Jag läser ju på gymnasiet, första året. Jag har fått lägga upp det som så att jag läser bara fyra kurser den här terminen (knappt 50%) resternade är jag sjukskriven. Nästa läsår pluggar jag in resternade av ettans kurser och sedan är planen att det ska rulla på med 100% i tvåan och trean.

För mig var räddningen att prata med mentor + rektor om mina problem och hitta den här lösningen. Annars hade jag inte orkat med något, nu kan jag fördela min energi bättre.

Vad skönt att det gick att lösa på ett så smidigt sätt. Läsa halva kursen i taget är nog en dröm för många att få göra.

#2 Jovisst, det är jätteskönt.

Kanske ska tillägga att jag kommer nog aldrig kunna ha något tyngre jobb utan mitt mål är att bli läkare och det klarar kroppen förhoppningsvis av. Hästarna får stanna kvar som en hobby i den mån jag orkar, även mo jag gärna hade utbildat mig till hovslagare.

Jag har tyvärr inget lätt jobb. Först 10 år på drömjobbet, en djuraffär. Där var det rätt växlande, tungt ibland, hur bra som helst andra dagar. Fick sparken där förra hösten, och har nu jobbat ett år drygt, på en konsumbutik i ett litet samhälle. Pendlar 3 mil, så det blir en timme i bilen T&R oxå varje dag. Men bättre än de 12 mil T&R jag hade när jag jobbade in stan.

Sitta i kassan är rätt Ok, men sliter på händerna. Packa varor kan vara bättre, men oftast sämre, när det inte är flingor som apckas upp. Värst är att packa upp frysssaker, som jag gäör nån timme varannan vecka.

Jag jobbar bara 50%. Började som deltidare när jag var frisk för dryga 10 år sen, alltså inte sukskriven resten. Nu är jag under utredning hos reumatolog, men kommer knappast att kunna deltidsjukskrivas, med nuvarande regering…

Jag jobbar nu 3 dagar i veckan, tisdag 13-19.15 sen ledig till lördag, då jag jobbar 4 timmar och söndag 3 timmar, med OB så att det lönar sig. De veckorna går bra.
Veckan efter är det 8-15 tisdag och torsdag, med hemska onsdagen 8-19.15. Bra perioder går det rätt OK, nu gick det inte.

Har länge behövt äta citodon efter jobbet, ett år då och då på jobbet. Nu idag bestämde jag mig för att om jag måste ta det för att kunna ta mig till jobbet får jag vara hemma.

I höstas slutade jag frivilligt med mina måndagar, för det gick inte. Jobbade 6 dagar i rad varannan vecka, och sänkte mig själv sakta men säkert. Efter nyårskiftet har det varit indragningar så jag minskat nån timme till i veckan. Jätteskönt för kroppen, men illa för plånboken.

Jag är av den åsikten att man inte ska bita ihop och jobba sen ligga som en död hemma. Man måste ju få ha ett liv oxå. Men de dagar jag jobbat blir det mest bara att ge djuren mat och vatten. Lediga dagar kan jag lägga mer tid på dem.

Är glad att ha en frisk karl (nåja, nästan, han har sarkoidos på lungorna med 80% kapacitet kvar) så att det går ihop ekonomiskt och rent praktiskt med!

Jag pluggar ju 75% på distans just nu, sedan får vi se hur jag klarar högskolan till hösten. Jag har ingen aning om hurpass hårt det kommer att ta på kroppen, värre är det då med psyket för min del, med mycket folk runt mig ständigt. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av det. Blä. Men jag måste om jag ska få en vettig framtid, och om jag ska kunna uppfylla mina drömmar.

Jag klarar inte av stereotypa arbeten, inte tunga lyft, inget som innebär en massa vridningar på kroppen, inte mycket stå och gå. Ja som ni ser så återstår typ att sitta och rulla tummarna… Så det är bara att välja pest eller kolera och låta bli att lyssna på vad läkarintygen och arbetsterapeften säger och sen får det väl gå så länge det går.

Min dröm är ju att jobba på labb, och min stora fasa är att min whiplashskadade nacke kommer att krossa den drömmen.

Sedan har min läkare som krav att jag behöver en specialanpassad arbetsplats som kostar ca 80 000 för att passa mina behov. Vem vill anställa mig?!