Mitt hem - min borg.

Jag har bott i samma lägenhet enda sen jag föddes tills igår. Nu bor jag på ett ställe jag direkt har kunnat kalla för HEM. Det är en underbar känsla att känna att "det här är hemma. Det är MIN fristad, MIN borg".

Vi har precis ordnat internet hit ut och det är lite strul med värme mm. Men det känns så självklart hemma trots alla flyttkartonger överallt.

På uppfarten står numera en mossgrön liten bil. Familjens första bil någonsin. När den rullade in för två timmar sedan kom glädjetårarna. Aldrig mera skolskjuts när jag mår som sämst!

20 meter bort har jag ett stall. Ett stall där min prinsessa för tillfället står i. Hon och syrrans häst har en stor hage att springa runt i och röra sig någonlunda naturligt. Skogen är på andra sidan en liten grusväg. Det är en fin skog som ger lugn.

Idag har jag inte upplevt smärta på samma sätt som tidigare. All värk och smärta trängs delvis undan av ett inre lugn, här är jag trygg. Självklart har jag (tyvärr) fortfarande samma skador, samma värk men smärtan upplevs annorlunda. Jag är så lycklig så att glädjetårarna aldrig är långt borta.

Hur är det med er, är er hemsituation bra? Är den gynnsam för ert mående?