Jag vänder i dörren hela tiden..
Jag har så svårt att förlika mig vid tanken på att jag aldrig kommer att bli frisk, frisk som i frisk för alltid.
Jag var sjukskriven i 3 år för depression, panikångest, en massa diagnoser hit och dit. Blev tungt medicinerad och blev sämre och sämre. Alltid trött, hängig och ledsen.
Jag lyckades samla kraft att kasta mig ur dessa klor och började plugga i höstas och jag har verkligen lyckats med mina studier. Högsta betyg i alla kurser.
Det har för mig varit en slags ridå, det är svårt att förklara. Men jag känner mig så himla frustrerad över vad jag befinner mig någonstanns. Ibland känner jag mig frisk och stark, och andra sekunden gråter jag av förtvivlan. Jag sitter i klassrummet och ser på alla människor som skrattar och pratar med varandra och deras skratt upplever jag som lyckligt. Jag vill också kunna skratta, på ett lyckligt sätt. Men det gör inte jag.
Jag står i ett vägskäl och vet inte vilken väg jag ska gå. Jag vill aldrig tillbaka till läkarna eller psykiatrin, och inte till försäkringskassan heller.
Jag fick ta bort min älskade Lucifer 6/11-08 och det karvade ett stort hål i hjärtat. Saknaden gör så fruktansvärt ont, så ont att det är svårt andas.
Det var jag och Lucifer emot världen, han var den som gjorde att jag orkade kämpa. Allt jag gjorde, var för hans skull.
Dagarna går och jag kan inte sova på nätterna. Jag är ledsen hela tiden och är nära till tårar, men jag har lärt mig att hålla masken.
Jag vet bara inte vad jag ska göra…
Oj, vad ska jag svara. Vet ärligt talat inte. Mer än att gråta ut, skrika, ta det lugnt och sedan fortsätta. För en dag kommer det naturliga skrattet att komma till dig. Då kanske du blir som katterna på katthemmet när de kurrar för första gången. Nämligen chockade.
Du skriver att du står i ett vägskäl, men samtidigt skriver du vilken väg du inte vill gå. Så du har redan svarat på frågan du ställde. Ta vägen med studierna, sedan ut i arbete och livet. Ta det dock i en normal eller till och med lugn takt. Skapa inte fallgropar själv genom att sätta upp målen för högt, på en gång.
Angående Lucifer. Tänk på honom, skulle han verkligen vilja se dig ge upp. Hylla honom genom att fortsätta som du gjorde medan han levde. Sedan håll inte masken. Det är något jag lärt mig, att maskhållning inte fungerar. För det skjuter snarare folk i från en, än till en. Världen blir faktiskt ljusare ju öppnare man är. Så känner jag det i varje fall.
Tänker på dig. Ta det lugnt, och var snäll mot dig själv. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Ta det lugnt o följ ditt hjärta i ditt vägval. Men var samtidigt försiktig så det inte blir för mycket.
En dag kommer skrattet att finnas igen även om det inte känns så just nu.
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
Starta ny diskussion