Gunilla.H , medhjälpare i Hittekatter, Djurtransporter och nybakad Sajtvärd på Svensk Natur. Är 56 år, fyller snart 57, bor i Strömstads norra skogsområde, med katter som huvudintresse, vilket kommer att göra Svensk NAtur lite "kattigare".

 HAr inga svåra fysiska problem, förutom ett diskbråck, som gör att jag är statsanställd. HAr däremot ett socialt handikapp, som jag än så länge håller för mig själv.

 HAr tre innekatter, och så har vi en halv Jämthund(HAha, det är så att två jaktlag delar på henne, men hon bor här)

innehar körkort BC, tyvärr inte A(tung motorcykel)

 Äger en gammal Saab, som nyligen gick igenom besiktningen igen. Just det Vanessa, samma bil!

 Rökare, ett litet tag till, tills min råtobak är slut. Champixpaketen ligger och väntar på bänken….

 Dricker ja, men aldrig så mycket att jag blir påverkad.

 HAr en sambo sedan 20 år tillbaka. Vi firar 20 år i morgon… Att vi har stått ut…..

HEJ!

Bor i Göteborg (titta gärna på "min sida") Jag älskar katter precis som Gunilla.H. Jag har två stycken innekatter som har tillgång till en inhägnad trädgård om ca. 100 kvadrat.( Även jag och min man har tillgång till denna..haha) Tycker mycket om blommor och "grönt" och matlagning.

Har haft stora problem med förmodade rubbningar i nervsystemet (värk) efter en neuroborrelios 2005. Arbetar dock fullt och har gjort det hela tiden utom då jag "legat inne".

Eftersom detta sk. handikapp inte syns känns det jättebra att få gnälla här emellanåt. Vissa dagar är jag riktigt bra så allt är inte elände.

Har inget körkort utan kör moped när vädret tillåter. Praktiskt och billigt.

**Om miss Sally
**Om mig själv kan jag berätta att jag är en "vacker och genomklok och lagom tjock tjej i mina bästa år" (60-talist) som för tillfället tyvärr har tvingats till en 'liten' paus i livet (läs: smällt in i den beryktade väggen i 180 knyck) så att jag förhoppningsvis kan komma underfund med hur jag vill/kan tillbringa framtiden.

Sammanträffandet med ovan nämnda vägg yttrade sig som en psykisk och fysisk kollaps beroende på flera års extrem stress (yrkesmässig och privat) och ignorerande av dito varningssignaler samt div omständigheter såsom bl a en separation som kaka på moset. (De fysiska problemen är ffa svåra rygg/ledproblem med överrörlighet, artros, trasiga diskar/diskbråck och även kotförskjutning). Jag är bl a utredd för stelop av ryggen men är tyvärr(?) inte en lämplig kandidat.

Mina största intressen är djur och naturvetenskap, och jag har en gedigen naturvetenskaplig utbildning. Djur har jag alltid haft ända sedan barnsben, såsom div smådjur, fåglar, hundar och katt. Hästar och ridning har också alltid varit ett stort intresse (dock fn vilande).

Nu är jag sambo (nånstans i Svealand) med en liten katt-tjejj, född i november '05, som ger mig mycket glädje, och en del sorg, då det har visat sig att hon har en rätt svår medfödd allergi. I mitt lilla "zoo" finns också Grodisen, en liten orientalisk klockgroda. 

Det som är på agendan nu är att jag nu ska försöka ta mig ut i (yrkes)livet igen (vägrar bli "sjukpensionerad"). Kommer även att börja som volontär på det lokala katthemmet.

Åh, tack för presentationerna, fler som vågar?

Glömde att jag även är Medarbetare på hittekatter, Skrivlust, astronomi och säkert något jag glömt. Jobbigt det här att hoppa mellan sidorna och "arbeta". Men det är typiskt duracell-Vanessa.

Jag är en oftast glad 49-åring boendes i södra Stockholm. Lever ensam med min dotter på 14 år och för tillfället 4 guldhamstrar och 8 gerbiler men på söndag kommer guldhamster nr 5 :O)

Jag jobbar med redovisning sedan Hedenhös tid och hatar varje bokslut för då blir det 2 dagar med 12 timmars-dagar men annars är det rätt kul.

Jag har psoriasis (måttligt) och psoriasis artrit (just nu mindre måttligt) och det går både upp och ner med besvären, just nu är besvären i vänster axel på topp…… men jag jobbar på det.

Jag är Sajtvärd på Synskadade i fokus och har tappat synen nästa helt i år ser ungerfär 10-§5 cm innan jag tappade synen var jag en inbiten släktforskare som utredde släkten Hilpher-Hülphers

Hej! Jag är en vanlig dödlig användare. Ingen värd eller Medarbetare. Hamnade här inne för att se om det fanns info och hjälp ang Dystorphia Myotonic.

Samt att jag "skuggar" Vanessa runt hela ifokus…  

Önskar det funnes en hörselskadade.ifokus också då jag har kraftig tinnitus samt hyperacusis. Har fibro, artros, PTSD, utbränd (den berömda honungsfällan), kvicksilverförgiftad och en mängd annat…bla kroniskt spikrakt hår som inte ens med övertalning och hot går att få någon krok på.

Har heller inte fått någon karl på kroken (om det beror på håret eller ej låter jag vara osagt), så jag är singel.

Framför allt är jag en tant med stooort kattintresse! Skulle vilja jobba mer med hittekatternas situation men just nu har jag "bara" fadderkatter förutom mina egna huliganer. Har tre birmor.

Har liksom Gunilla BC-kort då jag i ett tidigare, yngre liv körde lastbil i tjänsten.

Hänger mest på hittekatter.ifokus…kolla vår omröstning på "Lussekatter"

Men Simson, du har väl inte ställt frågan om Dystorphia Myotonic här? Om du har så har jag blivit förvirrad och inte svarat. Får be om ursäkt då. Välkommen förresten! /Vanessa

Då var det någon annan stans??? Rullstolsliv?? Nu är det jag som är förvirrad! Bara som vanligt då!  Vet att jag sprang runt och frågade på flera ställen men det var kanske i pm…

Ah, det var nog på rullstolsliv. Tar nog och för över infon hit vid tid och tillfälle. Inte för att det var mycket, men ändå.

Du anar inte hur förvirrad jag är som hoppar mellan sidor som en jojo, som Medarbetare dessutom. Får beställningar vi behöver, kan du, bla bla. Synd att man inte får betalt :-). /Vanessa

Men ta det lugnt, när det gäller mig! Ingen brådska!

Ta det lugnt flickor,ni hinner!

Jag,Annette,är en fembarnsmamma på snart 52 år (i december) som bor i Luleå med mina två yngsta barn (flickor) sedan deras pappa dog för 2,5 år sedan.Den äldre flickan (fyller 16 i januari) har tre diagnoser - autism,utvecklingsstörning och mycket svårbehandlad epilepsi.Hon var såvitt vi visste fullt frisk tills hon fyllt tre år då allt började (med stooora anfall).

Nå,först tänkte jag bara "epilepsi jaja då får hon medicin och sen blir allt bra"….jag hade väldigt fel för hela livet blev annorlunda efteråt.Ids inte skriva om allt tjorv som varit utan tänker mer på att det är enklare nu,sen hon fick personlig assistans (inne på tredje året nu). 

Jag har tre vuxna barn och hittills ett barnbarn,hon fyller fyra år på juldagen gullpluttan!En egen katt och två hittekatter bor också här med oss.Tre syskon och en mamma kvar i livet.

Jag har älskat att läsa ända sedan jag lärde mig det så det är mitt absoluta intresse,sen är det färg och form i form av inredning,mat och choklad och mycket mer som är intressant.

Jag tycker såhär i efterhand att dotterns sjukdomar/handikapp har lärt mig/familjen massor som vi aldrig hade gjort annars.Jag kan gott tänka mig att skriva något här när tiden räcker till.

Ja, du Anette. Det är konstigt vad man lär sig om nya världar när man möter sjukdomar. Oavsett det är ens egna eller som i ditt fall dottern.

Det är därför jag startade denna sajt, för den var en ny värld, som man oftast inte möter. Och de man möter så börjar man inte direkt och pratar om ens fel och brister. Så jag ville ha en plats där man kan mötas lite anonymt, ställa frågr, gråta, skratta, få tips och så vidare.

Jobbigt med din dotter och mycket sorg verkar det varit i ditt liv. Men du verkar inte vara någon som blivit bitter och grävt ner dig.

Vi har liknande intressen förresten. /Vanessa

Annette: Vet du att det faktiskt finns en choklad.ifokus!!! Har hittat dit genom omvägar! Vågar dock inte riktigt vara där då jag är en "chokoholic"! Fick tom handla på kredit på en chokladaffär i Stockholm. Detta pga att jag handlade så mycket.  (http://www.ejeschoklad.se/)

Jag har sett chokladifokus men inte tittat in än,det kommer.Har just börjat titta runt på alla olika siter här och försöker se vilka som är intressanta.Det verkar som hittekatter hör till de mest aktiva av dem jag varit in på.Sen går det ju inte att sitta vid datorn jämt.Förresten,måste genast in på chokladsidan…

Vem är jag då?
Jag är ny här inne. ;-) Och vet nog inte riktigt vad jag ska skriva heller. Jag är en klart värdelös mamma med fyra egna barn och ett bonusbarn. Jag har precis kommit in i en fas i mitt liv när jag insett att jag absolut inte har varit något bra avelsmaterial och en ännu sämre mamma. Detta tär mycket på en psykiskt och just nu känns viljan att leva inte så stor längre.
Jag lider av kronisk värk i ryggen som ingen läkare lyckats ta reda på vad det är.
Annars älskar jag djur. Har här hemma just nu 5 stycken hittekatter som jag är jourhem till. 8 egna illrar och så kompisens 4 illrar (kompisen har separerat och är utan bostad så hon bor här med sina djur för tillfället), en hund (komisens) och så min kära stallkatt och två ponnysar åt barnen. Ja det är min djurgård det.
Annars sitter jag utan körkort, i ett hyrt hus på landet. Boendes ihop med mina barns pappa och önskar att jag hade någon tia att lägga på mina barn i julklapp.
Ja det var nog jag det, så mycket mer finns det nog inte att säga om mig.
Mvh Åsa

Åsa, det finns ingen värdelös mamma och jag tror absolut inte att du är den första.

Men då jag själv har kronisk värk så vet jag hur det suger musten ur en och det gör ju att man inte är på topp.

Här blir det inte mycket till julklappar heller, men det ser inte jag som en nödvändighet heller, det blir bara lite saker som dottern ändå annars behöver alltså inget extra-vagant på något sätt, och det vet hon att jag inte har råd med. Men vi är också rörande överens om att det är inte julklapparna som är det viktiga på julafton för oss, utan att vi gör precis allt tillsammans från maten och uppåt och inte minst så spelar vi en massa spel tillsammans och bara myser.

Så jag är övertygad om att du ger dina barn en fin julafton, julklappar eller ej, genom att du är där för dem.

Åsa,jag håller inte heller med dig.Du är INTE värdelös,du är VIKTIG!Dina barn får en bra jul det är jag säker på!

Det finns inga värdelösa mäniskor utan vi är alla unika på nogåt sätt .Och prylar  är inte allt här i värden utan det är omtanken om sin nästa som är viktig.Och prylarna kan vi ändå inte ta med oss den dagen vi lämnar jordelivet.Det vi komms i håg för är de goda sidor vi alla har.

Fast det är inte bristen på julklappar som gör mig till en dålig mamma. Det är allt annat runt omkring. Min dotter som så klart påpekar hur värdelös jag är både till ord och sätt. Jag har helt enkelt total misslyckats.

Vet att saker inte är allt, inte på långa vägar. Men en viss betydelse har barnens standard med tanke på mobbingen i skolorna.

Är din dotter tonåring möjligen??? I så fall vet jag precis hur det låter, har också en tonåring här hemma, de vet och kan allt bäst….. *suck*

#21: Japp hon är tonåring. Har gått så långt att jag skrivit inne på barn.ifokus i hopp om tips. Men det verkar inte finnas någon som suttit där jag sitter med min. Vissa har liknande dock, det känns bra. Låter kanske elakt att säga, men ibland behöver man veta att man inte är ensam.

Ja det låter som en tonåring är i farten….har gått igenom detta själv ett par gånger och vet hur jobbigt det kan vara.Ju jobbigare tonårstid desto värre för föräldern tycks det och vi mammor är mest utsatta av någon konstig anledning och mest av våra döttrar,inte lika illa med söner i det fallet.

Du Åsa,du kan kanske kan ta hjälp av övriga familjen?På så sätt att de backar upp dig mer?Tänker förstås alldeles särskilt på hennes pappa - i ett sånt här läge borde han verkligen kunna gå in och ge stöd.Det kanske hjälper om ni vuxna pratar ihop er om hur ni ska göra,sen tar ni ett ordentligt snack med dottern.Försöka duger,det kan i vart fall inte skada.

Jag har tre vuxna barn,varav två flickor och den ena var ruggigt jobbig faktiskt jag var inte vatten värd ett tag,den andra var halvjobbig,mitt äldsta barn är en son och hans tonårstid var hur lugn som helst…NU har vi jättebra kontakt.

Har två tonåringar hemma nu och det är lugnt,tro det eller ej.Det finns speciella orsaker till det,den ena är utvecklingsstörd och kommer nog aldrig att bli det som man menar med tonåring.Den andra som är yngst är mer ansvarsfull troligen pga sin funktionshindrade syster.Sen har deras pappa dött (min andra man,har de tre äldsta barnen från ett tidigare äktenskap) och det gör nog att de är mer "rädda om" mig,tacksamma för att jag finns kvar alltså.

Åsa, du ahr oss härinne! Du är värd din vikt i guld!

#22 ja de kan vara små monster *suck* peppar peppar så är jag väl ändå rätt förskonad ännu om jag jämför med bekanta och deras tonåringar. Men man ska banne mig inte behöva höra att man är värdelös, för det finns ingen värdelös. Hade min dotter sagt det till mig så hade det tagit hus i helsicke, men det vet hon så möjligt att hon passar sin tunga…. Men OM hon hade sagt att jag är värdelös så hade jag nog ställt motfrågan om vad hon i så fall är då hon är min dotter??

Men det är inte lätt att råda när det gäller tonåringar, alla verkar vara omöjliga på alla möjliga sätt!!!

Men du är absolut inte värdelös, kom ihåg det, du är en mycket värdefull person.

#24: Skulle önska att min dotter ansåg samma sak. Men hon är ju så hatisk mot mig att hon ljger om att jag har slagit henne och dunkat hennes huvud blodig i väggen. Så nu blir det en social utredning. Även fast hon inte har sår eller några märken.
Man känner sig bara så jäkla värdelös och ja värdelös helt enkelt.

Herregud!!!!!!!!! Att hon inte begriper vad hon ställer till med inte minst för sig själv :o( vad lessen jag blir för din skull Åsa :o((

Men du är inte värdelös absolut inte.

#27: Fast hon hoppas ju på att bli fosterhemsplacerad eftersomn jag är så hemsk som mamma. Så lite planering ligger det allt bakom. Hon är övertygad om att ett fosterhem kommer tillåta henne färga håret, peerca sig och vara borta hur mycket hon vill utan att berätta vart. Likaså är ett fosterhem inga som blir arg om man skolkar.

Jaja, just nu har jag verkligen försökt få henne att förstå vad hon gjort emot mig och hur jag känner. Men slutändan blir: Stackars lilla Malin.

Jösses!!!! Min dotter, 14 år, heter också Malin….. o vi båda heter Åsa….

Hahaha förlåt att jag skrattar, men hon lär vakna brutalt är jag rädd för. Färga håret må vara hänt, det gör min Malin, men det satt långt inne innan jag accepterade det, det erkännes, nu har jag vant mig, men när hon kom och ville pierca sig så sa jag bara 2 ord: GLÖM DET.

Då fick jag till svar att när hon blir 18 kan hon göra det ändå. Ja visst sa jag, visst kan du göra det, men då hoppas jag att du har fixat en lägenhet också för här bor ingen som är piercad annat än i öronen. När du flyttat hemifrån och står på egna ben så får du göra vad du vill, inte förr. Oavsett om du bor här o är 25 år så är det jag som betalar hyran här. Så det har hon fått klart för sig. Hon har dessutom helt klart för sig att jag håller vad jag lovar.

Men ett fosterhem blir nog ännu argare över skolk och vad det än vara månde för de har ju ögonen på sig mer än vad vi föräldrar har.

#29: haha, ja det var ett roligt sammanträffande. Vi har försökt få min Malin att förstå att det är stor skillnad på friheten hon har här hemma och vad hon får i ett fosterhem. Sedan kan hon inte ta med sig hästen och illern heller. Så det är mycket hon kommer mista idet här. Men det är något hon inte tänker på. Hur jag ska få henne att förstå detta vet vi inte. Har sagt till om en intensivstödjare. Får se om det hjälper. Tack och lov så ser inte sociala det som om jag slår henne heller. Jag hade lika gärna kunnat förlorat alla mina barn på grund av henne. Så det känns så jäkla jobbigt.

Ja någon häst eller iller lär ju inte få följa med, har hon dessutom "otur" så kan hon hamna i ett religiöst hem *ler* det är många "fri-religiösa" som ställer upp som fosterföräldrar har jag förstått genom en bekant som jobbar inom det sociala.

Ja världen är liten *S* Åsa vs Åsa o Malin vs Malin *ler*

Se där, Åsa nu blev du lite gladare! Har inga egna barn, men minns att jag var a pain in the ass när jag var tonåring. Så jag flyttade hemifrån när jag var 17 år med buller och bång. Då fick jag känna, att det var ett hårt liv att bo själv.

Jag lever på hoppet med en placering och fri religösa lät bra. Kanske kan de lära henne det jag misslyckats med. Att inte ljuga och inte stjäla.

Men oj, vilken tonårsdotter du har. Hennes hormoner har berg- och dalbana i henne nu. Var själv ganska så hemsk, påminner mamma gärna mig om. Men när alla hormoner och protestaktioner var avklarade så har vi blivit de bästa vännerna.

Men hur är det med hårfärg och sådant, varför är du så emot det? Själv så färgade jag håret jämt, klippte nya frisyrer varje gång jag gick ut, varav den var av mohikantyp. Sydde kläder av mina föräldrars lakan och såg skrämmade dålig ut har jag sett på bilderna jag önskar att ingen tagit på mig.

Där lät mamma och pappa mig göra som jag ville, och de skrattade vänligt åt mig när jag klev ner för trappan inför utekvällarna. För dem så var det kul att se mig, som att öppna ett paket varje gång. Så det var bra att de lät mig få fria tyglar, tycker jag.

Sedan när jag blev 20 år tatuerade jag mig, det var inte populärt kan jag säga. Där gick gränsen, men det var mina pengar. Så kanske du ska låta henne sabotera sitt hår.  

Dock finns det ingen ursäkt att hon ljuger om dig, och ingen ursäkt för hennes anledning. Det blir nog hon som får äta upp det själv till slut och hon kommer förmodligen tillbaka, tiggande efter att ha blivit placerad i fosterhem. För du är en bra mamma som har oturen att slåss mot ett hormon monster. Vilket hon förr eller senare inser. /Vanessa

Hon är 13 år ung. Ja, jag säger ung. För i mina ögon är hon inte gammal. Hon är uppvuxen på landet, inte inne i stad. Hon har ljustblont hår och vill helt plötsligt bli svarthårig. Om hon färgar det svart kommer hon sin vana troget ha ändrat sig om två dagar. Då är det inte så lätt längre. Sedan har vi piercingen, jag har tillåtit hål i öronen men där går min gräns. De andra piercingarna och tattueringarna får hon ta när hon flyttar hemmifrån.
Usch, kanske är jag bar gammalmodig och tråkig som hon säger. Men jag tycker i alla fall att hon är för ung.

Hon har ljugit under hela sitt liv, och hon stjäl som en korp. Så tyvärr känns det som om allt det här inte beror på enbart tonåren. Vet ärligt talat inte vad jag ska göra med henne.

Ja, 13 är ungt. Men de säger att tonåren kommer tidigare och tidigare. Men det med lögner och stölder, då är det något annat som är fel än hormonerna, så sant. Men vad det vet jag inte. Förstår att du inte vet vad du ska göra. /Vanessa

Om jag fick reda på vad det var för fel på min rygg, så kanske jag kunde få en rehabilitering som passade så jag kunde bli bra. Då skulle jag åtmnstone få mer ork att ta itu med sådant här som malin ställer till.

#36 min Malin färgar håret svart, men nu har hon ångrat sig för nu har hon kommit underfund med att det inte bara går att ändra från svart till något annat när man vill, vilket jag iofs talade om för henne från början. Men det går ju inte att tro på vad mamma säger trots att hon varit med en stund längre.

Men nu har hon därför gått tillbaka till toning så att det färgade får växa ut. Jag har också upplyst henne att det kommer att ta minst till sommaren innan det vuxit ut tillräckligt så hon kan klippa bort det sista.

Kanske kan du låta henne tona håret svart ett varv? Toning går ju ur på en 12-14 tvättar.

Men att hon stjäl och ljuger är förskräckligt och har inget bra tips där tyvärr.

Precis som Vanessa och Gunilla var jag ett "pain osv". I likhet med din dotter, Åsa, så började det tidigt och t ex drack jag mig berusad första ggn då jag gick i 7:an - på sista april. Jag ljög nog en del, men om såna saker som skulle göra att jag kom undan med olika saker, ex v - om man luktade rök så var det ju för att kompisarna rökte etc. Och färga håret det gjorde jag också när jag var 13. En gång skulle jag prompt blondera mig, i likhet med min kompis. Grejen var bara att hon var mycket blondare än jag från början, medans jag är typ mellanbrun med röda pigment - har ni sett morotsfärgat hår nån gång… :) Ja, mamma fick ju snabbt sticka iväg och inhandla färg för att färga över, något som inte funkade 100%, förståss, men det gick att gå ut iaf :)
Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om olika orsaker som bidrog till att min tonårstid blev som den blev, men det ska jag bespara er.

Summan av kardeumman, Åsa, är att jag tror att din dotter mår dåligt och att du/ni måste försöka reda ut varför hon mår så dåligt (ex v din och din gubbes relation kanske inte är bra? Mobbas hon i skolan? Etc) och skaffa i första hand henne adekvat hjälp (även om du också behöver hjälp, men det är viktigare med henne i detta läget eftersom det är mer bråttom). BUP? Och kanske hjälp i form av en äldre mogen stödkompis (dvs en som har passerat tonåren) kan vara något? Vet dock inte hur man får en sån (via soc?) Sen bör du nog låta henne göra en del misstag själv, så att hon får se konsekvenserna av sitt handlande.

Sä här tänker jag:

Min 14-åring färgar och blonderar sitt hår fast jag inte tycker om det (jag tycker det förstör hårkvalitén och man brukar oftast passa bäst i det man har).Jag vet att vissa saker måste man själv komma underfund med,att vuxna säger si eller så räcker inte utan man måste få prova själv.Jag gjorde det själv nångång i ungdomens dagar,inte lika tidigt men det var inte samma utseendefixering i skolan då (inte hade vi full makeup i högstadiet då) och inte samma tryck på att smälta in.Sen finns det ju vuxna som färgar håret och jag vet ju inte än hur hon blir som vuxen i det fallet. 

När det gäller hål så har hon fått göra hål i öronen,piercing får hon vänta med tills hon blir myndig.Om hon vill göra det då så är det helt upp till henne.Tatueringar har hon inte frågat om men där gäller definitivt 18-årsgräns.

Förresten,är det ditt äldsta barn?Frågar för jag vet att det är svårast då.Själv har jag blivit lugnare och mer tillåtande som förälder med årens och erfarenhetens hjälp men samtidigt hårdare med vissa saker….ja,hur det kan bli.Jag kommer ihåg att jag tänkte "hur ser hon ut" när äldsta dottern gick med trasiga jeans,gnällde på henne också minsann,nu rör det mig inte i ryggen vad de har på sig,det är deras val.

Det är inte bra med dessa lögner och stölder,det är riktigt som nån skrev att det måste hon få hjälp med.Jag vet att det ofta är svårt att få hjälp,det gäller att orka stå på sig.

Möjligen har jag ett litet råd;bestäm vad som är viktigast EN sak och jobba enbart med den (samtal,strategier,annat) och låt resten vara.Kanske det kan fungera med nåt belöningssystem?

Viktigt - sköt om dig själv!

Så här ser barnaskaran ut här hemma.

Äldsta sonen är mitt bonusbarn. Alltså min sambos son inte min. (har flyttat hemifrån) 
Mattias vårat gemensamma äldsta barn
Malin är våran gemensamma äldsta dotter.
Andreas är våran yngsta gemensamma son.
Sanna våran yngsta och gemnsamma dotter.

Vi bråkar inte ofta här hemma Kalle (sambon) och jag. Barnen har det jobbigt i skolan. Alla har sina problem. Malin blir mobbad och utan kompisar då hon ljuger även för dem. Men hon förstår inte att det är det som gör att de drar sig undan från henne.
Malin har tidigare haft psykolog hon gått hos men det har inte hjälpt henne. Nu ska hon utredas för att få en diagnos stäld på sin sjukdom. Hon kmmer få en intensivstödjare som kan vara med henne flera gånger i veckan. Allt som kan göras för att Malin ska må bättre är redna påbörjad. Och ärligt talat har jag nog försökt med allt. Ja förrutom att låta henne färga håret, piersa sig, tattuera sig och supa sig full. Eller ja hon har lyckats supa sig full en gång också. men inte fick hon lov till det precis.
Även min reaktion på hennes fylla är otroligt fel enligt henne.

Så vad sjutton jag än gör så gör jag fel.
Mvh Åsa

Då förstår jag lite bättre.Om hon har någon diagnos är allt mycket svårare och hela familjen blir drabbad.Det finns hjälp men man måste oftast vara envis för att få den.Skillnaden är väl att man måste göra lite annorlunda och faktiskt anpassa sig efter funktionshindret.Ja det låter kanske knäppt så jag förklarar mer:

Först måste man då acceptera en ev diagnos (om man misstänkt det så brukar det oftast bara kännas skönt man får bara bekräftelse på det man redan visste).Sen kommer nästa steg - hur ska man leva med det?Klara av det?Var finns hjälpen?Orka bråka för att få den?

Det finns möjlighet till avlastning i form av korttidsvistelse (då får både den med diagnos och övriga familjen vila det är ruggigt skönt),ledsagarservice ska hon kunna få eftersom hon verkar behöva handledning i affärer och behöver lära sig handla inför vuxenlivet,avlösarservice i hemmet ska ni kunna få om hon vill vara hemma och ni vill t ex gå på promenad (utan oro) eller simma eller åka på spahelg…(det skulle va nåt va)

Man ska förstås inte acceptera hur dåligt uppförande som helst,däremot kan man få lov att göra annorlunda för att t ex det inte fungerar att prata tillrätta en som t ex inte kan ta in en massa muntlig information..

Själv har jag fått ändra mig totalt när det gäller min nästyngsta dotter….förut och till alla andra barn har jag förklarat…och förklarat igen om det behövts…det funkar inte alls med henne.Nu har jag förstått just henne,jobbigt med mycket prat,så vi säger t ex "sitt" inte "vill du sätta dig"…för oinvigda låter det bryskt men det är det bästa för henne.Ett enkelt nej räcker också ingen idé att berätta varför (!) och jodå hon kan bli arg men grejen är att mycket prat gör det värre i st f tvärtom som för de flesta.

Hur det är för din flicka vet ni bäst,jag skriver bara utifrån min erfarenhet.

Om hon har t ex ADHD eller AS då hjälper inte psykologsamtal.Många många har blivit skickade till såna utan att få hjälp. 

Ni kommer säkert igenom detta,skolan är jobbig för såå många ungar idag jag avundas dom verkligen inte.

Hejsan Jag heter Lina och är 26 år, jag är Medarbetare på fibromyalgi.ifokus .

Jag har sedan 4 år tillbaka en whiplachskada som jag fick i en otäck bilolycka. Sedan dess har jag haft ständig värk. För ca ett år sedan fick jag även diagnosen fibromyalgi, som jag utvecklat pga min nacke. Jag är i grunden kock ch en duktig sådan..jobbat på fina resturanger både i köpenhamn och sverige !!! Men tyvärr strejkar min kropp nu och jag klarar inte av att jobba mer. jag har nyss avslutat en 10 veckors kurs i välmående, friskvård, självbevakning osv osv. som har hjälpt mig mycket, jag har börjat inse att jag inte rä den gamla vanliga lina och att jag faktiskt kan vara ok ändå.

Jag har ett gäng hundar och två hästar också, vill ni veta mer om mig så fråga på.

Välkommen, Linas vovvar. Vad jobigt att få allt på en gång så att säga. Älskar det du skriver om att du inte är den vanliga Lina men ändå är ok. Det är så sant, jag är inte heller den jag växte upp till att bli, men livet är långt från slut. Vägen är bara guppigare. /Vanessa

Någon mer som är intresserad av presentera sig så vore det kul :-). /Vanessa

Hei, jeg heter Anne-Hedvig, er 61 år og bor i Oslo, Norge. Har vært uføretrygde en god del år. Før det jobbet jeg på (det norske) Riksarkivet. Glad i å lese, interessert i historie, dyr, hagestell, klassisk musikk og tegning. Har alltid følt meg anderledes enn andre, og vært mye utenfor som barn og senere i livet. Hjernebetennelse som 2-åring, mor trodde etterpå at jeg var åndssvak (som det het den gangen), da jeg ikke snakket. Var til (psykisk) utredning som liten, og gikk til psykolog en tid. Senere la jeg meg inn frivillig på psykiatrisk avdeling, da livet stoppet opp. Omsider, og via skjebnens tilfeldigheter, kom jeg over en dame som lurte på om jeg hadde MBD (ADHD). Kom til nevropsykolog, som kunne bekrefte at jeg har ADHD og Tourettes syndrom. Muligens en snev av Aspergers også. Kjentes ut som om mange spørsmål kom på plass. Tatt 48 år å få rett diagnose!! Litt trist å bruke så mange år i psykiatrien (forsøkt andre dyre, alternative behandlinger også uten resultat). Medisin mot ADHD kan jeg ikke bruke, da Touretten blir mye verre. Slitsomt med den evige indre uroen og mine kognitive problemer. Store problemer med å komme i gang pga feil i basalgangliene. Sover mye, og trives best om natten. - Så glad da jeg oppdaget at jeg kan ha hamster uten å reagere allergisk på den. Nå har jeg en deilig liten gullhamster - Caroline - som kommer fra Åsa N. på forumet. Mange dyreeiere her, og dyr er bare en velsignelse!

Kul att du hittat hit! Hamstrar är mysiga små "kryp" hade ett par st som barn. Djur är, som du säger (iaf oftst) en välsignelse :)

Ja, man blir glad av å se på dem, og å være sammen med dem. Og dyr fordømmer ikke. Jeg har alltid elsket dyr og hadde hund som liten - men senere ble jeg allergisk og måtte holde meg unna pelsdyr. Så ekstra takknemlig for at hamsterhold ikke volder noen problemer i så måte!

Ja, det är helt sjukt att de ska ta 40 år att få diagnos. Men de visste inte om det tidigare så det är väl en bra ursäkt. Jobbigt att ha så många olika sjukdomar. Fast du verkar ta det bra ändå.

Ja, djur är som underbar balsam för själen. Själv har jag mina två kissar. Som nu ligger och sover i varsin korg nedanför mig.  /Vanessa

Nei, de visste ikke om det - selv om Tourettes Syndrom ble omtalt av G.de Tourette så tidlig som i 1885! Men noen diagnoser bare 'forsvinner' og kommer senere til overflaten igjen.. Men jeg er litt allergisk (i overført forstand) på at det legene ikke finner ut av, så altfor lett avfeies som psykisk! Jeg var heldig med mitt siste og andre opphold på psykiatrisk avdeling. En super overlege, som virkelig brød seg om pasientene og viste oss respekt. Da jeg mange år senere fortalte ham at jeg hadde fått bokstavdiagnose, ble han veldig interessert, og utbrøt: 'Ja, vi skjønte jo aldri hva som feilte deg!!'. Det kaller jeg en ærlig og hederlig lege! Antar ellers at en del inne på forumet her kjenner til problemstillingen 'bare psykisk'.

Den første avdelingen jeg var på i 1970 ble drevet av diakonisser, og hadde ikke vært noe for din datter Malin, Åsa F! Andakt hver dag, stor plakat med bibelord over sengen, og kabal var forbudt. (Heter kabal 'patience' på svensk?) Kortspill ble ansett som syndig, og det rammet også min stakkars lille kabal. Kan ikke huske om vi hadde TV. Noen kristne mente den gang at TV heller ikke var etter bibelens ord. Fortell din datter, Åsa F, hva hun risikerer ved å havne på et ortodokst kristent fosterhjem!! ;-)

#50 Problemet med å få diagnose etter lang tid, er at man på en måte må omprogramme hodet sitt. Glad på en måte av å ha fått visshet - jeg er ikke lat, ikke slem eller dum, ikke et dårlig menneske, for jeg har stått på mye gjennom mange år for å bli bedre. Men samtidig synes jeg det vanskelig at det er mye jeg ikke kan gjøre noe særlig med, og de forskjellige kogitive sviktene er ofte frustrerende. Må prøve å gjøre det beste ut av dagene, og ikke å dømme seg selv for hårdt når man 'tryner'.

Vanessa - Mente jeg hadde sett bilde av TRE skjønne kattebilder i din tråd, eller tar jeg feil? - Katter er herlige og fascinerende dyr! Naboen to hus bortenfor har en nydelig skogkatt, Puffy. Katteluken går hun ut og inn av, og hun har nå en fantastik svær vinterpels - nesten like bred som hun er lang

Bilde av naboens katt Puffy med vinterpels. Kan noen ordne filen for meg dersom det ikke går? Problemer siden jeg ikke har Internet Explorer. http://Puffy

http://Foto

Okej jag gör som er då

Godmorgon förresten.

Jag heter Fia *men har alltid haft nicket Thara*, är  30 år, är gift sen 1 1/2 år tillbaka, har 2 barn, Hanna som är född -98 och min prickig korv Elias som är född -04. Jag som person är ganska glad *tror jag* *haha* estetiskt lagd, älskar att måla, skriva dikter, böcker, sjunga, skriva musik. Har precis flyttat från hyresradhus på 2 våningar till en lägenhet, har väl lite svårt att komma till ro med det *S* man är van med grannar enbart vid sidorna… bor på södra sidan av Sthlm men arbetar på motsatt sida….  

Målningen kom dock på efterkälken när jag började få problem med mina händer… Jag har alltid projekt i huvudet, som senaste när det var Rosa< Bandet för insamling för Cancer kom jag på idén att måla Orkideér till förmån för Multipel SKlerose, får se bara hur jag ska gå vidare med detta *haha*

HA en bra dag… själv ska jag försöka aktivera min son som har måttligt tråkigt nu efter att hja varit hemma länge….

min tur nu då.

jag är 39 år (gud vad gammal jag känner mig nu) inga egna barn men en bonusson med diagnos ADHD samt en sambo som går hemma efter en bilolycka 2007 som krossade en kota som i sin tur skar av ett antal nerver i underkroppen. *S* han går ju fortfarande som tur är även om det ser ut som en bebis som tultar fram med för stor blöja *S* Och innan ni blir arga så jag talar glatt om det för honom och får tillbaka att jag ser inte så graciös ut själv på mornarna när jag ska ta mig ur sängen och ner för trapporna. Tonen hemma är rå men hjärtlig. Och ja det kan drabba även er men ge igen isåfall, jag överlever.

vi har fyra katter av rasen Norsk Skogkatt, en nymfparakit, tre akvarium och två illrar. Samt ett antal husspindlar, silverfisk mm som ingår i gamla hus. Intressen är böcker, jag läser ALLT, växter, både inomhus och utomhus.

Flyttade för ca 1 år sedan från hyreslägenhet till eget hus med 1800 kvm tomt samt 175 kvm hus att fylla med böcker och växter.

jag flyttade 25 mil samtidigt som jag bytte jobb och blev sambo efter att varit ensamboende i över 10 år och då kom som en liten "bonus" psoriasisatrit som jag har mediciner för. En av biverkningarna är illamående som jag insåg kan komma fort när jag vid ett tillfälle höll på att spy över tangentbordet för att jag sköt bak stolen för snabbt *Ler* Dessutom fick jag i December 2007 veta att jag har artros i höger knä som innebär att jag inom ca 5 år får räkna med en större knäoperation dvs att jag måste byta ut hela knäleden. eftersom atrit och artros kommer att "äta upp" knät på mig.

Till ÅsaF kan jag hälsa att min svägerskas dotter har bestämt sig för att göra karriär som socialfall och som därför medvetet missköter skola, kompisar mm så du är inte ensam om att ha barn som inte vill/kan förstå. hon vill dessutom som din dotter bli fosterhemsbarn och färga håret och tatuera sig.

Men vad har du för medicin som du mår illa av? Jag fick prova lite olika mediciner mot min psoriasis artrit för några år sedan och fick då bl.a. en som jag mådde illa av, men jag kommer inte ihåg vad den hette….. men den som funkar bäst är Naproxen, utan tvekan.

jag har Methotrexat + folasin för att bli av med inflammationerna i lederna. när jag väl kom till en reumatolog var mer eller mindra alla mina leder inflammerade och "vanliga" inflammationsdämpande hjälpe 0 och intet. Så nu går jag på 8 tabletter per vecka för att hålla det hela i schack och det gör att man mår konstant småilla *S* fast jag har inte ont av det längre har jag kommit på.

Folasin har jag provat och det funkade inte på mig. Själv är jag värst drabbad i vänster axel och vänster höft och vänster lillfinger. Men även andra får sig en släng då och då.

Trevlig presentation, tack för den. Jag och min man har liknande humor som du och din sambo. Hård med med kärlek överallt. Folk som inte känner tittar ofta en extra gång när vi pratar med varandra på stan.

Trevligt hus du verkar ha. Och så har du katter. Själv har jag två långhåriga huskatter. Hade akvarium tidigare, tills en av mina katter låg sönder den. Fast i själva verket var det mitt fel som inte uppdaterat silikonet. Fast jag skyller gärna på honom :-). Läser inte mycket, men skriver desto mer som skribent. Då blir det för mycket med läsande också.

Kan du inte kolla om du kan få annan medicin så att du inte mår illa. För det är inte bra att må illa. Kolla upp det hela.

39, det är inget. Själv är jag 40 och hade åldersångest vid 39. Tills min mamma sa att 40 och uppåt är den bästa åldern. Då har man mål, kanske relation, jobb, och så vidare. Slipper tonårsångesten med finnar, 20-30 års åldern när man försöker lära känna sig själv. 30+ fortfarande sökande men lugnare och finner sin väg. 40 år och över. då har man funnit sin väg, hittat sig själv och så vidare. Så se fram mot din födelsedag. Det gjorde jag efter mitt sanmtal med mamma. /Vanessa

Min ena pälskling
 

Och min andra

Oh vilka otroligt vackra kort på pälsklingarna, Vanessa!!

Välkommen hit alla!!!

hej, vad kul att läsa om er!

jag heter Johanna och är 19 år, snart 20. (gissa var jag vill shoppa då, synd att jag är så fattig bara :P ) Jag pluggar praktisk filosofi i lund. förra terminen bodde jag på folkhögskola utanför skellefteå där jag läste till personlig assistent, men har inte börjat jobba än för jag är pessimistisk och tror inte att jag kommer få jobb, pluggar istället.

jag har 4 katter, en häst och en hund som mest är pappas. älskar djur, vill ha en till häst, en egen hund, hönor, getter, råttor och några marsvin hade inte skadat. och så får det absolut plats 4 katter till! synd att vi inte har råd.

bor hemma hos mina föräldrar, som är skilda. Mamma bor i stan och pappa på landet. lite jobbigt att flytta fram och tillbaka och längtar verkligen efter att flytta hemifrån. men bor hemma istället så kan jag slippa ta studielån. mamma och pappa är snälla och låter mej bo hemma gratis. får gratis mat oxå :D

annars på fritiden så pysslar jag med foto och tycker mycket om rollspel och lajv. läser böcker och sitter en hel del på iFokus. musik är livsviktigt för överlevnaden och choklad likaså. när jag blir stor ska jag bli socionom eller bibliotekarie. vill gå ned i vikt och bli lite starkare. och så vill jag börja rida.

hoppsan, så mycket det blev…

Ser ut som om alle i tråden her har katt(er) - unntaket er visst Åsa_N og jeg som har hamster! Åsa har til og med flere, og i tillegg mange gerbiler/økenrotter.

Fantastisk med myke, skjønne, herlige dyr - hva hadde livet vært uten!

ja… vad hade livet varit utan djuren, det undrar jag oxå. väldigt, väldigt tråkigt tror jag mitt svar är ^^

en hörselskadad sajt hade varit kul tycker jag med. har enkelsidig hörselskada. men att vara Sajtvärd orkar jag absolut inte med! :P

jag har kollat ang. mina mediciner men just nu måste jag ha dem för att klara mig från inflammationer. Folacin har jag bara för att undvika de leverskador som Methotrexat kan ge. Det är det som gör att jag tar blodprover också, för att se att levern klarar det. Min ålder tänker jag inte på egentligen mer än när man skriver att man är 39. Jag känner mig inte som mer än 20 i tanken nämligen *S*

Humorn ja… den visade sig första gången jag och min då helt nye pojkvän, nu sambo, med då 8 årige son skulle ut och handla och han ger sonen en rejäl dask över bakhuvudet och frågar: "OCH VAD SÄGER MAN?" varpå sonen glatt svarar: " TACK SNÄLLA FAR. KAN JAG FÅ EN TILL?" mitt inne på MAXI fredag kväll med allt vad folk det innebär i folkmängd och sedan har det fortsatt på det spåret. Men det var x antal år sedan och sonen kommer fortfarande hem varannan helg så han lider nog inte av oss mer än att vi är lika pinsamma som alla andra vuxna är för killar i denna åldern (15)

Såg att jag inte presenterat mig här! Jag heter Evamariya, är 57 år och bor i Stenungsund vid Bohuskusten. Är sambo med en långtradarchaufför och tre katter av rasen Cornish rex, så jag är egentligen medlem på sajten Cornish rex-ifokus. Jag har många intressen, språk, historia, kultur, musik, läser, m m samt naturligtvis djur! Skulle ha fler djur om jag bara orkade.

Jag är sjukpensionär men jobbar lite som cirkelledare i språk.  För övrigt är jag föreningsaktiv i Reumatikerförening, Hörselskadades förening och HSO (Handikappföreningarnas Samarbetsorgan) och jag arbetar genom kommunala handikapprådet för bättre tillgänglighet för funktionshindrade.

Min dotter bor i England med sin familj, så vi är ofta där och hälsar på. Har två barnbarn, två små buskillar som är mormors och morfars ögonstenar förstås! De heter Teid Lucas och Troy. 

#60 Vackra bilder på dina fina pälsklingar!

Nydelige bilder, og herlige katter!

Vill hälsa nya medlemmar välkomna hit. Vore kul att få veta mer om er. Mig kan ni läsa om häruppe, och jag kommer inte att tråka ut och skriva mer om mig. Tror jag… /Vanessa

Gör väl åxå det då! Precenterar mej alltsså! 

Förtidspensionerad djurvårdare med specialinriktning på herpetologi, älskar att leva i skogen och naturen. Skriver en hel del, för övrigt håller jag på med reptiluppfödning samt gör en studie av Naja släktet (kobror) utifrån perspektivet, etologiska skillnader mellan djur uppfödda i fångenskap kontra deras vilda beteende.

För övrigt har jag arbetat med Elefanter, Lejon och Chimpanser. Höll även på med krokodilbrottning ett tag. Älskar att laga mat och att njuta av livet så mycket det går.
Bor ihop med min underbara fästmö, samt Hund,Katt,Iller,Goja,Ormar,Sköldpaddor,En Ökenleguan vid namn Ralf, samt ett gäng Islandshöns och ett ex antal Kackerlackor!! Just det… sex Natalråttor å en Hamster bor visst här åxå!!

Rammades -02 av en långtradare på Hallandsåsen å det var sista större skadan som gjorde mej till förtidspensionär då jag ådrog mej en ganska svår pisksnärtskada i nacken, för övrigt e ressten av kroppen åxå rätt demolerad efter ett liv med å bland vilda djur, trasiga ligament i högeraxel efter en rangstrid mot en Chimpans, höger armbåge lite dålig efter att fyra poliser roat sej med mej en gång i tiden (gammal raggare=lovligt byte för polis), ett trasigt knä efter en spark från en Elefant, kotförskjutningar å diskbrock i nedre rygggen efter en smäll av stjärten från min gammle Alligator pojk, lättare problem med lever å njurar efter ett skallerormsbett -99 mm mm mm… :)

Väl mött/Ingo

Vilket liv du har haft, spännande och intressant. Skulle gärna ha gått en dag i dina skor då. Men inte chinpansbråk och elefantsparkar :-). /Vanessa

Man får ta det onda med det goda :)

hm, medelålders tant, med kronisk smärta. Gladlynt, levnadsglad, äventyrslysten, men tyvärr utan någon diagnos.

Kan inte skylla på något vilt djur, när jag har ont. Undras just om det skulle ha förenklat saken, när man skall förklara att man har ont, det syns ju inte utåt, som sagt.

Då hade det nog varit en puma som skulle attackera mig, i ett tidigare liv och min kompis skulle slunga spjutet för att hjälpa mig, men tyvärr så träffade det mig under v:a skulderbladet. Jaa, det är PRECIS så ont, som jag har. Hmmm, för mig låter det som en trolig förklaring, då skulle jag slippa få alla ifrågasättanden om min värk :) eller inte?

Självklart är det pumans fel :-). Eller snarare din kompis fel som missade den snabba puman. De måste vara jobbigt att bli ifrågasatt. Hoppas det inte änder allt för ofta.

Viktigast tycker jag det är att höra att du är gladlynt och levnadsglad. Ett konststycke för många som inte ens har ont. /Vanessa

tack vanessa, jo gladlynt och mycket självironi, då går mitt liv så mycket lättare och antingen så är det idel leenden runtomkring mig, eller så frågar folk mig om jag alltid är sådär glad, jaaa, när jag inte är dålig, för då är jag lik alla andra här, isolerar mig i min lilla grotta.

Jag tycker det är urjobbigt att hela tiden bli ifrågasatt…

Tror inte det e relevant faktiskt lightseeker.. Har man värk så har man, oavsett orsakerrnaa… tror jag i alla fall!! :)

Presentation..  hmm .. aaah vad ska man säga.. heter iallafall Liinda är 21 år och bor tillsammans me min sambo F  ooh missen Sveis och stödisarna som kommer och går :)..

Är själv skjukskriven, eller för tillfället sjukskriver jag mig själv då läkarna anser att jag kan jobba, men inte jag..
har iallafall, ryggproblem, blödande magsår som vägrar ge med sig haft de sen i januari, åh ett ledband ( tror dom ) som gått av i knät. Så väntar på Operation på det..
Förutom allt sådant, så pluggar jag och jobbar som vårdare på ett serviceboende… Eller hänger här på iFokus ;)

Mitt liv just nu kretsar mest runt mina katter, samt, min moder som har tumörer i stort sett hela magen.
Så mycket som händer..
Iofs är det kanske inte så konstigt att magsåret inte ger med sig.
Men men.. Va väl de om mig.. tror jag..

Äsch . Hare bra ! Kram Liinda

Tack för din presentation, Liinda. Du är så välkommen hit. Vi för alla hålla tmmarna för din mamma, och dig. /Vanessa

Tack så jätte mkt :)

Hejsan

Jag hänger väl på jag oxå. Hittade denna sajten idag som verkar mkt intressant

Läste om vilka problem Åsa F har med sin dotter och känner igen problemen. SKITJOBBIGT!

Jag är en ung tjej på 49 år.. ha ha ha… Jag har en dotter på 20 år som fått diagnosen Aspergers, ADHD m.m och eftersom ärftligheten är mellan 70-90% ärftligt och att jag känner igen mig när jag läser om diagnoserna så är det oxå troligt att jag kan ha något neuropsykiatriskt funktionshinder. Ska få göra en utredning ganska snart. Skulle det visa sig att jag får en diagnos på AS t.ex så skulle allt mitt livskaos pusselbitar äntligen hamna på rätt plats.

Jag har svår depression, samt GAD, fibromyalgi, utmattningssyndrom som kan bero på NPF, nervsmärtor, försvagningar och känselbortfall i benet efter ett diskbråck. samt fått svårt att röra mig. Efter diskbråcket har jag åldrats 10-20 år i ett nafs

Min dotter är världens goaste tjej (säger jag ja,..ha ha)Nu när hon fått sin medicin är allt mkt bättre och vi har faktiskt blivit bästa vänner, vilket känns oerhört bra efter alla tuffa år vi haft.

Jag har oxå två hundar som jag älskar så mkt. De är oxå mina bästa vänner, utan dom hade jag nog gått under. Min dotter har fyra hundar och en massa papegojor samt häst m.m. Så här är en djurfamilj till. Dock inte en enda katt har,men vi har haft

/aspie

Välkommen Aspie, trevligt att möta dig. Vilket jobbiga murar du mött på vägen i livet. Alla dessa sjukdomar och depressionen som pricken över i. Fast jag njuter av att du liksom vi verkar ha ett leende ändå på läpparna.

Ibland så tror jag att det är vi som råkat ut för allt, lättare kan skratta åt livet och sig själva.

Mamma fyllde 80 år förra månaden, och då hon har lungemfysen, KOL, hjärtproblem med mera så trodde ingen av oss att hon skulle komma till de åren. Men hon och jag läste problemet, ett gott skratt förlänger livet och vi skrattar jämt hon och jag. Sedan så har vi katterna som förgyller våra liv. precis som hundar, fåglar och andra underbara varelser gör.

Hoppas att du får en diagnos snart. för efter chocken så mådde i varje fall jag bra mycket bättre. 

Sköt om dig. /Vanessa

Tack Vanessa

Trevligt att "möta" dig oxå

Jo, jag har nog haft lite motgångar i livet om man så säger. Har tappat livsgnistan några gånger, men kanske inte bara för sjukdomarna, utan för andra hemska saker jag varit med om, men jag har kommit tillbaka. he he…

Ett leende på läpparna? Det är jag i ett nötskal, ha ha. Många frågar om jag alltid är så glad. Det är jag inte, bara när jag kommer ut bland folk. Vill ju inte vara otrevlig bara för att jag själv inte mår bra, om du förstår hur jag menar?

Jag skriver av mig via bloggar och annat, där kan jag gnälla ur mig allt som känns svårt/jobbigt och det känns bra

Men det är nog som du säger, att de som gått igenom mycket jobbiga saker i livet ofta skrattar och är glada. Men jag har märkt att det ofta bara är en mask för att orka leva ett "normalt" liv ute bland folk.

För inte så länge sedan tog en jag kände livet av sig. Han var alltid sprudlande glad och skämtsam men orkade inte mer. Det finns en baksida som vi inte alltid ser.

Tråkigt att din mamma är så sjuk, men härligt att hon kan skratta så tillsammans med dig. Det känns gott att skratta.

Du skriver.. "efter chocken så mådde i varje fall jag bättre" (ang diagnos). Menar du att du har något NPF då eller?

Ha det gott och var rädd om dig/aspie

Nej, jag har MS och Morbius Crohns. Det är jag som håller i denna sida, och du kan hitta en del jag skrivit om min tid efter diagnosen och så vidare här. Håller nu på att bland annat skriva om tiden innan diagnosen och hur man blev behandlad då av sjukvården.

Att det ofta är en mask vet jag inte om jag kan hålla med dig om, men upp och ner går alltid livet. Sedan kan man aldrig se bakom masken, glad eller ledsen. Tyvärr tar vissa steget. Beklagar sorgen. /Vanessa

Hej

Jag är trafikskadad sedan -95 och har whiplash, 4 diskbrock, 2 krossade kotor, cysta där ischiasnerven går ut. helprotes i knä som inte funkar helt. Op. i andra benet. fibromyalgi. Nerver som 'brunnit' i ena handen och ligament som är förstört vid båtbenet. Vä också, och jag är vä hänt. Nedsatt funktion i händer, armar och ben. Kämpade i över två år för att komma ur rullstol. Läkarna sa att jag aldrig skulle kunna gå. Idag går jag med rollator. Fast värken i hela kroppen är hemsk. Bara att resa sig upp känns som tusen knivar i ryggslut och hälar. Smärtklinik vägrar hjälpa. För många skador och för mycket värk. Mellan den 3:dje juni till den 29:de juni hände mig 5 saker i kroppen. Gallsten, tandkvärk, Bruten handled, ligamentfel och fick besked att jag har grå starr på båda ögonen. Känns som om jag snart ger upp. Orkar inte hur mycket som helst.

Tack för att jag fick skriva av mig lite.

Kramiz till alla

#84

MS, usch, tråkigt för er alla som har den diagnosen. Misstänkte själv att jag kunde ha det innan, symtomen är ju ganska lika när det gäller fibro och MS. Min moster hade MS, den svåra varianten. Jag tyckte alltid så synd om henne när jag var liten minns jag.

Jag ska läsa på din sida sen.

Det där med masken kanske vi har olika syn om. Eftersom jag troligtvis har ett NPF så är ju masken ett faktum tyvärr. Men trots allt, så är vi alla olika och unika människor med olika erfarenheter som präglat vårt liv

Avslutar med ett uttal av Tony Attwood när det gäller flickor och aspergers syndrom (autism, vilket jag förmodligen har).

I sina försök att bli accepterad, har en del tonårsflickor beskrivit att de medvetet anlagt en mask. För andra kan det verka som om de går omkring med ett ständigt leende på läpparna, men bakom denna "mask" upplever personen, ångest, rädsla och självtvivel. De försöker desperat att smälta in, behaga och underkasta sig andra men kan inte uttrycka sina inre känslor för andra.

Detta är jag i ett nötskal, om man nu kan säga så?

#84

MS, usch, tråkigt för er alla som har den diagnosen. Misstänkte själv att jag kunde ha det innan, symtomen är ju ganska lika när det gäller fibro och MS. Min moster hade MS, den svåra varianten. Jag tyckte alltid så synd om henne när jag var liten minns jag.

Jag ska läsa på din sida sen.

Det där med masken kanske vi har olika syn om. Eftersom jag troligtvis har ett NPF så är ju masken ett faktum tyvärr. Men trots allt, så är vi alla olika och unika människor med olika erfarenheter som präglat vårt liv

Avslutar med ett uttal av Tony Attwood när det gäller flickor och aspergers syndrom (autism, vilket jag förmodligen har).

I sina försök att bli accepterad, har en del tonårsflickor beskrivit att de medvetet anlagt en mask. För andra kan det verka som om de går omkring med ett ständigt leende på läpparna, men bakom denna "mask" upplever personen, ångest, rädsla och självtvivel. De försöker desperat att smälta in, behaga och underkasta sig andra men kan inte uttrycka sina inre känslor för andra.

Detta är jag i ett nötskal, om man nu kan säga så?

#85 Förstår verkligen att du känner för att ge upp. Snacka om att drabbas av allt. Inte enkelt. Men du tog dig ur rullstolen, så du har styrka. Sedan är frågan vad du ska lägga din energi på. Kanske ska du backa, och fundera på vad du kan göra för att må mentalt bättre. För kroppen verkar inte vilja stå på din sida. Men du kan tillföra så mycket med ditt inre.

Kommer du operera din starr? Kan man operera det?

Vilka smärtkliniker har du varit i kontakt med? Att de inte vill för att du har så många fel känns som at de bara ger sig på säkrare kort.

Sköt om dig.

#86 Jag förstår detta med masken. Fin text du la in. Ta hand om dig. /Vanessa

Grå starr går tack och lov att operera. Fast jag vet ju inte när. Fick besked att om det inte görs i år, kommer jag nog vara nästan blind nästa år.  Det är precis som om jag ska få all skit. Känner som när jag var liten. Har inte gjort allt jag kunnat. Då straffar det sig. Jag vet att det inte är mitt fel, fast tankarna finns ju där. Levt med dessa tankar sedan jag var 3 år. Skrev om mitt liv och det var terapi. Nu ska den nog äntligen bli en bok.

 Har varit på 3 st. Solna, Karlstad och nu Västerås.  De vill väl inte ha något med mig att göra för att det inte ser bra ut i deras statistik. För att må någorlunda så skriver jag mycket. Det är som en ventil för mig.

Håller alltid en fasad utåt, fast jag måste nog vara stark i psyket. Folk runt omkring mig säger att jag är det. Står alltid på de svagaste sida. Har fått höra av grannarna att jag har skinn på näsan men otroligt snäll. Vaksam om omgivningen. Det är en yrkesskada. Jobba som väktare sthlm by night.

Nu är det snart sova några timmar, så jag orkar se os.

Kramiz

Den yrkesskadan känner jag till. Jobbar med konsertsäkerhet. Fast då är jag väldigt öppen till sättet, men vill ha koll att ingen kliver in i mitt revir. Kommer någon upp bakom mig, om de lyckas, så reagerar jag direkt. 

Vad bra att du skrivit av dig, det är alltid bra för ofta är man mer öppen till papperet än ansikte mot ansikte. Så den ska tryckas, vad spännande. Applåder.

Väldigt sorgliga tankar. /Vanessa

Den yrkesskadan känner jag till. Jobbar med konsertsäkerhet. Fast då är jag väldigt öppen till sättet, men vill ha koll att ingen kliver in i mitt revir. Kommer någon upp bakom mig, om de lyckas, så reagerar jag direkt. 

Vad bra att du skrivit av dig, det är alltid bra för ofta är man mer öppen till papperet än ansikte mot ansikte. Så den ska tryckas, vad spännande. Applåder.

Väldigt sorgliga tankar. /Vanessa

Saknar jobbet ibland. Iof sig saknar vilket jobb som helst. Men, men jag kan inte jobba nu. Inte med alla dessa skador. Bara bita i det sura äpplet - vilket blir svårt då jag är allegisk mot dem

Känner igen det med äpplet ;-). /Vanessa

Ursäkta stavfelet. Allergisk, ska det vara. Blir så ibland när jag är trött.

Kramiz

Det är ett litet trötthetsfel. Något vi alla kan bjuda på då och då. Vilket jag snart kommer att göra om jag inte redan gjort det. /Vanessa

Tack vanessa. Ingen är ju felfri som tur är.

Men efter Svens artikel om synskadade så försöker jag tänka på hur jag stavar. Fast jag glömmer ibland.

kramiz