En dag när jag var på kören, så kom mamma dit. Hon sa att det var viktigt. Hon berättade om att min syster Elin var sjuk. Hon hade cancer.

Jag fattade inte vad det var som var farligt med det, hade aldrig hört talas om det förr. Mamma och Elin åkte upp till Uppsalas sjukhus (kommer inte ihåg vilket) och så fick hon mediciner. Efter några dagar åkte pappa också ner. Min bror och jag fick sova hos mormor. När de äntligen kom hem så fick vi bo kvar ändå. Elin var allergisk mot oss.

Jag minns att jag aldrig var ledsen. Jag grät inte. Det jag tyckte var fel var att inte hela familjen var tillsammans som vanligt. Jag tyckte inte att det som hände var särskilt sorgligt. Allt sådant kom när hon blev frisk.

Jag firade min födelsedag 2 gånger på sjukhuset tillsammans med Elin och resten av familjen. Jag minns att pappa, brorsan och jag åkte på kvällen och skulle köpa pizza. Jag orkade inte äta upp hela, så jag fick pizza som frukost på min födelsedag. Jag fick kort från klassen där det stod "grattis på födelsedagen amanda!" Alla skrev ett kort.
Sedan blev Elin frisk.

Jag saknade mamma, hon var ju med Elin hela tiden. Varför är hon bara med henne och inte med mig? Jag åt inte i skolan. Jag blev smalare. Maten var äcklig.

När jag började på min nya skola så åt jag inte heller. Jag fick gå till ABE, Anorexi o Bulemi Enheten. Jag kommer ihåg att hon som jobbade där hade en jobbig röst och att jag hatade att vara där. Jag minns att hon sa till mig att bara för att du är här så betyder det inte att du har Anorexia eller Bulemi, vi tar emot alla sorters ätstörningar. Då slog det mig att jag hade en ätstörning.

Jag äter inte mycket mer i skolan nu, men det börjar väl antagligen att gå åt rätt håll. Jag går inte till ABE längre och jag ska aldrig dit igen. Jag har bestämt mig. Jag hatar det stället. Jag ryser så fort jag ser en bil som har ABE på nummerskylten.

Nu är Elin frisk, men hon är allergisk mot en massa saker.