Kanske kan man kalla det för skärselden. Hoppas det blir bättre snart.

Många kramar.

Jag brukar kalla det för gränslandet, vansinnets rand och gud vet vad, urk

Jag säger att man lever fast man inte lever. Man är död fast inte dödförklarad. 

Det jag försöker nu. (till att få ner smärtan), och det som jag kan tipsa om är att:

1: bestämma dig för om livet är värt att leva med lite mindre plågor.

2: Försöka får ner plågorna på vilket sätt som än går. Hur långt du än behöver gå. För du har rätt till att leva!

Vad kan jag säga: ÄLSKADE GOA WASSAGO!!

Har träffat dig flera ggr IRL och "känner" dig.. Det gör mig så ledsen att höra det du skriver, Jag lider och tänker på dig i massor. Alla varma tanka och kramar till dig kompis!!

Du är en av dom bästa och värd alla fina goa stunder i både kropp och själ

Mvh medde

Hur är det med dig wassago? Saknar dig i tråden

 medde undrar

Hoppas att du mår bättre snart. Ja skärselden är det verkligen när kroppen protesterar :S

Tack allesammans! Jo, jag e här medde, har bara inte haft orken att skriva..

Måste skvallra om du inte redan vet det förståss. Medde har flera stycken gummisnoddar hemma. Jättesöta!

Åter till tråden. Tänk om man kunde skicka demonerna till en annan planet. Beama bort dem tex.

#8 Visst vore det härligt! Dom har en förmåga att dyka upp när man har minst motstångskraft.. Har skrivit om dom för.. E utdrag från slags dagbok, stämmer lika bra idag som då, läs den den som har lust!

"Skrivet under förvåren -04, då jag så sakta började vända mej till baka mot livet igen!

"Jag läser mina skrivna ord… Det går inte så lätt, mina glasögon är söndertuggade av hunden och linserna är slut.. Jag kisar mot bildrutan.

Vem är jag att tala om lycka, kärlek och harmoni? Om äventyren? Vilka äventyr?

Det går lätt att kalla dem äventyr när de väl är över och allt har stillat sej.. men då.. Då var det inga äventyr.. Då var det smärta, trötthet, uppgivenhet och kyla. De handlingar man utförde gjordes endast för ren överlevnad, inte för ädelmod och heroiska gester.. Jag ansätts av tvivel… Tvivlet faller över mej som en gigantisk ogenomtränglig ridå..

Utanför är natten ännu svart, nordanvinden tjuter runt knutarna och kylan kryper in i mina armars och skuldrors ben.. Vinden får rutorna att vibrera och mina ben vibrerar i samklang, dom känns inte som ben längre, utan som skört fruset glas.. En ny strid står för dörren, en strid jag så många gånger utkämpat förr.. Min kropp är svag, benen utstrålar dödens blåaktiga kyla och mina motståndare tornar upp sej i halv dunklet..

Som riddare i blanka svarta rustningar står en del av dem runt mej, andra väntar i skuggorna vaga.. endast deras röda ögon avslöjar dom.. Bitterheten, hatet och avundsjukan.. Jag ser dem allt!

 Hatet och avundsjukan i svarta rustningar av stål..

Bitterheten i sin varma svarta mantel som han försöker svepa om mina köldfrusna axlar, vyssar… seså! Varför inte inse fakta.. Du har ingen vishet lärt, inga insikter uppnått… Du är bara en lallande tok som pladdrar på i din ensamhet.. En tok som försöker lägga tillrätta alla sina handlingar ifrån det förflutna så att de ser rena och propra ut.. Du inser väl att ingen kommer att tro på allt det där du skrivit? Det är den drunknandes famlande efter halmstråt! Endast förlorarens desperata undanflykter och svepskäl! Ge upp!

- Aldrig!! Jag vet att det jag påstår mej uppnått, är sanningen!

- Tss, Sanningen!! Du skulle inte känna igen sanningen om den så hoppade upp och slog dej på ditt fula tryne!

Avundsjukan drar sin smala vassa värja och sticker mej i sidan…

- Så se dej omkring!! Titta på din kropp, trasig och föråldrad i förtid. Känn värken i dina armar, axlar och nacke! Du kan ju inte ens hålla ett vattenglas vissa dagar, din tobak är slut, du lever på din gröt och dina smörgåsar, om du nu är så klok och har uppnått de insikter du påstår dej funnit, hur kan det då komma sej att du sitter här ensam i natten, söndervärkt och barskrapad? Hur har du förvaltat dina tillgångar? Man skrattar åt dej bakom din rygg! En förlorere och föredetting är var du är! Du pratar om sanningen? Han hånler… se sanningen!

Genast så ställer sej Hatet vid min sida, han räcker mej sina dubbeleggade stridsyxor.

- Inte skall du väl tåla dessa påhopp!!

HUGG!! Slit struparna ur deras halsar, låt mitt hat fylla dej med min styrka! Låt mitt hat värma dej och berusa dej! Så som jag så många gånger förr har stått dej bi! Känn de rättfärdigas vrede! Du behöver varken människorna eller deras lismande leenden. Krossa dem med dina insikter! Förgör dem alla! Du kan! Och du vill! Erkänn!!

- NEJ! Inte mer! Jag är trött! Låt mej vila, jag tror inte på er förmåga till nytta! Hat, avundsjuka och bitterheten är inte till något gott! Jag har valt att följa det jag tror mej veta! Försvinn! Jag tänker inte släppa mina insikter till er! Jag ÄR! Och jag VET! Jag tänker tro på mej själv!

Det värker.. mina fingrar domnar av kylan i mitt inre.. Musklerna krampar av sammandragningarna när mina nervtrådar genomfars av den vitglödande smärtan.. Kan inte sova.. det är fortfarande svart ute, klockan är inte mer än halv fem.. När sov jag sist? Minns inte.. Min tobak är slut…

Vinden ylar runt huset.. Seså.. ge upp! Det blir så mycket enklare om du ger upp.. Ingen kommer att klandra dej! Erkänn dej slagen.. Orden vyssar och vaggar mej.. jag glider sakta in i under den varma manteln.. Varför inte? Har jag inte gjort mitt? Har inte jag förtjänat bättre än detta? Har jag inte lidigt nog? Varför bara inte ge upp?? Tänk vad bra alla andra har det egentligen.. Ingen värk, en partner som älskar dom och som stöttar dom. Ett arbete att gå till, pengar att festa och leka med…

- NEJ! Mitt rop får mej att vakna upp, avundsjukan och bitterheten står där och flinar.

- Se på honom! Han står där på toppen av dyngestan som en tupp och gal! Snart är han redo att nackas och plockas som den lilla kyckling han egentligen är…

- Se dej omkring käre bror.. Du har inget och du är inget!

- Jag har mina minnen och mina insikter! Jag har lyckan, kärleken och tilliten! Jag darrar..

- Har du?

Dom sticker och hugger, vyssar och förlåter, trugar och hotar.. Jag slits i delar, faller samman… Slaget pågår i evigheter… Plötsligt upphör de hånfulla orden.. Mina fiender löses upp i intet… Jag fryser.. Mina ögon är torra och rödkantade, kroppen är mör och värkande och mina benknotor skorrar och gnisslar emot varandra, fast skärpan i värken har äntligen mattats av något, eggen är inte så rakbladsvass längre…

Det har ljusnat något utanför mitt fönster.. Dagen gryr.. Mitt huvud känns som om det vore fullt av bommull och jag är lätt illamående… Jag tar på mej en tröja till.. Jag vandrar ner för trappen och släpper ut hunden och går vidare in i köket.. Jag fyller kaffebryggan med vatten och kaffe, medans kaffet rinner ner tar jag två värktabletter och sköljer ner dem med iskallt vatten och går in i stora rummet.

Jag är röksugen, men tobaken är slut…

Jag slår mej ner i den stora härliga soffan och tar upp mitt askfat från golvet, rotar fram några fimpar som jag mal ner i min rullare, vilken tur att jag rullar mina cigaretter så att jag kan använda mej av fimparna när tobaken är slut… Jag släpper in hunden och ger henne frukost och häller upp en stor mugg med rykande hett kaffe och återvänder till soffan. Jag tänder ciggen och drar ner den fräna beska fimp tobakens rök i halsen, den bränner och svider.. Men värmer min kropp, solen klättrar så sakteliga upp över horisonten, upp mot den klarblå himmelen, en ny dag randas.. Ännu ett slag är vunnet. Ännu ett lager av insikt.. Värktabletterna börjar verka..

Värkens stål bäddas in som i bommull och blir allt mer avlägsen, den finns där förvisso.. Den är inte borta och den kommer åter att vässa sitt stål… Men för stunden är den slö.. vi känner varandra nu.. Vi har så sakteliga börjat försonas med varandra, jag och värken.. Jag sparar halva ciggen, lägger den på bordet.Jag sätter på ännu en mugg kaffe och går ut genom dörren… Det doftar vår i luften, bara svagt… Men jag känner den.. Ronja, (min hund) kastar sej i väg i lekfulla språng över marken och jag släntrar efter, ser ut att kunna bli en vacker dag idag.. Utfodrar hönsen och står en kort stund i lä och låter solen skina över mitt ansikte.. Jag kan nästa känna dess värme.. om jag anstränger mej lite… Vi går in igen, häller upp kaffet och stannar upp på min veranda på vägen in till soffan.. Jag älskar min ljusa, varma hemtrevliga veranda.. Neriumen som redan börjar knoppas, Änglatrumpeten har börjat växa.. Jag möter Bulldozer-Berit i dörren på väg ut från vardagsrummet, det är min stora Afrikanska Sporrsköldpadda som väger nära 15 kg, trots det så är hon bara en ungmö. Hon tittar yrvaket på mej och "puffar" lite, för att sedan lägga sej till rätta mitt på verandagolvet i en solfläck… Hon är vacker.. På soffan i ännu en solfläck ligger min stora duvgrå-blå katt och spinner, dammkornen virvlar som färg granna små planeter i solstrimman. Jag har allt ett underbart hem! Lite slitet kanske, som dess ägare men hemtrevligt och ombonat.. Slår mej ner på soffan och tänder den halva ciggen som jag sparat och röken fyller mina lungor, kaffet är mustigt och varmt.. Jag har det ändå ganska så bra i alla fall!! Ronja breder ut sej över sin del av soffan och somnar mätt och belåten med en vällustig utdragen suck, katten spinner bakom min nacke och jag sjunker ner i soffan och drar min filt över mej… Solstrålen värmer mitt ansikte genom rutan och jag känner hur musklerna i min kropp sakta slappnar av, kaffet värmer i min mage och jag kan inte låta bli att le en smula…

Jag har än en gång vunnit slaget över tvivlet och avunden.. utan hatets falska hjälp. Ännu en seger… Jag är starkare nu än dagen innan… Och jag kommer fortsätta att bli starkare.. Jag njuter av segerns sötma och av tryggheten av min vetskap och mina insikter… Av de minas kärlek och omsorg, av mitt underbara hem, den vackra naturen kring mitt torp och av kaffets värmande inverkan…Av lugnet och friden.. Skall vila lite nu, sova en stund kanske rent av.. När jag vaknar så skall jag åka in och hämta lite tobak hos de mina, men först skall jag njuta lite av att "bara vara". Kan man ha det bättre än så här?

Jag tror faktiskt inte det….

Måhända är jag bara en tok! Men en ganska så tillfreds och lycklig sådan i så fall!
Och visst, mycket gröt blir det.. Men jag råkar GILLA gröt! Så bit på den du Grin Olle!
Kanske är jag också bara en kyckling redo att nackas och plockas, men då skall ni först fånga mej! Och aldrig mer skall jag snärjas i ert garn, jag vet vilket mönster ni följer!

Och skral till kroppen är jag förvisso… Men inte i sinnet!

Nu skall jag sova!"

Många varma kramar till dig Wassago! Hoppas du orkar läsa omkring på nätet även om du inte orkar skriva o delta så mycket. Tänker ofta på dig!