01. Sjukdom/trauma

vad är det för fel på mig?

2013-07-07 20:10 #0 av: kubiken

Hej, jag är en tjej på snart 15 år, jag hoppas att någon kan hjälpa mig. 


jag vet inte vad jag ska börja, men jag kan ju berätta att jag tror jag mår dåligt, jag TROR, jag vet inte jag är bara förvirrad.. 


jag ska försöka ta en sak i tagen, för varje gång jag ska försöka berätta detta i ett inlägg blir det bara fel, för det är som att jag tror jag inte kommer hinna med att berätta saker ´om jag inte avbryter allting mitt i, så jag berättar aldrig klart saker.. jag har så mycket som snurrar i mitt huvud.

Jag känner mig typ efterbliven eller nåt, för jag förstår typ ingenting.. jag förstår inte när folk pratar med mig, jag vet inte vad det är jag inte förstår, jag fattar bara inget.. likadant när jag är på lektionerna i skolan, jag förstår ingenting där. 


jag har alltid varit väldigt osäker av mig, och rädd att göra bort mig och så. så om folk skämtar med mig och säger att jag kanske luktar illa eller nåt, så tror jag på dom och mår jätte dåligt, vilket gör att jag nästan inte vill till skolan för jag inte vill att folk ska känna hur jag luktar.  jag förstår inte ironi, jag blir osäker om folk skämtar eller inte och får panik.. jag tror alltid att folk dömer mig när jag är ute, därför sitter jag helst ensam i mitt rum. jag svarar aldrig i hemtelefonen, jag tycker det är väldigt obehagligt att prata med folk jag inte känner..

jag mår jätte dåligt och känner ångset när jag tänker på stunder då jag gjort bort mig i hela mitt liv.  mycket när jag var yngre drömde jag ofta att jag glömde ta på mig kläder innan jag gick till skolan, det händer fortfarande...

jag brukar må jätte bra ibland, skämta skratta, och faktist skämma ut mig med flit när jag är med mina vänner, men när jag kommer hem till mitt rum är det som att jag bara sjunker ihop och blir ledsen och tänker förmycket.

och jag tror alltid att mina vänner och min familj egentligen inte tycker om mig utan bara tycker att jag är jätte jobbig och konstig och uppmärksamhetskrävande, men dom vågar inte bbörja bråka med mig för jag blir alltid så elak när jag är arg, jag har ända sen jag var liten alltid slagit mina vänner när vi bråkat och kallat dom elaka saker, men mot min familj är jag bara väldigt dryg och spelar ointresserad.. när jag har bråkat med någon kommer det alldtid massa  hemska tankar till mitt hunvud att jag bara är världeös och att jag borde ta livet av mig.. sån tur blir det aldrig av.

och jag har skärt mig många gånger och jag tror inte det är för uppmärksamhet, det är bara min bästa vän som vet.. jag skärde mig första gången i sexan men det var inte seriöst, gjorde det bara, andra gången på jullovet i sjuan, det var för uppmärksamhet för jag gjorde det i min kompis kök med hennes kniv.. efteråt har det varit seriöst, har försökt sluta med det går inte, vet inte varför jag gör det ens...


och anledningen varför jag mår dåligt tror jag är för jag har världens sämsta självförtroende/känsla..  jag är inte smal det vet jag, mitt BMI säger att jag är rejält överviktig, men det syns inte att jag väger så mycket men jag är ändå fet.. jag har gått upp jätte mycket, och jag har försökt göra massa saker för att gå ner i vikt, inget fungerar... jag är inte vacker heller... ibland frågar folk varför jag har så dåligt självförtroende, men jag kan aldrig svara på det för då gråter jag bara. men det är för jag mår så dåligt över mitt utseende...jag kan knappt gå i korridorerna för jag tror att alla kollar på mig och tänker elaka tankar om mig...


jag har även andra sjukt jobbiga saker, jag avbryter folk hela tiden, kan inte hjälpa det.. jag mår ofta dåligt, men nån vecka efter mår jag bra, jag är fett hyperaktiv.. jag är glömsk, jag kan verkligen inte koncentrera mig på saker jag inte är intresserad av, jag brukar få privat undervisning för att jag ska förstå.. jag är alltid osäker på instruktioner, så jag måste alltid "fördjupa" mig i skar för att våga göra det typ, svårt att beskriva.. jag samlar på massa onödiga saker och har svårt att slänga mina saker.. jag är jätte lätt distraherad.. jag pratar alldeles för mycket och för fort, det är jobbigt att ens försöka koncentrera mig på saker jag inte bryr mig om.. jag är alltid stressad vilket gör att jag får magbesvär :s  jag har tydlig hörsel. jag har sömnproblem, kan nästan aldrig sova för jag ligger och tänker på så mycket, jag har tvångstankar (som att om jag/nån på tv/ eller att någon tex sminkar mig och ska sätta på ögonskugga, så kanske dom tar med borsten två gånger på ena ögat och tre på andra, då måste jag stryka på ena ögat där dom bara tog två gånger, för att det ska kännas lika, annars blir det en jätte obehaglig känsla )  jag har även lätt att få panikångest attacker, men det var ett tag sen sist.  vet inte om jag har någon sjukdom eller nått, kanske är hypokondriker... och bara inbillar mig, för jag har läst om massa psykiska sjukdomar, men detta är väl allt jag kommer på att jag känner.. 


innan när jag gick på min förra skola så skolkade jag jätte mycket och fick gå till en kurator, så när jag bytte skola så fick jag gå till en ny, men jag berättar aldrig hur jag egentligen mår, jag har även börjat röka, fast jag varit säker och lovat mig själv att aldrig göra det, men ändå börja jag.


förlåt om det blev en lång text men snälla, om någon vet och kan hjälpa mig, skriv, jag vågar inte gå till kuratorn för om jag ska berätta all detta så kommer jag bara gråta och inte få fram nåt... en anledning varför jag tror jag gått upp så mycket i vikt är för att min bror dog för några år sedan och jag har typ börjat tröstäta....

Anmäl
2013-08-19 13:32 #1 av: Zant

Hej Kubiken!

Jag hoppas att du återvänder hit och kikar så att du vet att du i alla fall fått ett svar :D

Jag är ingen psykolog så jag kan inte säga dig vad som är fel eller hur du ska börja må bättre. Men din beskrivning gör att jag känner att jag i alla fall vill uppmana dig att söka hjälp. Du har det jättejobbigt och det är inte rimligt att du ska ta dig igenom det här alldeles själv.

När jag går till läkare, psykolog, kurator eller terapeut kan jag också känna mig väldigt osäker på om jag kommer att komma ihåg att säga allt - eller om jag kommer att komma ihåg vad som sagts till mig. Om jag kan tar jag alltid med mig någon, det är ett väldigt bra stöd.

Ett annat tips är att du faktiskt skriver ut det du skrev där uppe och tar med dig. Ibland är det bättre att lämna något sånt till den man pratar med - eller bara använda det som stöd när du berättar. Dom är vana vid att patienter har olika sätt att uttrycka sig, och för dig kanske det passar bäst med skrift för att du ska känna att du fått med allt viktigt?

Viktigast av allt är att du söker hjälp, antingen hos skolkuratorn, på vårdcentralen eller hos BUP. För du är, som alla andra, värd att tas på allvar och har rätt att få hjälp att leva så gott du bara kan!

Sköt om dig!

Anmäl
2013-09-30 17:35 #2 av: [kattberget]

<3 De saker du beskriver är vanliga tecken när en ung person känner stress och press. Du är jättebra precis som du är. Glöm aldrig det. Men du måste få hjälp att verkligen tro på det. Du skulle kunna få bra hjälp och tröst om du fick prata med någon som är expert på att samtala om sånt här. Så du kan få reda ut dina tankar.  Så vänd dig till någon vuxen som du kan lita på, och be om hjälp tycker jag. Den personen kan vara skolkurator/skolsköterska, din läkare eller vem som helst som hjälper dig vidare.  <3

Av det du beskriver tycker jag att du verkar vara en väldigt fin person med många superbra egenskaper! Jag känner många som har precis de där egenheterna. Och dom har bra liv, jag lovar. Det gäller att få utvecklas på sina egna villkor. Hyper-energin kan du omvandla till kreativ kraft, jag lovar. Det är i många lägen en BRA egenskap. :)Och att vara blyg är inget fel. Att du inte förstår ironi och känner att du inte förstår saker, kan bero på att du är stressad socialt. Jag vet personer som har varit liksom blockerade i umgänge med andra för att de haft dåligt självförtroende, men med stöd så har det gått över. Så var inte rädd för att du inte ska kunna ha det fint. Allt kommer falla på plats. Det finns stöd! <3

Anmäl
2013-10-26 15:13 #3 av: [Glitterregn]

#0 Det kändes som att någonting skönk i mig nörmjag läste det där. Varenda ord är exakt som jag, flrutom att jag är konstant trött istället. Jag vågar inte ta upp det med npgon för jag tror att dom vara skulle tycka att jag var konstig. Jag försökte förklar för min pojkvän men han fattade inte vad jag pratade om. Känner mig jätte larvig men jag blrjar nästan gråta nu för det är som en lättnad att veta att jag inte är ensam. Jag har ingen aning vad du kan göra för att må bättre, är bara så glad att jag inte är ensam. Ta hand om dig.

Medarbetare på kameleonter Ifokus.

Anmäl
2016-01-27 00:26 #4 av: paperball

Skriv ut det där inlägget och ta med till Skolpsykologen. Då behöver du inte förklara så mycket utan hen kan utgå från din text och ställa följdfrågor. Hoppas att du får hjälp. Det du beskriver är nog ändå rätt normala tankar i din ålder, däremot så verkar du ha lite OCD (tvångstankar) och att du skär dig är ju definitivt inte ok. Lycka till!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.