Jag har väldigt många positiva erfarenheter.  Men några jag kommer på på rak arm är:

Sjukgymnasten när jag var nyopererad. Jag är van vid att smyga lite med hur ont jag har i min vardag och tyvärr blir det lätt att jag förminskar smärtan även vid vårdrelaterade besök. Men denna sjukgymnast läste mig som en öppen bok (trots att det var första gången vi träffades) och sa åt mig "har du ont så ska du banne mig säga till istället för att mesa!". Det hjälpte, just det där med att han var rak på sak.

Min "ordinarie" knäortoped. Överlag har han varit helt underbar, när de andra ortopederna sa att "det sitter i psyket" så hittade han felet och försökte att fixa till det. Som om det inte var nog med att han lyssnade och trodde på mig genom hela resan innan operationen, han kom även in sin lediga helg och tittade till mig efter operationen - både lördag och söndag. Hur många andra skulle inte ha lämnat det till jouren?

Sen båda gångerna jag har blivit sövd har narkospersonalen varit underbar. Lugna och varit duktiga på att informera om vad som händer.

Finns massor mer men detta är de jag kommer på för tillfället

Min läkare är helt underbar! Han har alltid tid att lyssna, och han tar en på fullaste allvar och gör allt i sin makt för att hjälpa. En guldklimp!

Sedan träffade jag en väldigt bra akutläkare idag som även han läste mig som en öppen bok trots mygel med smärtorna. Han visste en hel del om ehlers danlos, betydligt mer än mig hehe, så han "lurade" mig med mer än en sak för att komma fram till att jag förmodligen är EDSare. God humor och rakt på sak, också en guldklimp som fixar!

Jag har inte så mycket att komma med, men vi har en alldeles underbar husläkare. Han har humor och lyssnar på en till 150 %.

Fast roligaste minnet jag har är nog när jag trampat på en färgskrapa och fick lov att åka in och sy ihop ett djupt kraftigt blödande jack i min stortå. Ett par styngn och sedan så satt sjuksköterskan (manlig sådan) med bandaget i händerna och så fundersam ut. Han funderade länge och högt på hur han skulle göra för att lägga förbandet runt min tå så att det satt kvar. Han såg så roligt ut.

Mina änglar på Endometrioscentret i Uppsala är orsaken till att jag alls orkar stå på benen, både fysiskt o psykiskt. Några exempel:

Jag fick tid för ett första möte, som borde tagit 20 min. Satt där fyra gånger så lång tid medan han metodiskt o sympatiskt gick igenom hela min sjukdomshistoria.

Jag blev inlagd en fredagskväll av akutläkare som hoppades att EC skulle ta över på måndagen. EC var obemannat den veckan, men läkaren tar sig in till sjukhuset bara för min skull.

Jag skriver ett långt mail med olika punkter och frågor, även om saker utanför läkarens kunskapsområde. Får snabbt ett trippel så långt svar, och han ursäktar sig för att han inte kunde svara på allt och att de är underbemannade i sommar.

Om dessa tu slutar på EC blir jag tvungen att kidnappa och låsa in dom i källaren ;-)

Du får lova att lova att du gör det Cindy. Sådana människor är guld värda.

#4 hmm, dessa änglar borde massproduceras!

Radiologen jag träffade i söndags för ultraljud var så fantastisk. Lugn, visste vad han pratade om och oerhört försiktig. Noggrann med. Helt enkelt en toppenläkare

Har stött på en massa läkare men en har varit helt underbar. En i Lindesberg som verkligen lyssnade och inte ifrågasatte och tog förgivet att man bara var arbetsskygg (det finns ju tyvärr en hög sånna)

Samma sak med en sjukgymnast i kramfors. Han lyssnade verkligen och testade allt möjligt. Läste på inför mötena och tog upp saker vi kunde testa. han var verkligen toppen :)

En annan var en undersköterska som tog hand om mig på natten när jag blivit slagen av blixten. Hon höll mig i handen tills jag somnade (jag grät för det var fortfarande världens åskoväder utanför). Tyvärr vet jag inte vad hon hette :( hade velat tacka henne

#7 Träffad av blixten?

#8 Ja det var 2001. Det var inte skönt och hadde en vilopuls på 180, fick ligga med ekg i 24 timmar. SÅ TRÅKIGT.