelicque hoppades innerligt att Theodore inte skulle byta arbete till arkitekt. Medicin var någonting han var mycket bra på, det hade han gärna berättat om för henne. Hon hade varit så intresserad av det att han lärt henne läsa för att kunna lära henne mer om ämnet. Någon skola fick hon ju givetvis inte gå till och ingen hade velat heller vågat bli hennes vän. Studierna hade därför fyllt större delen av hennes liv. Fadern hade ett flertal böcker i flera olika områden, en smärre förmögenhet fanns i dem och de förvarades i en stor bokhylla inne i mottagningsrummet. Nu fick hon ta hand om merparten av medicintillverkningen och se till att material alltid fanns tillhands. Det var skönt att ha något hon kunde kalla arbete, i trädgården kunde de odla de vanligaste ingredienserna och arbetet fick henne att slappna av. Att känna sig närmare jorden och den hon borde ha varit. Väl inne i huset ställde hon korgen på det bastanta matbordet med en smäll. Glas hördes klingande klaga mot varandra. ”Hej Angel, varit hos apotekaren hör jag?” ”Ja far. Han hälsar att han inte kommer att få hem kvicksilver till Melankoli tinkturen förens om några veckor.” Mer avslappnad än utomhus sträckte hon ut vingarna till så långt hon kunde. De hade känts mer stela ju längre åren gick och de såg ganska vissna ut. Hon hoppades att de skulle ramla av en dag. De var ju bara ivägen ändå. Ett klirr bekräftade hennes tankar när en oljelampa åkte i golvet. Tack och lov brann den inte. ”Jag ber så mycket om ursäkt far.” Hon slängde sig genast efter några trasor vid spisen för att försöka fånga upp den dyrbara oljan med. ”Det gör inget. Ange..  Akta!” Hon hade redan börjat torka upp oljan och fick glasbitar i handen. Theodore kom fram till henne och höll hennes händer så försiktigt han kunde och ändå få henne att sluta torka. Han drog upp henne på fötter och började gå mot dörren. ”Men far, oljan kan börja brinna. Den kommer att försvinna….” Tårar hotade att svämma över. Han höll en hand mot hennes kind. ”Det gör inget. Oljan får gärna försvinna långt innan du gör det. Nu tar vi hand om det här.” De gick ut och in i det lilla mottagningsrummet, det luktade starkt av örter, rosor och nytvättat linne. Hon satte sig på en bastant, tronliknande, stol som fanns mitt i rummet och lade sin skadade hand i knäet. På stolens armstöd och fällbara ben hängde kraftiga remmar starka nog att hålla en häst. Både stolen och golvet hade mörka partier här och var som de inte lyckades få bort hur mycket de än skurade. Med en viljeansträngning trängde hon undan minnena av skrik som hörts härifrån. Theodore samlade snabbt ihop en pincett och linne. Med stadig hand började han växelvis torka blod och plocka glasbitar, de runda glasögonen satt ute på nästippen. Vingarna ryckte ofrivilligt till när pincetten gick efter de djupare bitarna. Däremellan höll hon dem så tätt intill stolen hon kunde, att förstöra någonting här inne var…. Otänkbart! ”De verkar fortfarande växa.” Hans anmärkning möttes av tystnad. ”Vi behöver snart ett större hus om de ska växa mer.” Hon stirrade på de tomma glasflaskorna som var redo för vårens örter och deras hemmagjorde tinkturer. Hon kände sig som dem, ett bräckligt yttre utan innehåll. Och alla kunde se det, förakta och förstöra. Skulle våren någonsin komma för henne och fylla henne med ett innehåll. Ge en plats i en värld som såg henne som förstörd, oren. Felaktig som flaska full av sprickor redan vid tillverkningen. ”Så, så. Det var inte ditt fel.” Hon rycktes ur sina dystra tankar. Theodore höll just på att linda in hennes hand. ”Du hade tur, det behövdes inga stygn.” Han log och klappade henne på huvudet. ”Tack far.” ”Du ska se att det löser sig.” Angelique såg oförstående på honom. ”Vad menar du?” ”Så svårt är det inte att läsa dig. Det kommer att bli bättre, det är jag säker på.” En rynka mellan ögonbrynen var de enda som sade henne att han grubblade. Men hans vilja att vara stark för henne gjorde att hon ville återgällda det. Ett djupt andetag och ett leende fick dem båda att räta på ryggarna. ”Jag tar hand om glaset.” Sade han och gick innan hon han säga någonting mer. Hon tog hand om varorna och de jobbade under tystnad. ## Comment 1 Author: BabyDragon Oj då. La den på fel ställe :P