Välkommen in i Skuggan Birke!

Jag stammar inte (hakar däremot gärna upp mig på ord och uttalar vissa ljud knasigt) men är bekant med en som gör det. Hon tycker att det är jättejobbigt och pinsamt… Så förstår lite hur du också måste känna.

Välkommen hit!

Jag stammar inte heller, men ibland så stakar man sig ändå.

Jag försöker alltid vara tålmodig när någon stammar. Att själv ta det lugnt och lyssna tycker jag verkar få den som stammar att lättare hitta orden. Jag tycker inte att det är jobbigt att lyssna till någon som stammar.

Det är mest lärarna som inte förstår att jag ÄR handikappad, och att jag har levt hela mitt liv så och vet mina begränsningar. Känns förjävligt att veta vad jag kan, men inte kunna visa det dessutom. Nu har jag börjat 1an på gymnasiet, och har tagit det beslutet att inte göra ngt jag inte vill, då jag redan vet hur det går om jag försöker, och för att jag vet att jag aldrig orkar tre år till om det ska va så jobbigt som det var i högstadiet.

Att tag ett beslut om vad man vill och inte låta sig påverkas negativt av andra är en possitiv sak att göra. Possitivt tänkande skapar trygghet i sig själv och i vad man vill göra. Trygg med sig själv skapar lugn och harmoni i kroppen. Så jag kan tänka mig att det påverkar stamning possitivt också.

Känner en gammal logoped, och vi har diskuterat stammnignen och hur h*n behandlat den hos patienter. 

H'n behandlade så här ungefär. Behadlingen var både psykologisk och fysiskt. 

Pat. fick lära sig knep och trix för att minska stammningen, och träna. 

Patienten och logopeden gick även ut i allmänheten och pratade, först så låtsades logopeden stamma mycket (överdrivet) när de t ex stod vid kassan och skulle köpa tuggumi. Detta för att pat, skulle se hur det ser ut utifrån och framförallt hur mottagaren, i detta fall kassörskan reagerar, ofta tycker mottagaren att det är jobbigare än den stammande.

Pat fick även stamma på flit i situationen där pat inte stammade i vanliga fall (för att känna att pat har kontroll). De tränade även genom att gå ut och pat fick stamma som vanligt. Genom att öva, träna och inte alltid rikta in sig på att minska stamningen, få trygghet, och hela tiden ha ett positivt tänkande så är mycket vunnit. Bara genom att vara trygg och lugn så minskar oftast stammande av sig själv.

Hat du träffet en logoped? Om inte se till att få en sådan remmis!

#5 När jag var liten gjorde jag det. Nu har jag tyvärr inte tid för det, då jag har både skola och hästar att ta hand om.

Jag kan börja stamma vid väldigt pressade situationer, men normalt gör jag det inte. Däremot har jag en vän som stammar ganska svårt, men man lär sig väldigt fort ändå att bemöta så att situationen blir bekväm och stamningen avtar (i hans fall fungerar det så).

6# 1 timma i veckan kanske du kan tränga in, jag menar om stammningen stoppar dig mycket tar ju även den tid.

Vill dock säga att stammning inte är en psykisk sjukdom utan en neurvrologisk och psyket kan påverka den i viss mån.

#8 På mig känns det som om det sitter i huvudet, då det är som mest när jag ska läsa högt, redovisa eller när det kmr in ngn bedömning i bilden (då blir jag nervös). Har alltid varit så.

Jag har har förstått av stamning så finns det två olika möjligheter, och det är just en psykisk hämning, och andra alternativet är en neurologisk orsak. Så ni har rätt bägge två

Den psykiska spärren går att träna bort med mycket övning för de flesta stammare, men har man också/eller ett neurologiskt handikapp som orsakar stammningen så tror jag inte att det går att träna bort på samma vis.

Kom precis att tänka på en sak, har ni specialpedagog i skolan? Denne borde kunna hjälpa dig att prata med lärarna om stamningen

Enligt logopeden är stamning alltid en neurologisk störning i större eller mindre utsträckning, men forskningen har kanske gått framåt sen h*n var aktiv i yrket. Självklart var det inte bara psykologisk behandling, utan det var även en "fysisk".

#11 Finns bara en skolsköterska.  Det ska nog fixa sig - jag pratar och förklarar, och får fortsätta med det :)

Jag stammar inte, men pratar väldigt fort.. och när folk inte hänger med och frågar va? flera gånger, då börjar jag staka mig och vet inte vad jag pladdrar ihop. Det är jobbigt ibland.

Men jag måste säga att stamning är lite charmigt..

#14 Haha beror nog på i vilka mängder ;)