Hej!
Ville bara presentera mej å berätta lite om hur jag hamnade i bland "skuggfolket".
Det var natten mellan den 3:e och 4:e mars -02, som hela mitt liv slogs i spillror. På mindre än en minut släcktes alla drömmar och planer.Klockan var omkring midnatt och Jag befann mej på min arbetsrunda. Jag hade sedan föregående höst arbetat extra som budbils chaufför för en firma i Herrljunga. Mitt jobb bestod i att köra en tur som startade med lastning i Herrljunga runt 16- tiden på eftermiddagen och sedan hämta och leverera utrustning på en tur upp till Jönköping och sen vidare söderut ända ner till Landskrona och sedan följa västkusten norrut hem. För att sedan anlända min last- och lossnings station i Herrljunga igen framåt tre fyra tiden på morgonen. Ett jobb som jag verkligen trivdes med, det var rena smörjobbet för en sån som mej som älskar att ligga på vägarna och njuta av färden och ensamheten. Arbetet hade flutit bra under nattens första del och jag var ganska så långt kommen med tanke på tiden. Strax innan jag nådde krönet på Hallandsåsen så sträckte jag mej till stereon för att stänga av den för en stund, min favorit kanal räckte inte över åsen så vid krönet var det slut med lyssnandet på all gammal go Rock ´n Roll från radio vinyl för natten. Jag brukade alltid ha en liten stund av tystnad därefter för att vila öronen innan jag satte på någon av alla de otaliga cd skivor jag brukade ha med för min runda.
På instrument brädan stod min lilla maskot å vaggade med höfterna i takt med bilens krängningar, en liten plastdocka föreställande The King själv, Elvis Presley. Jag började en bit efter åskrönet att sakta ned farten eftersom jag skulle svänga av E 4:an längre ner för åsen. En långtradare kom i ytterfilen i en bra fart i ca 110 km. Chaffisarna brukade passa på att utnyttja den långa kraftiga nedförsbacken av åsen för att få upp farten på sina stora bilar efter den kraftiga stigningen.
Jag såg i ögonvrån hur tradaren kom upp längs med sidan på min bil och påbörjade omkörningen, en stor vitaktig 22 metare. När dragbilen hade passerat min lilla folka buss och dess dragstång var i höjd med mitt förarsäte så ser jag plötsligt hur dragbilen börjar gå in i samma fil som jag ligger i. Jag bromsar in så hårt jag kan och vrider ratten bort från lastbilen, en blick i backspegeln säger mej att det inte finns en changs för mej att hinna bromsa in tillräckligt för att draget skall hinna passera mej och våra färdvägar korsas. Det finns heller inte tillräckligt med väjnings utrymme till höger om mej, järnräcket är allt för nära redan nu. Just när jag insett detta så smäller det! Min bil kastas som en vante tvärs över asfalten den sista metern rakt in i järnräcket. Förardörren kastas vid kollisionen upp och blir fast tryckt vidöppen upp mot främre delen av bussen. Smällen mot räcket får krock kudden att lösa ut vilket jag inte ens hinner märka förrän efteråt och min bil kastas återigen ut och in i last bilens släp ännu en gång, lastbilens ena bakhjul skaver sönder jeansen på mitt lår och skrapar upp hudeen på min vänstra underarm. Att jag över huvud taget lyckas sitta kvar i sätet är än i dag för mej en gåta, för bälte hade jag inte.. När min bil för andra gången smäller in i järnräcket vrider jag däcken mot räcket för att försöka hålla kvar bilen mot räcket tills lastbilen passerat. Men jag lyckades inte hålla ratten hårt nog och bilens framdel börjar svänga utåt igen, men bakändan på lastbilen hinner precis passera min bil nu och vägen är återigen fri. Men de hårda smällarna har fått folka bussen att kränga helt vilt och bussen är på väg i ställ. Jag kämpar med ratten för att försöka få bussen i våg igen och lyckas strax häva det ställ som hade fått bussen att börja kullta. Strax efter så står äntligen bilen helt stilla.
Det känns som om allt omkring mej blir knäpptyst! Hela bilen är fylld med rök och glas splitter, långt framför mej ser jag bakyktorna på lastbilen, inte en enda gång ser jag broms ljusen blinka till och strax är de försvunna i nattmörkret. Varje rörelse jag gör får glas splittret som täcker mej att rasa omkring mej. Plötsligt kommer alla ljud till baks, vinden viner och ylar kring den vidöppna ytterdörren. Jag borstar försiktigt av mej glas splittret från kläder och hår. Till och med mina boots är fyllda med glas, glas ifrån ytterback spegeln på bildörren. Jag kliver ur bilen och ser mej omkring, ännu långt ifrån att ha kommit till insikt om vidden av händelsen. Jag lyckades få tag på min chef och på något sätt lyckades jag köra hem den kvaddade bilen från Hallandsåsen och hela vägen hem till Herrljunga. Jag hade lyckats stänga igen den uppkastade dörren och fick den att låsa fast i stängt läge. Jag kunde inte köra bilen i mer än ca 40 km i timman och vinden piskade in igenom den krossade rutan full av nålvassa snöflingor. Inte en endaste nattöppen mack fanns att tillgå förrän jag nådde Halmstad efter lite drygt en timma, där fick jag tag på en pappskiva som jag lyckades tejpa fast över sidorutan. Resterande färden hem har jag inte så många minnen av. Jag var blåslagen och öm i hela kroppen och förutom skrapsåret på armen och låren och ett par små sår på bröstet av glas splittret så verkade jag ha klarat mej helt ifrån skador.
Jag fortsatte att köra min natt tur med en ny bil och värken släppte efter hand som veckorna gick, men i nacken och skuldrorna så fanns den fortfarande kvar. I ett av småsåren på bröstet fick jag efter en tid en inflammation som orsakade mej rejält med värk och till slut klarade jag inte av smärtan från bröstet. Eftersom jag avskyr allt vad sjukhus och läkare heter så skar jag upp det inflammerade såret med en stilett framför spegeln och tömde och rengjorde såret ordentligt, anledningen till inflammationen var en bit glas som hade blivit kvar efter olyckan. Våren försvann närmast som i en dimma, jag har så här i efterhand mycket långa minnesluckor från dessa månader. Till slut var kroppen så nergången av sömnbrist på grund av värken i nacken som inte ville ge med sej och ständigt återkommande inflammationer i bröstet att jag inte längre lyckades dölja hur illa ställt det var med mej. Jag tvingades iväg till vårdcentralen och sjukskrevs med omedelbar verkan, idag är jag sjukpension. För den wipp-lach skada jag ådrog mej vid olyckan. Jag förlorade nästan allt annat den natten med, ekonomin rasade, jag tvingades sälja mina hästar, sälja ut min del ur en firma som jag varit med å byggt upp, flytta ifrån mitt hem eftersom jag inte hade någån inkomst, hamnade hos kronofogden osv… Med den kroniska värken, sömnbristen, dom ekonomiska problemen mm, så kom ju depressionen som som ett brev på posten.
Detta hände för sex år sedan, fortfarande sjukpensionär, fortfarande har jag inte fått ut en krona från försäkringsbolagt och kronofogden tar allt över existensminimum, men trots det känner jag mej oftast lycklig. Jag har lärt mej att leva med värken (med hjälp av mycke smärtstillande), kronofogden skall hjälpa mej med en skuldsanering och allt går åt rätt håll, nästan…
Det största problemet idag är min så totala brist på ork, visssa dagar fixar jag inte ens att raka mej å klä mej.. Vad gör man när man inte ens orkar göra det man älskar mest här i livet??
Nåväl… blev visst rena biografin… Sorry!!
Men hej allesammans å väl mött/I
![[SvenA]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Känn dig varmt välkommen hit bland oss alla andra med kroniska sjukdommar . Känner igen en del av din historia när det gäller ekonomin är själv före detta företagare se bara till att du snarast får skuldsaneringen genomförd så du har ett mål för det ekonomiska det känns betydligt bättre när det rullar på jag lovar dig vet själv hur det är.
Så väldigt tråkigt! Är väl fel ord, men tur i oturen att du överlevde en sån fruktansvärd olycka.
Men sa inte din arbetsgivare åt dig att kontakta läkare omgående? Det är ju oerhört viktigt har jag förstått, för att man ska kunna få ersättning för arbetsskada (oavsett om man känner sig skadad eller ej) om det visar sig i efterhand som för dig.
Tack, ibland behöver man prata medd andra som vet vad det handlar om att ha kroniska skador.. Dom som e lyckliga nog att inte ha kronisk värk, depressioner mm, kan visst aldrig förstå.
Min arbetsgivare skrev en skadeanmälan som han påsstod sej ha skickat till både försäkringskassan och försäkringsbolaget, ingen sådan har återfunnits, själv är jag (var) en ssådan som aldrig söker läkarvård så länge jag kan stå på benen, har mer än en gång sytt mej själv samt opererat ut samanlagt ytterligare tre glasbitar ur bröstet, den som låg djupast låg nästan 7mm in i bröstet allt för att slippa läkare och sjukhus! Självklart borde jag gått direkt till lasarettet, hade jag gjort det hade jag säkert inte haft dom problem med försäkringsbolaget som jag numera har.
Det svåra idag är väl detta med skulderna, som du nämde SvenA.. dom tynger så otroligt mycket! Å sen skammen, skammen att inte kunna göra rätt för sej, att inte kunna arbeta för sitt dagliga bröd. Jag har fått den gamla uppfostan, där man sa att en man skall jobba och jobba hårt för sitt uppehälle och alltid göra rätt för sej… När man sen inte kan det så blev man ju bara en krympling, en belastning och parasit! Banktjänstemannen som frågade om jag var knarkare för att jag inte kunde betala mina lån, kronofogdsdamen som sa att lever man över sina tillgångar å skiter i sina räkningar så hamnar man faktiskt här! Jag har aldrig någånsin blivit så förödmjukad i hela mitt liv tidigare! Aldrig haft en enda betalningsanmärkning eller lån (förutom på huset).
I ett års tid efter olyckan levde jag på havregrynsgröt till frukost, midddag å kvällsmat förr att försöka betala alla löpande räkningar som kom.. Det slutade med att jag den förste svensk på nära 100 år som kom in till Borås lasarett medd skörbjugg!
Hummm.. mycke som trycker på när man väl gläntar på locket..
Åh,det var tråkigt för dig.Jag har en lillebror som precis som du jobbade som chaufför och krockade och numera är helt oförmögen att arbeta.Han har anmält skadan men har ändå stora problem med försäkringsbolaget,dock inte med FK som tur är.
Det verkar som om du är på väg åt rätt håll nu,grattis till det!
Vad gör man när man inte ens orkar göra det man älskar mest här i livet??
Precis!! Du skriver så bra!! Precis det jag brottas med också! Det är så hjärtskärande att inte ens orka med det man älskar! Hur skall man då få ork att göra det man inte gillar?? Eller ens det man måste??
Hummm.. mycke som trycker på när man väl gläntar på locket..
Om du bara visste vad mycket som behöver komma ut! Speciellt du som gått igenom så ofantligt mycket. Låt det strömma ut! Det finns en anledning till at du orkar lätta på trycket just nu. Vi finns här ute/inne och det finns alltid någon att prata med om vad det vara må.
Whiplash är hemskt och samtidigt komplext!
Välkommen in i gruppen!! Jag hoppas du också skall känna dig som en av oss!
-> Kastrera och id-märk <- \>^..^< CatCrazyLady
Hjärtligt välkommen Wassage in till oss på skuggfolket. Jag har blivit mottagen med öppna armar och det känns skönt och jag hoppas att du oxå ska känna det så. Gott Nytt År
Tack allesammans!!! Känns skönt att ha funnit er!
Önskar er alla ett gott slut på detta året och ett riktigt gott nytt år!! Mej får ni nog dras med framöver! ;)
Hej Wassago. Kul att hitta dig här inne också :-) Enormt skrivet av dig, knep mycket av mitt hjärta.Som alla sagt i denna tråd. Välkommen in hit!
♥ Cogito, ergo sum ♥ May the force be with you ♥
Gott Nytt År på dig med Wassage
Hej, Wassego. Vilken gripande läsning om dagen som förändrade ditt liv och livet efter det. Känner igen mig i dig, fastän jag inte ens ligger i närheten av det du råkade ut för. Tänk vad man med lite ord fullkomligt kan dra in en i sin sfär som du gjorde med mig och alla andra här.
Skönt att du nu ser framtiden med lättare ljus, och ändå gillar livet fastän den jävlas med dig.
Känner igen mig i flera sätt med det andra du skrev också. Radio vinyl som jag ibland lyssnar på, fast jag gillar rockklassiker bättre. Varit på Graceland i Memphis, samt har en man som opererar sig själv och använder gaffatejp som lagning av fingrar och annat som råkar illa ut när han meckar bilar och sånt.
Som sagt, väldigt gripande det du skrev, och om du någonson vill skriva en bok om det så hjälper jag dig gärna. För den kan sälja en del dessutom.
Natten då livet krossades kan vara arbetstiteln på den. Och jag menar att det skulle vara väldigt intressant, så jag är allt annat än ironisk.
Tack för att du hittade hit till oss. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Kjære Wassago - jeg ble også grepet av din historie. I Norge har vi noe som heter Trafikkskaddes forening, de har fantastiske advokater og et godt støtteapparat. Har dere noe slik i Sverige? I så fall burde du melde deg inn der! TSF hjelper folk med erstatningskrav, slik at forulykkede kan få erstatning og hjelp i forhold til det offentlige og forsikringsbolag.
Instämmer med övriga, välkommen hit Wassago! Tänkte faktiskt också på Trafikskadades förening när jag läste din historia…. Det finns säkert en sån förening på din ort.
Önskar dig all lycka, och gott nytt år!
Sjekk på nettet! Finner du ikke noe, gi respons. I så fall skal jeg ta kontakt med Trafikkskaddes forening sentralt her i Oslo og høre om de vet om støtteforening i Sverige.
Ønsker at 2008 kan bli bedre for deg i så måte!
Om ni går in på ovanstående länk så finner ni den föreningen som tillvaratar detta intresseområde viktigt att vara med i om man är trafikskadad.
Tack allesammans!! Ni kan inte ana hur jag rörs av era ord!! Känns underbart och värmande!!
Har varit i kontakt med trafikskadades förening i Gtb. under den tiden när jag var som sämst. Orsakerna till mina problem med försäkringsbolagen är dels att mitt egna bolag menar att detta är en yrkesskada då det hände på min arbetstid och i min arbetsbil, företagets bolag hävdar dels att detta är en trafikolycka och skall hanteras av mitt eget bolag samt hänvisar till sina egna "förtroendeläkare" uppe i stockholm som menar att min nackskada kan bero på att jag tre år tidigare fick en axelskada när jag attackerades av en Schimpans på Öland där jag arbetat ett tag.
Jag har åxå andra skador sen mitt långa liv tillsammans med vilda djur, bla ett trasigt knä, diskbrock i nedre delen av ryggen samt smärre problem med levern å njurarna efter ett Skallerormsbett för många år sedan. Det var pga alla dom gamla skadorna som gjordde att jag inte kunde fortsätta med djuren på heltid utan började köra budbil… Snackaa om att hamna ur askan i elden… *L*
Vanessa, du talade om en bok… Har en massa material som jag skrev under den svåraste tiden… kanske det går att använda… Men det e detta med orken… Viljan finns, men vet ingte om jag har modet eller kunskapen till att skriva en bok om mitt liv..
Återigen TACK allesammans!!!! Önskar er alla ett riktigt gott nytt år och att få möjligheten att lära känna er och ibland få vara den som stöttar er vid behov!!!
Hej och välkommen hit Wassago, jag instämmer helt i de andras kommentarer och hoppas verkligen att du får hjälp så du får ut på försäkringar. Har inte den arbetsgivaren kopia på det han skickat iväg?? Det borde han ha, allt viktigt ska sparas kopior på nämligen.
Vilken gripande historia.
Hoppas att 2008 blir ett bra år för dig…
/Maria
Ja välkommen till skuggfolket, Wassago.
Vem vet, kanske 2008 blir ett bättre år för dig. Det gäller att inte ge upp, varken sig själv eller framtiden!
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Hej, igen. Förstår att en bok känns som ett enormt projekt, kan varken bjuda på mod eller ork men kunskap och gynnande inspiration. För som du ser så blev vi alla väldigt tagna av det du skrev här. Då kan du tänka dig hur en bok eller liknande skulle vara.
Men vad du än gör så ska du inte se en tjock bok framför dig. Möjligtvis en bok fylld med sådant du själv värderar högt. Bilder, texter, teckningar, dikter, vanlig text, kopior av intyg och ratanden. Allt kan finnas med och den kan vara helt tom också om du tycker att det säger vem du är bättre. Jag har en förmåga att ta på mig för mycket som en del känner till här :-). Fast när du känner att lusten och orken finns, då hjälper jag dig gärna ändå. Hur mycket vet jag inte, men på ett eller annat sätt. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Förresten, vilket intressant liv du haft. Wow. /Vanessa - imponerad
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
#15 - Din beskrivelse som kasteball mellom forsikringsbolagene og 'fortroendeläkare' høres som tatt ut av de historiene jeg leser i Trafikkskaddes magasin. Her trenger du reell støtte og en dyktig advokat som er spesialist på erstatningsrett! Hør med din gamle (eller evt. nye) trafikkskade-forening om dette. Akkurat slik de til for!
Lykke til, gi ikke opp på at du kan få faglig hjelp.
Starta ny diskussion