VAd skulle du vinna på att berätta för denna kvinnan? För det var väl en olycka? Det kan hända vem som helst o ärligt talat är jag inte säker på hur man tänker i en sån situation.

Jag har inte själv varit inblandad varken som den som kör på eller den som blir påkörd.

Men troligen så körde hon inte på dig med flit.

Förstår att du har fått ett liv som är helt annorlunda mot vad du trodde. (Mitt liv är också helt annorlunda, men pga sjukdom)

Tankar som är mörka o bittra kommer. Det är normalt. Men jag tycker ändå inte att du ska kontakta kvinnan.

För vad blir bättre av att du förstör hennes liv? O sen vet du inte hon kan redan ha ett he---te pga att hon körde på dig.

Vad får du för hjälp att bearbeta dina tankar o känslor? Eller vad har du fått för hjälp med det?

Tror att du för att kunna gå vidare behöver hjälp att ta hand om dina tankar.

Livet är väldigt orättvist ibland. Det händer så snabbt när det händer.

Kram till dig!

nej, har aldrig berättat och kan förmodligen inte göra det heller. Men ibland komer tanken oibjuden och jag skämms över den.

Har talat med en psykolog på rehab men kändes som en lite för kort tid. Men har inte tillräkliga orsaker för att få gå hos en ny eftersom de e ganska överbokade.

Men har ni inte nåt på VC som heter "Psykisk hälsa" där brukar man kunna få hjälp med samtalskontakt. Kolla får du se.

ok ska kolla

Jag tycker inte att det är skamliga tankar alls. Sedan så var det hennes fel.

Visst Mongu var det en olycka, men hon var bländad och såg inget. Då saktar man ner, siktar om huvudet eller stannar. Inte fortsätta köra. Är det så att hon blev plötsligt bländad, och inte hann stanna på en gång så låg hon för nära Baby Dragon. Så kvinnan gjorde fel.

Det är ingen idé att prata med henne om det hela, för hon lär aldrig göra om det hela. Hoppas du fick dit polisen i varje fall. Men skrik, hata, skriv elaka saker om henne i ett block, måla en tavla fylld av dina känslor. För du måste tömma dina känslor som du känner. Inte hålla dem inom dig. Tycker också att du ska prata med någon, och även om du måste vänta en tid, så får du hjälp i varje fall.

Du kan även gå till kyrkan som har folk man kan prata med, och du behöver verkligen inte vara religiös eller ens döpt. de brukar ställa upp har jag förstått. Var på väg dit för samtalsterapi en gång med min man. Och ingen av oss är troende. Men vi var välkomna. Nu fick vi hjälp av kommunen och är fortfarande gifta.

Så håll inte det inom dig. Formulera dig oavsett hur. Så länge det är lagligt :-). /Vanessa

# 5 Jag har inte skrivit att jag tycker det är fel tankar som Baby Dragon har.

O jag tror att vi är inne på samma tanke Baby Dragon o jag att det inte är en bra väg att kontakta nån. Då det troliga är att man inte kör på nån med flit.

Visst låg hon för nära i o med att det blev en olycka. Men en olycka kan vi alla råka ut för. T.o.m. så kan vi alla bli vållande till en olycka. Även om man alltid hoppas o tror att man inte ska bli det.

Däremot som jag skrivit så är det jätteviktigt att få hjälp att bena upp sina tankar o känslor. Det är ett måste.

Tack både mongu och vanessa. Vi är alla överens att jag behöver prata med någon.  Skönt att ingen tycker att jag e dum i huvet som tänker så här. Kramar

Absolut inte. Det är tvärtom naturligt att du får dom här tankarna. Tror att alla får såna vid olika händelser.

Var rädd om dig.

Kram

#0 Dina tankar är inte alls skamliga, de är helt normala! Det är som mongu säger, alla får nog någon gång sådana tankar i olika situationer. Jag tror inte heller att det är någon idé att kontakta den här kvinnan, och jag tror inte att hon är "lyckligt ovetande" om vad hon orsakat, hon minns säkert….

Min käre gubbe är långtradarchaffis och har råkat ut för en massa under årens lopp (ca 30 år) och han minns händelser som han är ledsen över men inte kunde göra någonting åt… Trafiken är intensiv idag, alla har bråttom och ska fram, att det händer olyckor är inte så konstigt, men det man skulle önska är att vi alla kunde ta det lite lugnare och visa mer hänsyn - ha mer tid och inte stressa så.

Som "långtradarchaffisänka" lever jag med en ständig oro och har gjort så i många år. Det är det min gubbe och jag valt i livet. Han trivs med sitt yrke och jag har kört långtradare själv i yngre år, så jag vet hur det är med alla risker o s v. Olyckorna bara finns där…- om det är så att olyckan är framme… Ingen är förberedd på det oförutsägbara.

Jag lider med dig och förstår hur du har det. Jag bara hoppas att du kan hantera din fysiska och psykiska smärta och kan gå vidare i livet. Jag vet inte hur gammal du är, men hoppas att du kan hitta positiva saker i livet ändå. Om du behöver prata, sök proffessionell hjälp! Du är absolut inte "dum i huvudet" på något sätt!

Om du vill, delge oss gärna hur det går och hur du mår! Kram på dig!

#9 Tack för svar. Som sagt så tänker jag inte kontakta henne, det är bara en tanke som oinbjudet smyger sig in när det är som värst.

Jag har gått vidare, utbildar mig till någonting annat eftersom jag inte kan jobba som det första längre. Har ju mina nära och kära, en del som jag aldrig skulle ha träffat om det inte hade hänt.

Jag ska försöka få fatt i någon att prata av mig med.

Tack för alla svar :)

Kan förstå dina tankar, då jag själv har dessa ibland. Jag blev påkörd av en långtradare som kom på tvären på motorvägen. Det var blankis. Det enda jag minns är att lastbilen tog upp båda vägfälten. Ändå körde jag i denna halka bara 30 km. Sen snurrade den åt massa håll och kanter. Tog tid innan jag fick hjälp. Detta hände -95.

Men jag skrev och skrev massa brev som jag har i en låda. Det var min terapi och det hjälpte mig. Även om det var en olycka och han höll ordentligt avstånd så hände det. Men mitt liv ändrades den 17 nov 1995.  Som min ena son sa "jag vill ha min mamma tillbaka, du är inte som hon var".

Lovar det satt som en tagg i mig och det var nog dessa ord som fick mig att överbevisa för läkarna att jag inte var förlamad från midjan och nedåt. Kämpade i över 2 år för att komma ur rullstol. Nu går jag med rollator.

Mitt motto har alltid varit, Jag kan allt, fast en del saker tar längre tid.

Det har hjälpt mig många gånger.

# 11 17 november 1995 det var då det var det där riktigt svåra ovädret. När det var kaos på många ställen i landet.

Det är tragiskt när man råkar illa ut. Det hjälper inte att tänka att det är en olycka.

#12 Det har du alldeles rätt i. Ångrar idag att jag tog bilen, men alternativet var att jag jobbade till midnatt och då fick jag åka till Tensta för nattbuss. Sen tog då hemresan över 2 timmar.

Tog mig flera år att acceptera denna olycka. Att inse att jag varit med om en. Har nu äntligen kommit till insikt och vågar be om hjälp när jag inte orkar själv.

Det är ett stort steg att komma så långt som att kunna be om hjälp. Har själv svårt för det.

Fast det tog mig nästan 10 år att våga.

#13 har fortfarande svårt för det. Inte lätt när man så gärna vill själv.

#11 Klokt sagt av din son. Otroligt stark att du klarade av det hela. Gillar ditt motto, kanske jag får låna den :-).

Jag försöker själv hitta tillbaka till den jag var, innan diagnosen. Och då är det "bara" ett mentalt sökande.

Tack för dina kloka ord. /Vanessa

Vanessa Bara att låna. När ork och värk är som värst och jag vet att jag måste göra saker själv, då går de orden som ett mentra i mitt huvud. Det kan då gälla något så enkelt som att klä på mig och gå ut med Tatsja. Visst tar det tid, men jag klarar det.

Sen något som jag försöker leva efter är att inte deppa för mycket. Ingen blir gladare av det och omgivningen orkar inte heller av det. Brukar deppa i ungefär 3 dagar, sen skäller jag på mig själv. Mår ju sämre när jag är så och känner att kroppen blir värre då också. Så är mitt sätt att orka.

Humor är den bästa medicinen. Den dagen jag slutar skämta om mina krämpor, är det likabra att gräva ner mig. Fast låt huvudet vara uppe så jag kan skälla lite

En sak jag inte gör är att gräva ner mig i ilska och sorg, för det är det värsta man kan göra. Då dödar man sig inifrån, med något värre än sjukdom. Du skulle se mig och mamma ihop, vi skrattar högt åt oss sjäva och varandra. Hon med KOL och jag med MS och Crohns. Däremot, så är det jobbigt när yttre krafter vill sabotera för mig. Det är tyvärr något jag smakat på hela livet, men som tur är så har jag alltid haft min familj och vänner vid min sida.

Kata

#19 du e så stark

Vanessa. Får ofta höra att du har väl inte ont som kan skämta om det. Men det är en försvarsmanick för att jag ska överleva. Sen har jag blivit utskälld av pensionärer bara för att jag går med rollator. Även ställer mig på handikappsplats. Då har jag tillstånd. Lovar varken jag eller sonen kan hålla tyst.

#21 jo man stöter på många som inte förstår.

#21 Oja. Men både jag och sonen har lärt oss att inte stå och ta emot. Det är bättre att upplysa dem om att jag måste ha en plats för att kunna öppna dörren helt och få hjälp att komma ur bilen.

Ibland önskar jag att det syntes på mig att jag är sjuk. För det syns inte. Samtidigt är jag tacksam att det inte gör det. För jag är jag, inte min sjukdom. Tror att det gör mig frustrerad att allt mer handlar om min hälsa, än om mig själv. Jisses, var fick jag luften ifrån nu då :-).

Bla, bla. Ska sluta nu. /Kram Kata

Man måste vara frisk för att kunna få läkare att förstå att man är sjuk. Det är inte klokt

Det är sant, för det krävs en massa energi att få hjälp. /Kata