Hur är det med er, känner ni att ni får något stöd av era arbetskamrater/skolkamrater? Kan ni prata öppet om era problem?

Jag är riktigt förvånad över min nya klass. Vi har känt varandra sen i tisdags (!) och redan nu så stöttar de oerhört mycket mer än vad majoriteten i min förra klass någonsin gjorde. Förvisso fanns det underbara personer där med, men många drog sig undan när jag behövde stöd som mest…

Va hemma igår på grund av vaden och idag så är första frågan direkt - hur mår du? Fick till och med ett inlägg på min facebook av en klasskamrat igår som hoppades att jag skulle krya på mig och komma idag. Även de jag i princip bara sagt hej till har varit otroligt gulliga och vågat fråga. Vågat fråga om alltifrån hur jag känner inför operationen till om jag vill ha hjälp med väskan (riktiga gentlemän som håller upp dörrar för damerna ).

Samtidigt har vi givetvis pratat om massor annat, alltifrån fritidsintressen till olika lärares egenheter.

Min förra klass fick lite smått panik när jag kom med kryckor första gången. Trots att jag var relativt öppen med min knäskada redan då så drog sig många undan och vågade inte ens säga hej längre. När jag satt i rullstol så var det två tjejer som stöttade mig och såg till att jag också var en del av pratet och inte satt undanglömd.  Resten drog sig undan som om jag bar på farsot.

Så är en oerhört skön känsla att få stöd. även lärarna har varit stöttande och jag har förvarnat samtliga om att jag har mina toppar och mina dalar samt att jag kommer vara borta en del.

Nu kanske jag vågar släppa lite på masken och min betongmur som visar upp en stark tjej som "mår toppen". Nu kan jag ha ett litet fönster, även de dagar jag mår dåligt. Så istället för att sitta hemma de dagarna kommer jag nog allt mer gå till skolan.