Ja inte är det lätt att vara anhörig inte. Det krävs mycket av dem som finns i ens närhet när man är dålig.
Skönt för dem att det finns en sajt även för dem.

Mvh Åsa

Ja, en sjukdom drabbar alltid hela familjen. Man är orolig och rädd och det krävs också mycket hänsyn. Ofta mer än vad många klarar av i längden. Ett gipsad benbrott är mycket lättare att acceptera än en människor som "bara"är trött hela tiden eller som inte orkar.

Jag blir ju både deppig och arg när jag inte kan göra det jag gjort förr. som julstäda etc.

Men jag har en så underbar man som hjälper mej med allt.

Han får göra det mesta hemma. Oxh han har ju ett arbete oxå som tar på krafterna.

Han skadade sin rygg som 16 åring så den värken förföljer honom dag och natt.

Ja det här är en jättebra sajt

Kram Jenna

 Tack för berömmet, Jenna. Det värmer som en vetekudde i mitt hjärta.

Julen ja. Det är mer än skräck än glädje för mig just nu. Dessutom ska julmiddagen vara här i år- För mamma klarar det inte, min kusin som förlorat båda sina föräldrar klarar det inte så då blev det jag kvar. För min mamma kan inte komma upp i min brors lägenhet som är utan hiss.

I förrgår lånade jag ut boken som är riktad till anhöriga till mamma. "En objuden gäst" som jag skrivit om här. Hon säger redan nu efter de första lästa avsnitten att den är superbra. Tror faktiskt att det skulle hjälpa anhöriga som har andra sjukdomar i familjen, för så mycket stämmer med dem också. Sedan ska min bror låna den, därefter Medde som finns här.

Får se om jag kan få någon mer bok att låna ut från sjukhuset.

Så vad skulle jag göra utan mina anhöriga, oj. Det vill jag inte ens tänka på. Och idag kom grannen och frågade om hon kunde hjälpa mig hemma då jag är sjuk. Snällt, men hon är ju också sjuk. Så det känns fel. Men har dock bestämt mig för att kontakta röda korset som har en person som kan hjälpa till med att borra upp saker. Behöver den hjälpen då min man dubbeljobbar en massa. /Vanessa

Jag fick alltid lova min son att inte dö under natten. Det var jobbigt. Jag gjorde 2 gånger en interferonbehandling med mycket biverkningar och mådde shit. Han var jätteoroligt för mig och samtidigt blev han jobbigt och provocerande. Anhöriga och just barn får inte alltid den hjälpen de borde ha.

Att anhöriga får dra ett mycket tungt lass när någon blir sjuk är tyvärr en verklighet. Och är man sjuk kan man inte dölja för de anhöriga hur man mår de ser själva hur det är med en så utan våra anhöriga skulle viinte klara oss så bra som vi gör så de anhöriga är värda minst tiotusen röda Rosor

Du har så rätt. Anhöriga är värda tiotusentals rosor och om jag kunde ta mig ut i rymden för att hämta en stjärna till dem skulle jag göra det utan att blinka. /Vanessa

#0 Å, Vanessa, du är inget "måndagsex"! Tyckte inte om att du använde det ordet om dig själv! Du verkar vara en fin människa!

Alla kan vi drabbas av sjukdomar, vemsomhelst, närsomhelst! När jag föddes på 50-talet sa man att jag var ett "A-barn" - frisk och stark. Man uttryckte sig så om barn på den tiden. Undrar bara vad den vårdpersonalen skulle kalla mig i dag, med alla sjukdomar jag har!!! :)) 

Tack och lov har jag en underbar familj, men vägen dit har varit lång. Med tålamod har vi bemött varandra, min man har också drabbats av sjukdom där jag fått vara den "starka" för tillfället. Även min dotter har haft en jobbig sjukdom som hon/vi tagit oss igenom.

Jag håller med om att de anhöriga ofta glöms bort, man "ser" dem inte, men jag tycker mig märka att vården mer och mer tar in de anhöriga nu. Vi som arbetar i handikappföreningarna har i flera år försökt lyfta fram de anhöriga och det arbetet börjar nu ge resultat.

Tar upp denna då vi har en ny anhörig här. /Vanessa

Säger som #8, du e INGET måndagsex!!! Tvärtom, en underbar medkännande människa! Våra kroppar har svikit oss som finns här på sajten på olika sätt, men vi är alla själar som lär oss så mycket samtidigt!! Även om det är tuffa lärdomar!! ja, våra anhöriga har det nog på ett vis många gånger det värre än vi…

Jag är tacksam för att de mina står ut med mej när modet är i botten å värken gnistrar och jag bara vandrar fram och tillbaka… Att ha hittat hit är en lättnad, och ger en känsla av samhörighet med er andra… Din mans lärouppgift i detta livet är att vara din anhörig… Åxå en tuff lärdom, men nödvändig!

Du är i alla livs ögonblick både läraren och eleven och liv är synonymt med utveckling, och skall vi utvecklas måste vi lära oss…

Var rädd om er där ute!!

#9 åter ett stort tack vanessa=) men varför klarade du inte att ta sprutan i låret själv?

Jag har inte några problem att få sprutor, och slipper se dem så kan de använda mig som nåldyna. Men för jag se kanylen så blir jag stressad. Denna kanyl var ca 5 cm och skulle ner i låret, hela kanylen. Sedan så skulle man tömma ut vätskan. Den sätts i en form av pistolgrej så att man skjuter in den i låret, men att trycka på knappen kunde jag inte för jag satt och stirrade på kanylen. Och ja, var tvungen att ha koll på kanylen så att den satt rätt plus att man med handen skulle dra ut låret så att ytan blir plan.

Man kan åka till sköterskor som gör det åt en, men då de rekommenderade att man tar den innan man går och lägger sig så faller allt.

Så därför fick min älskling hjälpa mig.

Tack för dina som vanligt väldigt kloka ord Wassago. Du borde bli författare. /Vanessa

ja jag har oxå nålfoci eller vad man ska kalla det. jag har piercingar men ser jag en nål blir jag supernervös med mera. hua det låter inte alls trevligt med den nålen jag skulle heller inte klara av att trycka på knappen. men vilken underbar man du har som hjälpte dig med detta=) men tycker du det funkar bättre nu att åka på sjukhuset och få medicinen en gång i månaden?

Absolut. Det är underbart att åka till sjukhuset och få månadsdosen. Har inga biverkningar och njuter av livet innan, under och efter medicin. Till skillnad från den medicin jag tog en gång i veckan som gav mig influensa känslor. Sedan så är det väldigt skönt att min man slipper slipper se mig som sin patient en dag i veckan, utan nu är jag fru alla sju dagar. /Vanessa

#14 okej men måste du till ett sjukhuset eller räcker det med en lokal vårdcentral? varför jag undrar det är ju för att vi har ett antal mil till sjukhuset.

En del av medicinen kan man få på vårdcentralen, och den andra som jag börjat med får man på sjukhus. /Vanessa

#16 okej för det kanske bli lite jobbigt att åka över 20 mil varje gång medecinen ska tas