Jag är nu hemma efter att ha tillbringat flera dagar på sjukhuset.

Knäoperationen i torsdags gick bra. Visade sig att mitt främre korsband är helt, meniskerna såg okej ut och ortopeden tror att han lyckades tajta till knäskålen ordentligt. I samband med operationen fick jag kortison och oj vad det gjorde gott! Mådde oförskämt bra när jag vaknade upp (bortsett från smärtan). Totalt fick jag tre antibiotikadropp efter operationen för att förhindra infektion.

Dock hade läkaren som skrev in mig i onsdags tabbat sig med smärtstillandet. Jag behöver en rätt hög morfin dos så tidigare har man gett mig 1 mg/ml, nu fick jag 0,3 mg/ml… Hade en tuff första natt tills ortopeden på fredag morgonen upptäckte misstaget och korrigerade det. Är lite skillnad i effekt!

På fredag morgon rullades jag ner till OTA och fick en ortos (hel-bensskena). Dessutom fick jag träffa min EDS läkare och vi diskuterade mina magproblem. Kan eventuellt vara en inflammatorisk tarmsjukdom som är på uppsvingning. Inflammationsvärdet i tarmen har stigit nu är det lite, lite förhöjt. Även lite läkarintyg och mera mediciner fixades.

Dock gick det åt mycket morfin under fredagen, alldeles för mycket. Trots det hade jag så svåra smärtor så när jag skulle träna med sjukgymnasterna fick en sköterska sitta och spruta mer och mer morfin samtidigt. Träningen gick inte alls bra och jag undrade hur f*n det här skulle gå egentligen.

Allt morfin gjorde mig rätt snurrig och på fredagskvällen svimmade jag inne på toaletten. Vänster knäet fick sig en smäll. Ooops, de kunde visst inte ge mig mera morfin! Fick sköterskan till att ringa ortopedjouren som var stressad, fullt upp på akuten, men han skrev röntgen remiss och satte in OxyContin som grundsmärtlindring. Röntgen mitt i natten visade inget speciellt, inga skelettskador.

På lördagen sprang en ortoped förbi i all hast, lyfte på bandaget och sa "det här ser ju bra ut!" innan han skyndade vidare. Har aldrig stött på människan tidigare och uppfattade inte hans namn. Något vidare intryck gjorde han då inte…

Men på söndagen kom min ortoped förbi, fast besluten att få igång mina muskler igen. Om sjukgymnaster är jobbiga är han hemsk. Det gick okej faktiskt, kändes att jag var på gång åt rätt håll.

Måndag morgon. Haft en lite halvjobbig natt så när mamma kom tidigt på morgonen lyfte jag knappt på ögonlocken. Plötsligt står det en massa sjukvårdsmänniskor vid min fotända och försöker att kommunicera med mig. Fattade aldrig vad den glasögonprydde mannen riktigt ville, "aja, titta tyst, våga inte försöka att kommunicera med mig - jag vill sova!". Det visade sig vara en överläkare som kollade min känsel nedom knäet.
Resultatet: nedsatt känsel i större delen av benet. Inte bra.

När ortopeden kom så försökte vi att utröna varför känseln var nedsatt. Troligen är det svullnad som trycker på olika nerver, möjligen att en är lite skadad av operationen. Alltså borde det gå över rätt snart. Jag hade under dagen ställt in mig helt på att få åka hem så när han ville hålla kvar mig en natt till blev jag sur. Tydligen hade jag inte tillräckligt bra muskelkontroll, åt för mycket smärtstillande och han ville se såren dag där på.

Under kvällen började jag få allt ondare i min mage. Sen söndagen hade jag vad jag misstänkte var blodblandade diarréer men det blev hastigt värre under måndag kvällen. Till sist gick det inte mer och jag ville ha dit en läkare för akut bedömning. Helst en kirurg. Men då ställde sig sköterskorna på tvären och började krångla. "Du har ju ingen feber och har haft magproblem sen tidigare!".

Men efter förstärkning från mamma ringde de ortopedjouren som kom upp efter 10 min med ett gravallvarligt ansiktsuttryck. CRP och lite andra prover skulle tas på stört, en ny PVK skulle sättas (den förra drogs ut under dagen eftersom jag var inställd på att få åka hem…) och ingen smärtlindring utöver mina vanliga tabletter, Den absolut tuffaste natten var det men eftersom CRP låg bra lugnade de sig lite och det blev bestämt att min EDS läkare skulle komma upp morgonen därpå.

Morgonen var jobbig. Jag ville inte äta, de försökte nästintill tvångsmata mig. Allt jag ville var att bli kvitt smärtan i magen som fanns där konstant. Kände mig mer död än levande…

Efter ett par timmar kom läkaren upp, frågade hur det var och jag tror att jag lyckades förmedla hur illa det var. Mera prover. Efter de proverna fick jag åka hem ur magsynpunkt så länge jag klarade att få i mig vätska och näring med ett recept på Flagyl. Förhoppningsvis hjälper det. Vi pratade även lite om koloskopi men först vill jag se om det här hjälper.

Tränade lite mer med sjukgymnast innan ortopeden dök upp och gjorde en sista koll innan hemfärden. Fick inbuntat av båda att jag måste träna, träna, träna…

Nu är det borttagning av agraffer om 2 veckor, ortopedåterbesök om 3-4 veckor och sjukgymnaståterbesök om ca 2 veckor som väntar.

Tar mig numera fram med hjälp av betastöd, rullstol och kryckor. Försöker att använda betastödet istället för kryckorna då det är snällare mot armbågen.

God natt, nu ska jag och min onda mage gå och sova på några mg OxyNorm…