Tyvärrså är det du skriver alldeles för sant. Jag känner själv att jag står med en fot i varje läger. Dels den som inte klarar av värme, men också den som ser "frisk".  

Bara en sådan fånig sak som att när man åker kommunalt och inte orkar stå upp, men så ser man frisk och ung ut så ingen flyttar på sig. Min plan är att skaffa en käpp som är ihopfällbar. Fick det rådet från rehab.

Därför blev valet skuggfolket för mig. Just för att känner sig utanför, samt att jag inte klarar värmen.

Plötsligt, som sjuk började kampen med myndigheter. Då man behöver vara frisk för att orka kämpa för sin sjukdom. Vilket jag inte gör alla gånger. Skulle behöva en personlig sekreterare.

Så man lever i skuggan, men ju öppnare man är desto mer kommer man fram i ljuset. Inbillar jag mig. /Vanessa

Jobbade som asfaltläggare som ung. Då fick jag ett kraftig solsting. Efter det får jag nu solsting lättare. Var sommar får jag det numera. Håller mig därför i skuggan. Mor tror inte på den kopplingen.

Får även kramper i ansiktet av solen.  Funderar om det hör ihop med mina funderingar om DM.

Har alltid mössa och solglasögon.

Det är alltid "farligt" att se pigg ut som "sjuk". Du som ser så pigg ut kan väl inte vara sjuk är en kommentar som ofta kommer upp. Speciellt vanskligt är det att komma till läkare. För att bli tagen på allvar där borde man gå outsövd, oduschad med förra veckans kläder som man sovit i samt utan smink. Hur många gånger har jag inte ansträngt mig med smink för att inte skrämma livet ur folk och sedan inte bli tagen på allvar hos läkare. Ja jösses.

Förlåt, men jag skrattar inombords. Du har så rätt hur man ska se ut när man möter läkare. Och nästa vecka ska jag träffa Försäkringskassan. Tid att skippa ansiktsvård och sådant då. Samt inte sätta på mig ansiket som jag gör när jag vistas bland vanligt folk. /Vanessa

Vad skönt att du skrattar! Det var lite meningen…det är så tragiskt sant att det är komiskt…

Men solglasögon inne på försäkringskassan? Då kanske de misstänker att din man är en hustrumisshandlare. ;)

Men jag var förra veckan där med en massa papper för min bostadsbidrag. Såg nog såpass förvirrad ut att de fyllde i allting för mig och ordnade alla papper, behövde bara skriva under.

Det var riktigt skönt, för jag hade skjutit besöket framför mig i veckor.

Ja, mina ögon tål inte solen så det är väl skugga som gäller här oxå.

Om jag räknas till kategorin "skuggfolket" vet jag inte.

För mig är skuggfolket en benämning på de som är sjuka/skadade som lever lite i utkanten av livet. Som har sina problem, men även en massa bra saker. Många tror att bara för att man är sjuk så tar livet slut. Men så är det inte, utan man får lägga om livet lite och sedan gå framåt. /Vanessa

Jag ser det likadant. Det finns en stor grå, nästan osynlig grupp sjuka bland alla glada, friska reklammänniskor och politiska idealföreställningar.

När man läser era inlägg får man verkligen ett gott skratt av igenkännade . Det gäller verkligen att man kan driva med sig själv och sina krämpor .Det finns alt för många av skuggfolket tillhör denna grupp själv sedan över 30 år . Och det är så när man blir drabbad av någon sjukdom så får man se vilka de värkliga vännerna man har för det är ju så att många drar sig undan den som blivit drabbad av någon livslång sjukdom . Och det är så att i nöden får man se vilka som verkligen är ens vänner.

Att ha mörka glasögon  är inte alls dumt för då slipper man se när folket vänder sig om och tittar och kommenterar varför man ser så pigg ut. Fast i mitt fall är det mycket nödvändigt då jag på grund av min synskada är ytterst ljuskänslig har dubbla glas sant solfilm på en paret glas för att klara av dagljuset och eldsljuset Måste även har mörka glas fast inte så mörka när jag ska läsa på dataskärmen.

Man för aldrig förlora humorn över sig själv. Önskar att även de friska kunde skratta åt sig själv. Allvar förstör en massa.

Angående vänner så har jag en så länge haft tur. Alla har stannat kvar, och arbetskamrater också. Men gick ut med det hela när jag höll på att smälta det hela. Och de såg väl min skräck, förvirring och sorg. Men väntar på idioterna, och de kan man då snabbt stryka ur adressboken. För man är ju trots allt samma människa man var dagen innan diagnoserna. /Vanessa