StorAnette ville att jag skulle flytta hennes minne hit, så då gör jag det.

Mina första minnen som jag kommer ihåg är:
Jag är på golvet i ett rum och en kattunge springer omkring på fåtöljerna, över och runt och busar (mamma säger att hon inte kommer ihåg när det var så jag kanske var väldigt liten och de trodde jag låg och sov i ett rum eller så).

Jag tittar på isbjörnar som simmar i vatten (det var på Skansen och jag var två år säger mamma).

Vanessa

Jag har egentligen en liknande historia. Ramlade ur en barnstol vid 8 mån och fick en kraftig hjärnskakning och då hade man inte tillgång till röntgen som idag så man skulle ligga stilla. Mamma berättade att jag låg fastbunden i ca. 2 veckor på barnsjukhuset i en säng och de fick titta på mig genom ett fönster. Det var för att barnen inte skulle bli ledsna och upprörda när föräldrarna gick igen. Enl. mamma log jag i alla fall när hon, min pappa och bror hämtade mig.

Jag har visserligen ingen sjukhusskräck men en enorm separationsångest när man ska säga hejdå till en nära…

Jag har aldrig tänkt på detta som ett "minne i själen" Intressant…

Det var fryktelig så ukyndige sykehuspersonalet var før i tiden, når småbarn måtte på sykehus. Hele generasjoner må ha tatt skade psykisk - separasjonsangst og sykehusskrekk for livet. Gudskjelov har dette totalt endret seg - nå får foreldrene være hos barna sine på sykehuset så mye de ønsker.

# 10 - Minner fra veldig tidlig alder - hvor man ikke har et særlig utviklet ordforråd eller begrepsdannelse, setter seg gjerne i underbevissthetn som spenninger, og kan være vanskelige å komma åt i samtaleterapi. Mulig er akupunktur og kroppsterapi lettere å få resultat med. Mitt første minne var at jeg var forlatt i en trillevogn - følte meg psykisk grå, og begynte å beskjeftige meg med lærstroppen som var ment å holde meg på plass i vogna. Den hadde et fint, utstanset hullemønster som fascinerte meg og gjorde at ventetingen ikke ble så lang. ------- Fortell gjerne deres første minner!

jag beskrev, mitt första starka sjukhusminne, i en annan tråd här. Här är mitt första starka, levnads-minne.

Det är en ung flicka, med långt blont hår, som hänger över mig. Jag ligger i sängen och hon sjunger, specifika sånger för mig. Hon bär också en speciell parfym. Hon kändes som viktig, jag kände mig älskad.

Nästa minne är kort därefter: jag ligger i en spjälsäng (har alltid fått ångest av spjälsängar, inget av mina barn har behövt att ligga i någon sådan), vinden viner från ett persienn-klätt, vädringsfönster, jag är livrädd för det ljudet:( är det ännu)det stormar. Jag är ensam, ingen kommer, denna känslan finns fortfarande kvar som en hopplöshetskänsla.

När jag som 2-4-åring, fortfarande talade om dessa minnen, så började mamma att lägga ihop det hela och kom fram till:

Den som hängde över mig och sjöng, och som jag alltid ville veta när hon skulle komma och hälsa på, var min syster, som dog av tumörer i ryggen som 19-åring, jag var då 7 mån.

Perioden i spjälsängen, med stormarna, då hade mamma sorg och orkade inte bry sig om mig. Jag fick ligga kvar och gråta, ingen kom, aldrig mer, så jag gav upp och vissnade känslomässigt inombords, tills jag gav upp: jag grät aldrig mer.

Nu är jag äldre, och har själv dragits med svår ryggvärk, som bara blir värre, sedan 23 år.
Jag försöker att vara det ljuset, som folk kan behöva för att orka litet till. Det ljuset som jag själv hade behövt, för att inte vissna inombords, när jag var ett litet barn.

lightseeker: det var verkligen gripande att läsa det du skrev. tänk att du minns de sakerna. saker fastnar mer än vad man kan tro.

Hade skräck förut för långtradare, större lastbilar. Såg jag någon parkerad gick jag över till andra sidan av vägen. Hjärtat brukade klappra på mig. Berättade det för mamma som sa att hon förstod varför. När jag var runt 4-års åldern så gick vi i staden. Plötsligt så mötte vi en krockad lastbil, där det nyss hänt. Inga avspärrningar och sånt. I lastbilen såg hon en blödande man som såg död ut. Mamma tog mig därifrån på en gång.

Så det visar att minnen, även om man inte minns dem påverkar en. När jag fick reda på anledningen till mina känslor så försvann de rätt fort. Vilket var tur då jag några år senare tog emot Rolling Stones lastbilar/tradare. Det var över 70 st, allt på en dag. Lärde mig till och med av chaufförerna så jag kunde höja och sänka flaken på dem. Alldeles själv :-). /Vanessa

Tror ni att man kan utveckla fysiska problem pga svåra känslomässiga minnen som "man inte medvetet minns"? (jag tror det)

Det tror jag absolut man kan göra. Hjärnan är ett mysterium. Så hur vet man vad som påverkar vad. /Vanessa

jo, det tror jag absolut att man kan få, fysiska problem.

För mig har det också satt sig som posttraumatisk stress, det har varit minst så plågsamt, fast psykiskt, socialt och känslomässigt då.

Så genom tft-behandling och rosenterapi, hittade jag själv fram till ett sätt att färdas tillbaka i tiden, till mina trauman, återuppleva dom, för andra gången, så att jag kan se på dom, utifrån s.a.s. och sedan har jag kunnat lämna dom bakom mig.

Det har resulterat i att jag numera är mindre socialt handikappad, har minskad till nästan ingen befintlig panikångest och numera kan vara närvarande känslomässigt, istället för avstängd. Jag har fått livet tillbaka, igen.

Ge aldrig upp, vill jag bara säga, det finns alltid en väg.

Vad häftigt!! Vad är tft-behandling? Jag har testat mycket men det känner jag inte igen.

tft-tankefälts terapi.

www.ingershus.com prova den länken.
Där står det mer beskrivande att läsa om vad det går ut på, om det hjälpte mig, så kanske många fler kan bli hjälpta.

Har lagt in den som länk nu. /Vanessa

Aha, jo det har jag hört talas om och testat. Det funkade inte alls på mig men jag vet inte om det berodde på en oseriös terapeut eller (vilket jag tror) mina underliggande trauman var så stora så de behöver fram i ljuset för att punkteras.

Men underbart att det hjälpte dig :)

hm, jag vet att inger och en av hennes kollegor, är två av väldigt få tft-behandlare som har steg c-utbildningen, så det kan ju bero på att den behandlaren som du besökte, kanske inte var så avancerad.

Hahaha… det är nog alldeles helt sant det lightseeker!

Jag tror att hon är en ren bluff ärligt talat, självlärd inom en massa saker och utbildad inom någon enstaka. Hur som helst tyckte jag att hon var super-oseriös, stressig, lyssnade inte en sekund på vad jag sa, bestämde sig på en gång för vad mitt problem var (att jag satt hemma och åt kakor och tittade på tv!!!!) och hur hon skulle lösa det åt mig… det blev helt fel alltihopa och jag var bara ledsen när jag kom därifrån. Jag sökte inte hennes hjälp utifrån tft utan annat, det var hon som tipsade och visade mig hur jag själv skulle göra i ca 3 min. sen var det klart!

Mitt allra tidigaste barndomsminne: Det är en mycket varm sommardag. Till hösten ska jag fylla tre år. Jag sitter i en randig barnsadel bakpå mammas cykel. Pappa cyklar före, hans vita skjorta fladdrar av vinddraget. Mamma har en vid mörkblå kjol med vita prickar (typisk 50-tal) och den fladdrar också i vinden. Jag blir sömnig av värmen, men jag hör knastret av gruset under cykelhjulen. Så stannar mina föräldrar vid en äng, stiger av cyklarna och mamma brer ut en filt på gräset och börjar packa upp en pick-nickkorg. Ljuset är intensivt, likaså färgerna från blommorna och allt det gröna. Fåglar kvittrar och humlor surrar. Jagkänner mig så trött och blundar för ljuset. Min pappa lyfter mig ur barnsadeln och håller mig i sina armar. "Hon har somnat, lägg ner henne här", säger min mamma. Det är det sista jag minns.

Minnet ger mig en känsla av trygghet och lycka och att vara älskad. Däremot har jag svårt för intensivt ljus, vara sig det kommer från en lampa eller solen. Jag blundar hårt eller skyler ögonen.

Det var intressant att läsa om era minnen och hur saker kan sätta sig kvar i våra hjärnor. Vad enkelt det skulle vara om vi visste allt om varför vi reagerar på vissa saker!

Vilket mysigt minne Emiya. Inte traumatiskt som många av mina minnen. Men minns röster i bakgrunden. Som också fyllde mig med trygghet. Att somna av att höra rösterna. Hela kroppen fylls av värme av att tänka på det. /Vanessa

Nu kom jag ihåg ett annat minne från min uppväxt (en del av den) i en liten by utanför Haparanda:

Jag cyklade med min trehjuling och sprang in (lämnade kvar cykeln) till mamma i köket.Jag blev rädd för en bisamråtta som såg jättestor ut för mig,liten som jag då var.Mamma ringde grannen och efter ett tag såg jag när han kom med råttan hängande i svansen…han hade dödat den.

Jag kommer bara ihåg att jag var förundrad,faktiskt hade mamma skrämt oss barn för bisamråttor…vet inte varför.

Nu idag tycker jag synd om råttan,den råkade ju bara gå förbi…

jo,  #17 och 18, ljudet av samtalande röster, när man är halvsovandes, det är också starkt minne från barndomen, adventsstjärnan tänd, den strålade så fint, mörkblå rullgardin där bakom. Folk som samtalar, tv:n tyst på.

Eller mamma och moster talar och slamrar med kaffekannan i köket, känslan är: lugn, stillhet, starka känslor eftersom det oftast var tvärtom. Man trycker kudden över huvudet, för att klara av att soma trots skrik, bråk och sönderslagna saker. Usch nu var jag där igen, ju.

Den lyckliga tiden varade bara i tre år framåt från mitt minne från cykelturen. Min syster föddes året därpå och då föll vår familj samman. När jag var sex år skildes mina föräldrar, vi flyttade till en annan stad och jag träffade min pappa endast ett par gånger innan han dog när jag var 16 år.

Jag läste om en kvinna som hade stora problem i livet. Genom regression kom det ut att hennes mamma höggravid ramlade när hon skulle gå över vägen. Och den skräcken och smärtan som mamman upplevde då gick över till bebisen och satt kvar som en skräck senare i livet.

Mådde hon bättre sen? /Vanessa

Ja. Jag tycker det är otroligt intressant när man läsa om regression, när man genom hypnos går tillbaka till tidigare liv. Själen sitter i högra hjärnhälften och när man dör sitter minnen kvar i gener i den nya kroppen. Med det förklaras många phobier och sjukdomar. En del märker alla genom sk déjà-vû upplevelse (känslan att man har varit på en okänd plats). Men jag har läst mycket om liknande berättelse, tex oförklarliga nackvärk, genom regression kom det ut att den person var med om en halshuggning i ett tidigare liv. Genom att blev medveten om det försvann värken.

Här finns en länk där regression beskrivs:

http://www.regression.nu/pfos.html

Själv så tror jag inte på tidigare liv, men tror att det man många gånger tror på, är det man lever efter så att säga. Så då jag inte tror på något tidigare, så är jag nog den första i mitt led :-). /Vanessa

Jag minns en gång när min mor och jag vandrade genom en skog hemåt inatten från mormor. Jag hörde nåt som ylade och då sa mor att det var vargar. Jag tyckte det var obehagligt, men kände mig ändå trygg när mor var med.