Så var allt igång. Och det var både kul och intressant. Snabbt la sig mina taggar och en kurrande kattunge föddes.

**Skräckfilmen a la Vanessa
**Första gången jag gick för att träna chockades jag. Gick in i omklädningsrummet. Där var det tänt, men ni vet hur de är när man går in i ett främmande rum med eventuellt avklädda människor så stirrar man inte. Så jag gick in med låg blick, vände mig bort för att stänga dörren för att sedan vända mig tillbaka för att hälsa på de i rummet. För jag hade sett att någon satt där. Trodde jag.

Plötsligt hamnade jag mentalt i en skräckfilm i ungefär några tiondelars sekunder. Jag som inte ens tittar på skräckfilmer, såg de korta sekvenserna jag sett poppa upp. För jag mötte inte ett ansikte och kropp, utan ett ben, påklätt och ensamt sittande. När min skräckfilmssekvens passerat så insåg jag 1. Var jag var. 2. Att en av rehabinstruktörerna har protes. 3. Hur otroligt fånig jag var.

När min träning var avklarad gjorde jag en favorit i repris och reagerade på exakt samma sätt. Efter det lärde jag mig :-).

Avslappning
Jag som aldrig slappnar av fick lära mig att göra munken som kramar månen, och munken som delar på molnen. Det var faktiskt väldigt givande. Även om det var svårt, då man måste andas in och ut vid olika ställningar. I början så andades jag helt fel. Ut och in, istället för in och ut. Då många satt i rullstol så var en hdel del av det hela sittande. Jag fick stå när jag ville dock, men det fungerade väldigt, väldigt bra att sitta ner.

Den andra kursen med avslappning var också väldigt bra. Första gången så bultade mitt hjärta hur snabbt som helst, och allt i min kropp sa omedvetet till mig att inte slappna av. Några gånger senare lärde jag mig att ta till mig det hela och klarade faktiskt av att koppla av.

Bågskytte
En av mina underbara rehabinstruktörer Pelle, lät mig träna bågskytte med sin grupp. Och det var verkligen kanonkul. Speciellt med tanke på att min syn på ögat som jag såg med var minst sagt dåligt. Jag såg bara något suddigt där framme som jag skulle sikta på. Både Pelle och jag blev förvånade över resultaten av mitt skytte. Vid ett par tillfällen var jag rena Robin Hood. Alla tre pilar satt precis intill varandra, och då menar jag verkligen INTILL. Kunde inte dra loss pilarna en åt gången, för jag fick inte in fingrarna mellan dem. Så fick dra ut hela gänget samtidigt. Bågskytte är något jag gärna provar igen, både för att det var kul och sedan för att det var så givande.

Min tid på rehab i Frösundavik var otroligt givande. Trodde aldrig att det skulle påverka mig så positivt på det sättet.

Sänder varma tankar om och om igen till dem. Nästa avsnitt av rehab kommer jag bland annat skriva om hur rehabinstruktören Gunnar hjälpte mig att hantera min båtfobi.  

© Kata Larsdotter