Fy vad jobbigt. 

Kan inte skriva så mycket nu, men om du skall till en psykolog, vare sig det är KBT eller något annat, känns det inte bra, tvinga dig inte till att fortsätta.

Usha, depressioner har jag haft min beskärda del av, men jag har nog missat vad recidiverande depressioner är för något?

Återfallsbenägna. Recidiv är återfall.

aha, jo, det känns igen här med, sabla berg och dalbana är det. Balanserar alltid på en tråd och ibland brister den

Fast du äter medicin?

Jag har börjat få svackor trots att jag är under medicinbehandling, det oroar mig väldigt!

Har medicinerat i svåra perioder ja. Sertralin, stesolid, haldol för att nämna några. Nu är jag ju på väg att få min NPF-utredning, då aspergers tros finnas i grunden hos mig. Medicinen hjälpte mig inte, den dövade bara det värsta och gjorde mig totalt apatisk..

Ajdå, jo jag har hört att antidepressiva fungerar dåligt på personer med NPF-diagnoser.

Mig har den i alla fall hjälpt, med undantag för viktökningen som sagt

Men jag är himla känslig för påfrestningar, och de två svackor jag haft i år - den här jag har nu, och en jag hade i början på maj - är direkt framkallade av svåra situationer på jobbet.

Jag måste ta mig en funderare på om jag ska fortsätta på det där jobbet. Och ska jag göra det, måste det bli förändringar. T ex ingen mer övertid. Bara jobba mina timmar. Inte ta på mig kollegans jobb när hon har semester, vägra göra det. Kanske rentav gå ned i arbetstid till 90% eller så.

Usha ja, jag har följt dina trådar och känner verkligen med dig, det är ingne rolig sits du hamnat i och dom flesta skulle nog deppa ihop å det grövsta över liknande. Man känner sig så vanmäktig när man sitter vid sidan av och känner igen sig i plågan, men kan inte göra ett skit dumma samhälle!

Känner igen det där, du ska deffenitivt inte ta på dig övertid i alla fall. Själv klarar jag bara 75%, visserligen p.g.a. skadan.

Men som deprimerad vill man inte göra någonting, själv brukar jag bara vilja ligga i ett mörkt hörn när jag har det, men rutiner brukar hjälpa mig ur. Har aldrig sökt för mina så har aldrig tagit mediciner. Har haft återkommande sedan jag var sex år. Men har inte haft någon nu sedan jag var ca 23 år. (p.g.a. skadan visst men den går inte lika djupt som de som bara började ändå)

Jag började med vitaminer då, vet inte om det kan ha med saken att göra, men om jag slutar med dem blir jag lättare sjuk och nedstämd. Tips kanske?

Kram och hoppas att du blir bättre snart.

#0 Jag kan känna igen en del av det där, men naturligtvis inte allt. Var och en har sina egna unika problem och sina unika sätt att tackla dem. Jag hoppas att du kommer ur det där snarare än snart.

Det finns många olika sjukdomar som inte syns utanpå. I stort sett alla sjukdomar jag har är såna som inte syns utanpå.

Ingen ser att saknar njurfunktion och lägger totalt 30 timmar i veckan på min dialysbehandling inklusive transporterna. Ingen ser att jag har så ont i lederna att jag ibland inte kan klia mig på näsan eller ens använda alla fingrarna, inte sova på sida och inte böja på ryggen.

Vintern och våren 2009 åkte jag på en rejäl depression och det var första gången i livet jag inte klarade av att ta mig ur den själv, utan behövde lätt antidepressiv medicin och samtalsterapi.

Jag hade haft två depressioner tidigare i livet. Den första efter en totalt misslyckad panchreastransplantation och den andra i samband med att jag blev totalförlamad. Båda de gångerna lyckades jag ta mig ur dem utan hjälp.

På sjukhuset hade de börjat oroa sig och kallade på en psykolog, men han hade nog fått skev information om mitt tillstånd, för han började surra om suicidaltendenser och annat skit, så till slut sa jag till honom att -"du behöver hjälp, gå härifrån".

Jag tror att ilskan över hans sätt att konfrontera mig gjorde mig starkare och på sätt och vis kan man säga att han hjälpte mig en bit på vägen just genom att vara så förbaskat irriterande.

Ibland kan jag känna att det är frustrerande att ha sjukdomssymtom som inte syns, eftersom att även de som känner till att jag har en massa handikapp gärna glömmer bort dem för att de räknar med att jag alltid ska vara stark och klara av vad som helst.

Lite grand som när jag rent fysiskt blir skuffad på bussen för att folk inte ser att jag går på dubbla proteser och behöver ta det lite försiktigt när jag ska kliva av. Därför försöker jag alltid ha kortbyxor på mig på sommaren. Då är det ingen som knuffar mig.

#10 Du beskriver det väldigt bra. Jag vet ju genom dina berättelser, framför allt på Livskvalitet, en del om vad du har fått stå ut med genom åren. Givetvis blir man skör och sårbar av att hela tiden kämpa med sin hälsa och kämpa för att överleva.

Bakslag så som du beskriver det, är nog för att man ska trilla rakt ner i den svarta gropen. Det hjälper inte heller hur bra socialt stöd man har och hur väl fungerande familj man lever i. Är depressionen på gång så stövlar den på i alla fall, som en objuden gäst, som en tyngande skjorta av svartlera.

När jag är sjuk syns det visserligen, för den som är observant och känner mig. Hållningen slappas. Ansiktsmimiken stelnar till. Ger ett allmänt hängigt intryck.

Förra sommaren när jag hade senaste regelrätta återfallet, kämpade jag mig iväg till jobbet i alla fall. Försökte hålla masken, men såklart såg ändå två av mina närmaste kollegor (två män faktiskt) att något var fel.

Tycker det är strongt av dig att ändå ha orkat ta dig ur flera av depressionerna utan hjälp. Det kan inte jag numera. Inte utan basstöd av medicinen.

För min del är det stress som är största boven, har jag nu lärt mig.

Stress är väldigt jobbigt. En kort stund av stress kan vara ok, men att hela tiden ha stressen runt sig bygger sig som en blykofta runt en. Man kan inte koppla av. Inte ens för en sekund. Tillslut så blir stressen mer som panik. I alla fall för mig. Jag gick rakt in i väggen för några år sedan just p g a stress. Jag bytte jobb, rensade upp runt mig sakta men säkert och blev av med flera andra saker som tyngde. Det tog ett par år innan jag kunde börja andas igen. Vill inte tillbaka till det träsket igen.