Efter att ha kört färdtjänstbuss i ca 27 år började det ömma i vänster höfttrakt och ljumske, men jag brydde mig inte om det. Den lilla ömmande värk som kom lite då och då struntade jag i - det gick ju över varje gång ganska snabbt. Tänkte som så att det kanske berodde på ärret efter hjärtinfarktsprängningen när de tog sig in vid ljumsken. Så pågick det ungefär ett år. Sedan blev det värre och värre. Större delen av mitt vakna liv gjorde det ont, ibland även nedför låret. Vad gjorde jag? Jobbade på och trängde smärtan långt bak i skallen och började göra lite rörelserna för att få bort smärtan - i alla fall minska på den. Jag t ex haltade på vänsterbenet och ut med foten så man gick lite snett. Det hjälpte en hel del. Vände mig alltid om när jag klev ned från bussens baklift. Då och då gjorde det ont när jag skulle lyfta vänsterfoten  för att sätta den på kopplingspedalen. Rusningstrafiken började lite smått bli en pina. Men det funkade och året gick och jag jobbade på. Fick ju sova på nätterna.

Men så blev värken ännu värre och det framför allt om jag halkade till med vänsterbenet eller trampade ner i en grop osv. Då ville jag skrika rakt ut. Fick tid hos husläkaren och fick ryggen röntgad med tanke på alla tunga lyft vi haft i trappor genom åren. Fick besked om att det fanns förslitningar i ryggen, men de var inte så stora och man kunde inte göra något åt dem., vilket innebar att jag jobbade på, försökte tränga bort smärtan. Efter ett tag bytte jag vårdcentral och husläkare då man knappt kunde få tag på den jag hade. Talade om att jag hade ont. Han fixade journaler från den gamla. Han kallade mig sa att han visste vad som var fel och skickade mig till röntgen av vänster höft. Sedan sa han att hans diagnos var rätt - höften började bli utsliten och att jag så småningom kunde vänta mig en operation, men skadad var inte tillräcklig med tanke på att en höftprotes bara håller 15 år och att jag var ganska ung. Det bästa var att vänta så länge som möjligt. Det blev tre Brufen om dagen och jag jobbade vidare.

Ett halvår gick det bra. Sedan var jag i vissa lägen tvungen att använda handen för att få upp foten på kopplingen. Kunde inte längre stå på huk när jag spände fast rullstolen i golvet utan fick stå på knäna och för att sedan komma upp fick jag ta tag i rullstolen och bussväggen för att komma upp utan att skrika. När jag gick ned från liften sänkte jag den numera halvvägs till gatan innan jag klev av den. Det fungerade och jag jobbade på ett halvår till levandes på mina tre Brufen och tårar i ögonen ibland.

Så var jag en förmiddag och fikade med arbetskamrater på rasten och skulle sedan åka på en körning. Startade bussen försökte få foten till kopplingen med hjälp av bägge händerna och bara skrek rakt ut. Det var bara att stänga av och ringa kontoret att nu gick det inte längre. De var förberedda att detta skulle hända så de var inte överraskade. De sa åt mig att lämnabussen och ta mig hem omgående.

Dags för ett nytt husläkarbesök. Remiss till röntgen och order att ringa några dagar efter röntgen. Jag till röntgen och färdig vid tolvtiden. Kommer hem och klockan fyra ringer telefon. Det är min husläkare som frågar vilken sjukhus jag vill till för operation. Remissen är redan klar. Du behöver inte ens komma hit. Din höft är helt slut.

Sedan gick det några månader. Jag satt hemma och kunde inte göra så mycket och levde på mina Brufen. Då kom kallelsen till ortopedmottagningen och jag tog mig dit. Där sa läkaren att man väntar så länge som möjligt innan man opererar in en ny höft. Allt beror på besvären. Så ville han att jag skulle lägga mig på britsen. När jag med tårar i ögonen försökte komma upp på britsen sa han. "Här blir det operation."

Detta var i november. Värken blev värre och värre. Vissa dagar utökade jag dosen Brufen till fyra stycken, framför allt när jag skulle försöka göra något. Nu var det dessutom inte snack om att sova hela nätter. Extratabletten och min förmåga att gömma smärtan i bakhuvudet gjorde att jag klarade att göra saker.

I junimånad kom jag till operationsbordet. Kan säga nu att om jag inte fått operationsdatumet så hade jag nog gått under - blev piggare när målet kom. Blev sövd. När jag vaknade upp sedan så kände jag hur pigg jag kände mig i huvudet och det kändes som jag var befriad från något fruktansvärt. Visserligen är det väl narkotika inblandad i sövningen, men jag tror inte det är så mycket att man är berusad och får den känslan jag fick. Dessutom så är mitt huvud fortfarande lika piggt psykiskt som vid uppvaket.

Nu efteråt har jag fått veta att jag inte varit någon trevlig person att umgås med för de närmaste det senaste halvåret - irriterad, arg och grinig. Det märkte jag inte själv. Tyckte jag var precis som vanligt. De som träffat mig nu säger att det är en total förändring mot de senaste åren.

Så jag har lärt mig två saker.

1. Dölj inte din smärta för andra. Visa den och du kan bli stöttad och få förståelse. Även  om du tycker att du klarar av smärtan så tar den något fruktansvärt både fysikt och psykiskt.

2. Respektera den som har ont. Säg inte för dig själv att den som har ont överdriver. Den som har ont kanske gör som mig försöker leva som vanligt och att inte visa hur ont man egentligen har.

Det som höll mig uppe var det enda jag kunde hålla på med - iFokus. Så jag sänder en tacksamhetens tanke till de som hittade på iFokus.

Smärta är en sak i skuggan har jag kommit fram till av egen erfarenhet nu. Man försöker dölja och gömma något som finns och egentligen borde visas i stället.