Välkommen hit vill jag först och främst säga, och självklart passar du in här :o)

Ja läkarkåren förr var inte att leka med, finns en del sådana idag också. Det att barn inte ska komma ihåg funkar när barnen är riktigt små, men inte när de är över 8-9 år, då verkar de ha minne som en elefant!!!

Men att undra över varför man fått den kropp man fått det har vi nog gjort allihopa här av och till, men det är bara för oss att anpassa oss till det vi blivit betrodda med och försöka ha det så bra vi kan, men visst är det motigt…. väldigt motigt mellan varven.

Hej!!! Kan bara instämma med ovanstående!!! Är själv relativt ny här, men har blivit fantastiskt varmt välkommnad och det skall du åxå känna dej!!! Här finns det massor med underbara människor som själva lever med olika sorters kroniska handikapp och som vet vikten av att få "gnälla" av sej ibland.. Friska människor kan nog aldrig förstå hur det är att leva med trasiga, klumpiga, värkande kroppar.. Människor som bryr sej! Så bara kliv in och känn dej som hemma!

Väl mött!

Hej Hennum och varmt välkommen in i gänget!!!
Här är vi alla olika men alla lika i att det inte syns utåt att vi har problem.

Har också hörselskada och det är ett gissel att få människor att förstå. Har även fibro så det onda förstår jag så väl. När det gör ont ansträngs kroppen och jag blir spänd, gnisslar tänder och får mer ont samt får kramper vilket gör att min hörselskada blir värre. När man då hör "du som ser så pigg ut och är så ung" känns det svårt att hävda sig i sitt kunnande av kroppen och vad den tål. Att då inte få acceptans att vissa saker ej går att göra är svårt. Så nog förstår jag dig.

Hörselskada som är så otroligt tröttande i sig.
Det är bara sunt att försöka undvika att få mer värk om man har de problemen med ryggen som du har.

Man kan säga mycket om politiker men jag tycker om en kommentar som Lena Adelsohn Liljeroth sa i en intervju i Hemmets Journal: "Det är inte volymen det är fel på. Det är att jag inte kan urskilja ljuden." Det är så sant. Jag hör också att folk pratar men jag kan inte urskilja vad de säger om det inte är tyst runt omkring.

Till slut…det kan kännas som att man gnäller men det är nyttigt och bra att lufta sig och sina bekymmer. De blir lättare att bära till slut.

Så kram och välkommen hit!!

Välkommen!

Jag lever också i skuggan från och till,inte pga egna krämpor (ännu) men har en dotter med flera.Det värsta är nog ändå epilepsin,många många har undrat och haft svårt att förstå t ex att jag inte kan lämna dottern förän hon vaknat och är OK igen,att jag inte vet när anfallen kommer mm mm.Det händer fortfarande efter 13 år (hon är 16 om några dagar) att sjukvården skickar en tid kl 9 på morgonen…har tusentals gånger sagt att hon måste få tider efter 13 eller 14 för att endast då är det troligt att hon kan komma….jag häpnar varje gång för besöken hon gör beror på epilepsin och det är sjuksköterskan (som känner dotterns sjukdom mycket bra) som bokar in tider.Bara en av flera småirriterande saker som jag lärt mig leva med,det ger mig extrajobb i onödan med att omboka.

Suck, minanledning till, att jag är här inne kan jag tyvärr inte berätta. Kan bara säga så mycket, att problemet i jämförelse med många av era är litet, men har en social lucka i mitt liv på 15 år. Nej, jag har INTE suttit i fängelse……

ni verkar vara helmysiga här inne. nu har jag gått med oxå :)

tack för era kommentarer. :)

vet inte riktigt vad det var med mej den kvällen, nu mår jag mycket bättre iaf. ibland har man sina deppiga nätter :P

kram på er

Man har både sina deppiga nätter och dagar det har vi nog allihop som har olika funktionshinder. Men det får vi leva med. För det år ju så att livet går upp och ner imellanåt har själv haft ett par sömnlösa nätter fast nu är det på väg att vända. Själv blir jag så frustrerad när jag inte längre klarar av att läsa vissa saker som nu när jag köpt en ny dator och försökte få in mina program som skulle göra att jag kunde använda den men det blir till att vänta tills jag får tag på någon som kan hjälpa till med att läsa vad som står på skärmen så jag får in mina förstoring och talprogram så det blir till att använda den här gamla under tiden.#0 Välkommen hit bland oss andra som lever i skuggornas värd

Jag tror att alla människor, funktionshindrade eller ej, har sina deppiga dagar och nätter. Ingen seglar ju genom livet på en räk-macka.

Skillnaden är att vi som har funktionshinder, hur stort eller litet det än må vara, uppskattar de bra dagarna desto mer. Men många av oss försöker på dessa dagar "ta igen" förlorad tid så att säga, på gott och ont :o)

Vi är också duktiga på att "maska" våra handikapp!! och detta medför ju också att vi hamnar lite i skuggan.

#7 jag vet ej var du bor, men bor du i Sthlms-området så hjälper jag dig gärna.

#0 Hjärtligt välkommen hit till oss ska du vara, det är ett härligt gäng här, alla med olika förutsättningar, men det är nog det som gör oss så unika :O)

#8 Tack för erbjudandet men jag tror att jag får hjälp till helgen som kommer annars hör jag av mig bor på andra sidan stan räknat frpn dig som tydligen bor i Farsta inte längt från mina barndomstrakter som är Fagersjö

Du är så välkommen Hennum. Denna sajt är skapad för oss som ibland behöver deppa, klaga, få råd, glädje, visa sorg och annat som finns.

Angående minnen, så har jag minnen från tiden då jag var 1 år. Inget som jag minns i huvudet, utan i själen. När jag var i den åldern så fick jag en infektion i naveln. Bodde i Tyskland då. Jag lades in på infektionsavdelning. Låg själv i rummet och fick inte träffa någon förutom personalen som jag antar var osynliga med skydd för ansiktet.

Fick inte träffa mina föräldrar och bror. De kunde se mig från ett fönster som satt högt upp, men jag kunde inte se dem. Låg där i några veckor. Förmodligen kände jag mig bortglömd, bortkastad eller liknande.

När jag kom ut igen, så har mamma berättat att jag tittade på dem som om de vore fullkomliga främlingar. Vände bort blicken med sorg i ögonen.

Efter det har jag två saker som lever kvar hos mig. Sjukhusskräck, vilket är passande när man är kroniskt sjuk… Men har accepterat den avdelningen och känner mig trygg där. Klarar inte av att säga hej då till familjen och de jag älskar. Som när min bror reser bort så är jag fast vid honom som ett kardborrband, vill inte säga hejdå..

Så du är så varmt välkommen här, som medlem eller ickemedlem. /Vanessa

Ja, många av oss känner ju varnadra rätt väl i alla fall!

#9 ja jag bor i Farsta men jag är rätt rörlig och beväpnad med periodkort på SL så det löser sig i så fall. Det är bara att hojta om det inte fixar sig. Jag är rätt duktig på datorer om jag får säga det själv

# 10 - Minner fra veldig tidlig alder - hvor man ikke har et særlig utviklet ordforråd eller begrepsdannelse, setter seg gjerne i underbevissthetn som spenninger, og kan være vanskelige å komma åt i samtaleterapi. Mulig er akupunktur og kroppsterapi lettere å få resultat med.

Mitt første minne var at jeg var forlatt i en trillevogn - følte meg psykisk grå, og begynte å beskjeftige meg med lærstroppen som var ment å holde meg på plass i vogna. Den hadde et fint, utstanset hullemønster som fascinerte meg og gjorde at ventetingen ikke ble så lang.

-------

Fortell gjerne deres første minner!

mitt första minne, eller mer en bild med många känslor i, är att jag(två år) satt på golvet framför tvn med mina äldre syskon bakom i soffan. känner mej nöjd och trygg… konstigt nog, man skulle ju kunna tro att ens första minne skulle vara något hemskt, som det nog ofta är. mitt andra minne stämmer in på det. det var när vi hade flyttat till ett nytt hus som behövde göras iordning mycket, det blåste och jag fick nackspärr. låg på soffan och sade att jag hade ont i huvet :P lite läskigt minne, men inte så farligt. var nog oxå ca två år då, vi flyttade då nångång.

det är väl ofta så att man lättast minns de hemska sakerna, om man inte lyckats förtränga det iofs, som int är så bra.

Jag har en massa jobbiga "minnen" från tiden som väldigt liten. Men när jag fick förklaringarna si sådär 20 år senare av min mamma, så försvann rädslan i dessa fall. Men jag hade också bra minnen :-). Många. /Vanessa

Mina första minnen som jag kommer ihåg är:

Jag är på golvet i ett rum och en kattunge springer omkring på fåtöljerna,över och runt och busar (mamma säger att hon inte kommer ihåg när det var så jag kanske var väldigt liten och de trodde jag låg och sov i ett rum eller så).

Jag tittar på isbjörnar som simmar i vatten (det var på Skansen och jag var två år säger mamma).

Startar en tråd om barndomsminne, kan vara intressant. Eller skönt i vissa fall att lätta hjärtat. /Vanessa

Kan du flytta mitt inlägg dit då?Tack.

#8, känner verkligen igen mig i din beskrivning av att ta igen förlorade möjligheter till att ta för sig av livet, så fort som man har en bättre dag.

#10, jag var nersövd som 1-åring och har många minnen från den händelsen, som överensstämmer väldigt väl, med dina minnen.

Bla. så låg det en svårt brännskadad flicka, i någon slags vagga, i den vita metall-spjäl-sängen bredvid min. Hennes skrik minns jag för alltid, samt hur hon såg ut, för det skrämde vettet ur mig.

När min mor kom på besök (en gång/vecka, enligt henne, för annars blev barnen så kinkiga och mammiga enligt personalen) så klagade personalen över att jag var så egoistisk,
Det var konstigt, sa min mor, för hemmavid, så delar hon alltid med sig av sina leksaker.
Nej här skall hon hela tiden, packa ner dom i en väska och gå och släpa på dom.

Kan det vara för att flickan, vill hem, undrade mamma då.

Men såpass mycket förstånd förväntade man sig inte att en flicka på ett år, kunde förstå.

Jag minns att jag kände mig övergiven. Och vägrade att säga adjö, till personalen, som tyckte att jag var mycket ouppfostrad. Jag ville ju inte riskera att stanna hos dom bara.

Jag minns också att jag fick ett set med: spegel, borste och kam, av min 17 år äldre syster. Dom hade jag kvar i många år.

Jag tillhör ju den lilla skara som aldrig legat på sjukhus!!! Utom när jag fick min dotter då förstås men det räknar jag inte som sjukhusvistelse som sådan.

Jo nu ljuger jag ju!!! Har ju legat 1 natt vid 2 tillfällen!!

Första gången var när jag fick en allergisk reaktion, "råkade" äta något med hackat ägg i vilket jag inte borde ha gjort och som jag visste att jag inte borde ha gjort, men gjorde ändå ibland och för det mesta gick det någorlunda bra *S* men inte den gången, hela jag svällde upp *S* fick mig en rejäl utskällning av läkaren också minns jag. Jag var nog 17 år när detta hände om jag minns rätt.

Andra gången var när sköldkörteln spökade en fredagskväll, kom in till akuten med en vilopuls på 120! så det blev att tillbringa natten i en obekväm sjukhussäng. Det värsta var att jag skulle på date den kvällen med en kille jag just träffat, han hade bjudit mig ut på middag :o( Men han kom till mig på sjukan istället och där fick jag en långstjälkad röd ros… vi var tillsammans i 3 år….. :o)) Detta är dock som ni alla förstår inget barndomsminne utan hände 1999 :o)

jag har varit på sjukhus mycket. hade problem med vätska bakom trumhinnan och så när jag var lite. fick ett antal rör i öronen isatta och ett fick de ta ut eftersom det inte ville försvinna av sig själv. men det var ju aldrig några långvariga vistelser.

det var sedan när jag skulle undersökas inför operationen, då jag oxå fick sövas inför en grej. och sedan själva operationen, då jag var där i lite mer än en vecka, vilket inte är så jättelång tid ändå. gick ner jättemycket på några dagar. tänk om det hade kunnat hålla i sej ;) :P

Fniss, tror dock att du är perfekt som du är. /Vanessa

hehe. gulligt sagt ^^

undrar om de går med på att söva mej för att ta blodprov? :P man kan ju drömma… jag har fått värsta fobi för det sen jag fick p-stav isatt. för det gjorde asont. och nu är det blodprov som är ett år gamla som skulle tagits… endel ganska viktiga. ska till läkare i februari för att prata om det, om de inte söver mej så får de åtminstone ge mej en h*lv*t*s massa lugnande o smärtstillande. :P

#23 det finns ju sådan där bedövningssalva…. kommer inte på namnet nu bara, det borde väl funka på vuxna också. Personligen säger jag att stick mig var du vill men inte i fingret *S* det är det värsta jag vet och blir helt svettig bara av tanken.

Jag är ju blodgivare och de kanylerna är ju rätt grova men känns ingenting. Men när de kommer farande o vill sticka mig i fingret, då är jag färdig att sticka!!

Kan det vara Embla ni talar om. Det är en salva som finnes på Apoteket. Jättebra!

ja, emla-kräm var det nog, det krävde jag vid ryggmärgsbedövnin (epidural), annars har dom också kylspray som verkar omedelbart, emlan tar en timma på sig, innan den verkar smärtstillande.

Just det Embla-salva heter den ju :o) Tack medde :o)

nej, nej, inte embla, EMLA skall det vara.

Igår när "K" tog ur droppet så chockade han mig, genom att visa det som sitter i armen när de tar blod, ger dropp och så. För han vet att jag är nervös av kanyler, men det går bra så länge jag inte får se kanylen och tittar åt andra hållet och att han säger "Nu sticker jag".

Fick då se det som sitter i armen, och blev seriöst förvånad, på gränsen till att jag skrattade. Vad är det jag varit så nervös för undrar jag i dag. En liten, liten, väldigt smal böjbar teflonsak. Den var löjlig. Kanylen har de bara för att punktera ådern, sedan skjuts denna slang in. 

En del systrar sätter gärna detta på handen, om gör de det på mig, så vet jag att de misslyckas. De måste sätta det i armen, vilket jag informerar om.

Hennum fundera hur de kan göra livet lättare för dig, samt vad du kan göra för att underlätta det hela. Jag berättar för dem att de måste säga till när de tar fram sakerna så att jag sedan kan titta åt ett annat håll. De måste säga till innan de sätter in det. Ungerfär "Nu sticker jag". Då vet jag vad som komma skall. Sedan så kan man andas in genom näsan och ut genom munen i lugn takt några gånger innan.

Håller med dig Åsa, sticka i mitt finger får de inte. Det gör banne mig ont. Annars så accepterar jag det mesta, bara de hela tiden informerar. En syster hon började prata om musik, frågade vad jag gillade med mera. Då glömde jag nästan vad de höll på med :-). 

Håller tummarna för dig Hennum. Du fixar det, det vet jag och därigenom du :-), hoppas jag… /Vanessa

Jag är enormt spruträdd. Min toxikolog ville jag skulle ta sprutorna själv. Tre gånger i veckan. Jag var beredd på det och hade stålsatt mig för att prova spruta migsjälv. Det slutade med att jag hotade lappa till den stackars läkaren. *asg*

En gång skulle de ta sänkan och jag sa att jag var rädd. Sprutan gick bra men jag var så rädd att blodet slutade rinna!!! *asg* DET hade de ej varit med om tidigare!!

Det finns också en nål som är tunnare än andra. Man kan begära den. Fjäril heter den typ??

Ja, fjäril eller Butterfly :)

de hade på emla när jag fick p-staven isatt. det funkade inte kan jag säja. jag skrek som en galning ändå för det gjorde satans ont.

emlakräm är skitsnack. har aldrig funkat på mej. oavsett om jag haft det på i en kvart eller en timme, eller något däremellan. förlåt mitt språk. men jag blir så arg när jag tänker på det. om det inte vore för alla *** okänsliga läkare, sjuksköterskor o undersköterskor och allt vad där är så hade jag inte varit så rädd. det är totalt oförstående. funderade ett tag på att gå till nån psykolog som är duktig på fobier men vi har inte råd. och jag är trött på psykologer oxå, för de gör ingen nytta i praktiken. jag vet alla knep man ska använda sej för för att hålla sej lugn, men det har inte funkat hittils.   

alla har lite olika smärtkänslighet. jag kan tänka mej att jag är mer känslig. för de satans (ursäkta) typerna som ska ta blodprov på mej säjer att det känns som myggbett. det stämmer inte. det känns väldigt mycket mer.

nej, det är lugnande som gäller. funderar på om man kan säja till dem att man vill vara aspackad när de ska göras. tror det funkar bättre än lugnande. men troligtvis är det inte tillåtet. :P

Fy så besvärligt för dig Hennum.

Det stämmer att alla har olika smärttröskel, för jag t.ex. tycker att det känns som ett myggbett ungefär, MEN jag är å andra sidan inte rädd för det och jag tror att rädslan förstorar upp känslan, det är jag fullkomligt övertygad om. Samt att jag har hög smärttröskel.

Detta borde sjukvårdspersonal vara medveten om tycker man och bemöta de patienterna på ett bättre sätt.

Oj då,ser direkt att de gjort fel.Emla måste sitta på minst en timme för att hinna verka,en kvart är som om du vore utan.Inte konstigt om du inte tror på den.

P-stavar är väl annat än att ta sprutor förresten?Tror det är ett lite större "hål" de tar upp (vet inte har aldrig provat).

Du måste begära särskild smärtlindring,det finns!

Jag blir lite ledsen när jag läser om det dåliga bemötande du fått.Vi vet nog alla att bemötandet man får som patient är nästan det viktigaste av allt…korrekt behandling med dåligt bemötande upplevs sämre än slarvig behandling med bra bemötande…

Usch vad jobbigt. Du måste få lugnande och smärtlindring. De kan även söva dig. Men vet inte om det går utan spruta. Kanske lustgas.

Kan berätta om en gång när jag skulle göra  gastroskopi. Alltså en slang genom munnen ner till magsäck/tunntarm. Då jag har en himla kräkreflex som många sjuksystrar lärt sig då de fått plåster efteråt. De bedövade, jag drog ut, de bedövade mer, jag slet ut slangen, Då hade den alltså inte passerat mitt svalg ännu. Kampen och bedövning fortsatte. De gav upp. Jag gick ut från rummet, väldigt bedövad och drägglande. Då inser jag att det är fullt med folk utanför, som har blickar som tefat. Fyllda av skräck. Snacka om jag gjorde dålig reklam för dem.

Vid ett annat tillfälle skulle de ta andra vägen in. Men då var min tarm så blödande. De frågade om jag behövde bedövning. Sa nej. Sedan började allt. Och så skrek jag "Bedövning, nu!" Fick det och seglade iväg på fluffiga morfinmoln. Men hörde att läkaren positivt sa "Vilken fin blindtarm du har". I mitt stilla sinne tänkte jag skönt att det finns något fint därnere.

Fick se allt på en TV-ruta, så jag fick se min tarm. Morfinet gjorde att jag inte var koncentrerad. Mys.

Så ibland är det bra att erkänna att man inte är så stark, samt att viss bedövning inte hjälper förrän de tunga vapnen kommer fram. Hade de på gastroskopin gett mig morfin hade jag nog varit enklare att ha att göra med. Kanske. /Vanessa

#35, med såpass stora problem med gastroscopi som du och jag har, så har vi rätt till att sövas. Jag var inne 4 ggr. under 10 månaders tid, först på fjärde försöket så lyckades dom, för att dom äntligen gick med på att söva mig.

De provade aldrig igen :-).

Vansinnigt att det tog så många gånger för dig, innan de fattade. Man behöver inte vara geni för att förstå att det inte blir bättre bara för att man kommer fler gånger.  /Vanessa

morfin gillar jag. det kan jag gärna få när jag ska ta blodprov, och lite lustgas och något annat roligt.

när de sätter in en p-stav så är det en nål som är nästan en halv cm bred. ok, kanske inte en hel halvcm… men nästan. kändes som det iaf! :P

usch.. gastroskopi och sånt låter så himla läskigt, jag hade aldrig klarat det. har ganska lätt för att klökas.

#38, om du någon gång skulle behöva gastroskopi, så vill jag att du skall veta att det inte är omöjligt, trots att du har problem med att klökas. Måste man pga. hälsan, så bör man.

Det gäller bara att få läkarna att höra det du säger, att du behöver mer lugnand och avslappnande inför undersökningen.

De ger ju morfin med spruta, klarar du det men inte blodprov? Kanske korkad fråga, men jag är en nyfiken själ. Tar de blodet med en droppgrej, vet inte vad det heter. Men sätter in en sak och sedan fyller flera rör? DEt var just den saken som var så löjligt liten så jag nästan började skratta när jag såg den. Mjuk och böjbar. Som lite tjockare sytråd.

Angående gastor och så finns det nu ett kamera piller som uppfunnits "over there". Man sväljer den, inte större än ett vanligt piller. Den börjar spela in redan i munnen, sedan går den igenom hela systemet och spelar in på vägen. Det är nog inte så vanligt här, men jag kommer att begära det om jag måste gå igenom det hela igen. Fast man brukar klara av det mesta tycker jag. Speciellt med lite morfin i blodet :-). /Vanessa

de enda gången jag fått morfin är iofs på sjukhuset efter operationen, och då hade jag ett rör som gick vid halsen ned till strax innan hjärtat, har för mej att det var där allt sprutades in… minns inte riktigt. var många år sedan och jag hade slangar överallt, inte så att man minns vad alla var till för då.

nä, jag tycker sprutor är precis lika hemska som blodprov. tänkte inte på det, att det ska ges med spruta… tusan oxå.

oj, en pillerkamera, tänk vilka grejer det finns. låter en aning behagligare än det vanliga sättet. är väldigt glad att jag inte ska utsättas för värre saker än blodprov, finns mycket saker som är hemskare än det.

nu har jag bestämt tid med sjukhuset. på tisdag ska jag in och ta blodprover. en timme innan så ska jag ta på ett emlaplåster och ta ett oxascand-piller. som är ångestdämpande. känner att jag skulle behöva det redan nu…

kan inte föreställa mej hur det där ångestdämpande ska funka. hur skulle ett litet piller kunna göra att jag inte har ångest? men men, sånna grejer funkar väl antar jag… :)

har aldrig träffat en så bra läkare innan, det var mamma som ordnade så ja kom till honom. han var så lugn och snäll och så sade han att om det inte funkar nu första gången så gör det inget, dom släpper inte taget, utan man får testa igen en annan gång bara. då försvann rätt mycket av rädslan. annars kan man känna sej så pressad, för att det är en massa andra patienter som har tid.

Men det låter ju bra! Vad skönt med en mamma som ordnar bra läkare med tålamod och som inte pressar dig.

Du anar inte vad en tablett kan göra :-). /Vanessa

hm, jag brukar inte titta när dom tar blodprovet på mig, vänder ansiktet upp emot taket. Och så försöker jag koncentrera mig på att andas, med magen, du kanske kan ha hjälp av samma tänk.

Men visst hjälper det med en lugnande, man brukar bli alldeles lullig, innan man vet ordet av, så är det över.

Vad skönt med en läkare som tar det lugnt och i din takt! Gör stor skillnad! Det kommer att gå bra!

En lugnande tar bort den värsta oron så att du inte bryr dig så mycket och det hela är över innan du vet ordet av!

Kram och Lycka till!

Kom in och berätta hur det gått för dig!

ja, pillret funkade inte så bra som jag hade hoppats på. tog inte bort mycket av ångesten. men däremot så var jag väldigt konstig hela dagen och dagen efter kände ja mej väldigt slö. under lång tid så låg jag där och hade panik och grät och så. sedan blev jag förbannad och krävde att få ta en till. så hon gick iväg för att leta efter läkare att fråga om det var ok.

när hon kom tillbaka hade jag hunnit ligga där inne en stund och läsa min bok. var lugn då. så hon kunde ta blodprovet, paniken var påväg några gånger när det spände o så. men började skratta då jag insåg att det knappt kändes nåt med emlakrämen.

tittade inte på det hon gjorde under hela tiden, utan läste i boken och försökte andas ordentligt och så :)

men jag är besviken på pillret. icke att det tog bort någon ångest. möjligtvis så pass att jag kunde lugna ner mej när jag fick ligga där inne ensam. men vet inte om det är pillrets förtjänst.

vad bra att du fick testet genomfört i alla fall. Det där med att koncentrera sig på att andas med magen, är det allra bästa sättet för att bli avslappnad, jag har testat det vid olika läkarundersökningar eller tester,så ta gärna med dig det om det ev. blir något mer test.

Duktig du är som lyckade genomföra det! Applåder. Då lär du även vara mindre nervös nästa gång du utsätts för det för du har redan vunnit en omgång över skräcken. Kan bara berömma dig. /Vanessa

Ta inte ut dig flr mycket bara fle det straffar sig i slutändan Fast lycka till med arbetsträningen