jo, börja du med att ringa upp ansvarig mottagning, för din pojkvän.

Men det bästa är ju att han insåg själv, att med det kommande barnet och allting, så är det inte meningen att alla initiativ skall hänga på dig, han måste också delta.

Psyk-stöd, kan man få via sjukhuset, han har ju nu en diagnosisterad sjukdom och dom brukar ha psykologer kopplade dit, dom är medvetna om hur dom olika sjukdomarna kan medföra till att man hamnar i livskris.

Så dom, skulle jag försöka med, att vända mig till i första hand.

Annars har ni också akutpsyk, tills ni får en tid till en fast psykolog.

Er situation nu, låter väldigt akut.

Ta också kontakt med föreningen för ms-sjuka.

ja visst vet jag atthan måste själv ta ansvar men jag kan tänka mig i hans sitts att det är jobbigt att ringa och be om hjälp för en sjukdom man inte vill acceptera. och vart får man tag i olika ms föreningar? för vi hör till sundsvalls sjukhus. tack för svaret=)

http://www.nhr-sundsvall.se/

Det är den närmaste lokal-föreningen för er,

sedan finns tydligen det tydligen ett flertal föreningar till för nhr-sjukdomar, jag googlade bara, så kom det upp.

Här hittar du kontaktpersoner med MS

http://www.nhr.se/diagnoser/ms/

Det han och du nu upplever är inte alls något ovanligt det tillhör hör när man får ett sådant besked orova redan i dag att få kontakt med någon från MS avdelningen

Sköt om er

läste just på deras hemsida att det tydligen finns en diagnos också som kallas för srs. Det verkar stämma väldigt bra med mina symtom, synd bara att jag inte har en vettig läkare som vågar ställa diagnos.

Jag har i alla fall, ansökt om medlemsskap dit nu, så får vi se om det kanske är någon medlem där, som kanske vet om en modig läkare.

Hej!!

Var tufft att läsa ditt brev… väckte mycke svåra minnen till liv, känner igen det mesta av din mans reaktioner! Vad just han och du skall göra kan jag inte säga då vi alla är så olika och hanterar sådant här på olika sätt så jag kan bara berätta lite om min väg och hur jag kom igenom.

Din man har nyss fått reda på att han har ms, en sjukdom som radikalt kommer att förändra hela hans liv från och med nu! Hela hans verklighet har vänts upp och ner, alla drömmar, planer och hans syn på framtiden är (för närvarande) totalt raserade, Vet inte om du läste historien om julen när jag upptäckte att jag inte kunde skära en skiva ost själv och vilket bryt jag fick? Det var nästan nio månader efter min skada och tre månader efter att jag fått beskedet om att min skada var kronisk och troligtvis aldrig skulle kunna åtgärdas..  Innan dess hade jag uppträtt väldigt "förnuftigt", jag hade förstått vad det var jag hade drabbats av.. Och rentt förnuftmässsigt hade jag nog kommit till insikt, men inte ens i närheten känslomässigt!! Jag hade för att tackla detta avskärmat mitt känsloliv, jag var överhuvudtaget inte i kontakt med den biten av mej!

Din man (och därigenom åxå du) har en lång resa framför er (hur lång kan ingen svara på eftersom vi alla är olika) innan han har tagit in allt detta förnuftmässigt och känslomässigt, troligen kommer han att till och från ha självmordstankar, det hade jag under dom första två åren, troligen kommer han som en följd av allt detta åxå att drabbas av en deppression (hur svår och hur långvarig är omöjligt för mej att svara på) Han kommer att känna sej värdelös som människa, man, vän och far, det kommer troligen inte att hjälpa vad du än säger, han kommer ändå att tycka så.. Jag vände mej bort från familj och vänner ett långt tag efter olyckan, jag klarade helt enkelt inte av att hantera den biten i det läget. Jag tyckte DÅ att dom skulle få det mycket bättre utan mej.. Vad du som anhörig skall göra vet du bättre än mej då du känner honom vilket jag inte gör. Min familj och mina anhöriga kände mej och förstod att det bästa dom kunde göra för MEJ var att hålla sej på avstånd, men innom "synhåll", dom tog över dom saker jag inte fixade själv så gott det gick (kontakter med försäkringskassa, försäkringsbolag mm) Hade någon i den stunden börjat tala med mej om psykvård hade det nog burit fullständigt åt skogen.. (men jag hade säkert behövt det) men då var det illa nog att ens kropp svek mej, bara tanken på att psyket i det läget åxå skulle svika mej hade jag inte fixat… Låter som en paradox då psyket faktiskt svek, men så var det.

För mej tog det nästan tre år från det första riktiga "brytet" till jag hade gått igenom deppressionerna, ilskan, sorgen och förödmjukelsen, för, för mej som man VAR det en förödmjukelse att ha blivit av med min styrka, att inte längre kunna "göra rätt för mej" genom att arbeta mm… Innan jag hade slutat tänka på allt som jag inte längre kunde göra, slutade att tänka på alla dom drömmar som jag aldrig skulle kunna genomföra osv.

Men för alla oss som av olika anledningar fått våra liv "förstörda" där vi fått beskedet om att det liv vi levt och den framtid vi trott på en gång för alla var oåterligt borta, så kommer vi en dag till den punkten då vi måste bestämma oss för om vi skall fortsätta leva som offer eller om vi skall resa oss så gott vi kan och börja leva det liv vi har, och skapa nya drömmar och förhoppningar att börja leva fullt ut och ta till oss det som vi en gång såg som vår värsta mardröm och göra det till en stärkande livserfarenhet.

Mycket av vad din man måste gå igenom måste han nog gå igenom själv. Men du, du kan inte vaka över honom under hela denna tid som detta kommer att ta, du måste både för din egen skull och för hans och ert ofödda barn, se till att sova och hysa hopp! Han kommer att ta sej igenom detta!! Vissa bitar måste han göra själv, andra tillsammans med dej och några bitar tillsammans med nån nära vän. Han bör om han vill och kan prata med en psykolog, för mej fungerade inte den vägen, jag skrev av mej mitt en annan jag kände målade av sej sitt… Han måste finna sin väg igenom detta och du måste finna din! Du som anhörig är lika drabbad du, och jag tror till och med att det är ni anhöriga som har det svårast… Vi finns här för dej! Och om din man så önskar finns vi här för honom, ibland kan det vara lättare att "prata" över datorn med en vilt främmande än med en nära anhörig eller psykolog.

Än är han kanske inte mogen för oss här.. men om han vill prata och känner att han har frågor så finns vi här, Vanesssa har ju kunskapen om just ms, men vi alla här inne har gått igenom svåra livskriser och gör vad vi kan för att räcka ut en stödjande hand både för honom och dej! Vill han kan han även kontakta mej via mailen här på iFokus.

Vet inte om detta hjälpt dej ett dyft! Men hoppas det, jag finns här! Å mina tankar finns hos er båda!

Var rädd om dej!!!

#3 och #4 tack för länkarna ska sätta mig och kika där nu=)

#5 oj vilken historia. det hjälpte extremnt mycket. och jag har pratat lite med min man nu på morgonen och han säger själv att han vill ha en psykolog att prata med men han klarar inte av att ringa så imorgon ska jag ringa åt honom. tror inte han är redo för detta forum men han vet att det finns här och han läser det mesta som jag både skriver till er och som ni svarar till mig och jag har sagt att han kan göra en användare men det gör han den dagen han är redo för det.

vad bra om ni kan söka litet stöd, utifrån nu då.
Du som är havande och allting, bör verkligen inte ha detta hängandes över dina axlar.

Risken är kanske också att man som par, distanserar sig ifrån varandra, för att skona den andre, från det svåra som man känner. Och helt plötsligt en dag, så är man som främlingar för varandra.

Men som #6 wassago skriver: en del bör man dela, annat bör man ta var för sig…..eller tillsammans med en utomstående person.. och det är ju just det som ni gör nu, såpass tidigt i sjukdomsbilden, så jag tycker att det verkar lovande för er framtid och så att ni kan njuta av barnet, när det är dags.

Ni får mina varmaste tankar, jag önskar er en ljusare vår i gemenskap med andra, som vet hur det är när sjukdomen knackar på dörren, det är oftast där som dom bästa vännerna finns. (även om sjukdomen inte är den samma)

#8 tack för dom varma orden och tankarna. som sagt så är ju det sista vi vill att glida ifrån varandra nu när barnet fört ihop oss så pass mycket=)

Ber om ursäkt för att jag inte varit här på ett par dagar. Vilken skrämmande och jobbig situation ni hamnade i. Först och främst så ska läkaren ha jordens utskällning. Att få detta på brev, utan att man ens vet om det är rätt diagnos. Så han lever i en Status Que just nu.

När jag fick träffa läkaren inför diagnosen, innan alla prov, så träffade jag honom tillsammans med min man. Där han berättade om sjukdomen, hur proverna skulle göras, vad som skulle hända om jag hade MS. Det var mer som ett psykolog- och informations samtal med läkaren.

Så sjukhuset borde även anmälas tycker jag till ansvarsnämden, för din kille lär inte vara den enda som drabbas av detta.

Han går ju som sagt igenom en normal bearbetningsdel av de hela. Men i förtid, för han har ju inte fått svart på vitt att det är den sjukdomen. Ilska, sorg, allt det är normalt för att man sedan kommer till acceptans och sedan en ny början.

Viktigast är att han förstår att detta inte är slutet av livet, utan en början. Visserligen inte den man ville ha, men det fungerar. Vi dör inte, och det finns så många mediciner idag att vi kommer att leva lika länge som vilken Svensson som helst.

Kan inte skriva mer nu, för jag har gjort ryggnärgsprov och fått biverkning av det. För första gången. Återkommer i morgon ochn är klokare hoppas jag. /Vanessa

#10 jo som sagt ska läkaren få höra men en anmälning orkar vi helt enkelt inte med i detta tillstånd tyvärr=( och på så sätt som du fick veta/prata med läkaren om det hade han oxå behövt då hade han inte haft samma ovishet som far runt i huvudet hela dagarna och nätterna.

Det ni upplever just nu är helt normalt för det är ju så när man blir drabbad av någon kronisk sjukdom så blir man först arg och undrar varför just jag ska bli drabbad, Jag vet precis hur det är har råkat ut för en del fenom livet. Först pajade min rygg i hop fullständigt och jag satt i rullstol i 5 år under tiden drabbade jag av hjärtinfarkt swedan bröt min diabetes ut och för ett år sedan tappaddde jag synen Och det konstiga är edter varje gång kommer man upp till ytan igen och varje gång blir man starkare som mäniska Och okänsliga läkare finns det altt för många av har träffat en hel riktiga stjärnskott genom åren och en del är bara för mycket Det viktigaste för er är just nu att ni kan tala med varandra  och se till att ni alltid är sams när ni går och lägger er

Så var nu riktigt rädda om er så ska ni se att det blir bättre med tiden och ni kommer att växa enormt efter detta

#12 nemen oj vad du har råkat ut för mycket men gud vilken stark person du är =)

nu har vi iaf fått en ny tid till skallröntgen och det blir den 29april =) det går frammåt

#14 Vad bra att ni fått en tid för det hela. Det är ett steg på rätt väg, oavsett vad resultatet blir. För det kan ju hända att han inte har MS. För att se om man har MS finns det några olika saker de tittar på. Dels hjärnan, sedan ryggmärgen, och rörelse/känsel/balans. Samt om man har skov.  

Jag tog en extra bok om MS, den jag skrev om tidigare, som jag tänkte skicka till er. (Den är ju gratis.) Du får läsa den, ingen idé att din man tittar för han är inte i form för det ännu misstänker jag. Så du kan skicka mig din adress på PM till mig så får du läsa den.

Håller tummarna för er, och sänder en massa tankar genom cyberrymden till er. /Vanessa

#15 japp det jobbiga blir att en månad ungefär efter han gjor röntgen kommer han få svar om han har det eller inte helt säkert plus att dom sätter in medecine direkt då. det jobbiga med det är att då är jag beräknad att föda=( hade önskat att allt detta hade vare klart då tyvärr. både för hans och min egen del.

FerretCrow, jag har lagt boken i ett kuvert i min väska. Men saker som hamnar i min väska har en förmåga att hamna i ett svart hål. Men imorgon ska jag posta det.

Vill inte glömma dig och bebisen. Hur går det för er? /Vanessa

#17 det är ingen fara, ta det i din takt=)

jag kan berätta för er alla att killen nu fått en ny tid för skallröntgen den 29april och det känns super.

sen så började han att praktisera på posten i tisdags och ska vara där en månads tid på praktik sedan leder det till sommarjobb och om han sköter praktiken och sommarjobbet är han säker att få jobb om allt funkar. dom han jobbar med vet om allt om läkare och sjukdommen men dom ser det inte som ett hinder.

det tråkiga är att om han har ms nu helt säkert på nästa test så att säga kommer dom börja medecinera honom samtidigt som jag är beräknad att föda så det känns ju lite jobbigt att jag kanske får klara allt det där sj. men som sagt så länge dom får igång bromsmedecinen för honom är jag nöjd.

så huva nu är det inte lågnt tills bebisen ska komma 25maj =) och trångt som tusan är det i magen.

men du, har ditt sjukhus inte möjlighet att hänvisa en sk. doula till dig, det är en kvinna som ställer upp att stötta en vid förlossningen, när man inte har någon annan som kan ställa upp, stödet kan kännas jätteviktigt, helst om man är förstföderska.

Jag är inte utbildad doula, men har själv fött tre barn, samt varit med 4 andra kvinnor och stöttat dom vid deras förlossningar.
Det är en stark upplevelse.

Det låter som om allt går bra. Kul med hans jobb, och att de accepterar hans sjukdom.

Sedan så kan jag trösta dig med att hans diagnos troligen kommer innan att er bebis föds. Så medicin får han innan. Annars så tycker jag att ni kan skjuta upp det till efter födelsen. För han vill nog inte missa den. Och en födelse är man inte med om varje dag direkt. En månad hit eller dit lär inte spela någon roll i detta fall.

Han skulle må sämre själv om han lämnar dig och ert blivande charmtroll. Så låt honom vara med och då mår han bättre av att ta del av det.

Tänker på er en massa. /Vanessa

#19 nej huva kan inte min kille vara med får mamma parvla sig dit=) vill inte ha någon okänd där vare sig dom kan sin sak eller inte. den jag har med mig måste vara någon som känner mig.

#20 tack ja det tar som sagt tre veckor innan vi får ett svar på den nya skallröntgen sen kommer han själv få bestämma om han vill starta med medecin eller om han vill vänta en liten stund.

Hans medicin tar bara några timmar, så födseln ska han vara med om banne mig. Men han ska säga till att han vill ha Tysabri, för det kommer att hjälpa honom mer och snabbare än de andra medicinerna. /Vanessa

#22 vilken medecine är det då? är det den man tar 1 gång i månaden?

Glömde att stoppa ner ett brev i brevet så att säga. Så tänk istället på det jag skriver här. Snacka om förvirrad. Kommer nog att skicka mer material senare. När förvirrade jag kommer ihåg det :-). /Vanessa

#24 hehe förvirrad är jag dygnet runt så det får man vara=)

#21, jo jag håller med dig att det mest optimala är att ha med sig någon som känner en väl, men när det inte finns någon annan tillgänglig, så kan en stödkvinna vara bra. Ville bara upplysa dig om möjligheten, ifall du inte hade någon mer nära och kär som kunde ställa upp.

#26 jo jag tackar för tipset men då skulle jag som sagt hellre vara själv än att ha en helt okänd person som ska sitta och trösta och grejja. jag är inte ens sådann öppen person att jag kan öppna mig för alla.

#27, jag respekterar din känsla fullständigt. Nu får du väl koncenterar dig på att slappna av bara, inför din stora dag.

Förresten så gick jag i vattengympa för havande mammor. Superbra! jag fick starka ben, vilket passade eftersom jag valde att dansa fram henne och föda knästående, en toppenförlossning. Jag kan verkligen rekommendera detta.

tack vannessa för boken=)

#28 ja nu kommer det ytterliga dåliga nyheter=( va hos BM idag och det har visat sig att jag troligtvis kanske kommer få ta kejsar snitt då bebisen fixerat sig med stjärten först=(

Okej, så bebisen vill komma ut som kändisarnas barn. Jobbigt om man är inställd på vanlig födsel, men du kommer att vara vaken och se er underbara bebis komma ut varje fall. Så tänk på ditt kändisbarn som vill få er att tänka på henne eller honom istället för allt jobbigt.

Varsågod. Jag kommer att skicka fler saker senare som jag tror kan vara bra för er. Men som sagt, din man behöver inte läsa förrän han är redo. /Vanessa

#30 hehe ja det har du rätt i. men vi får hoppas att den vänder sig tillrätta själv=) ja han vet att den finns nu här hemma så han läser när han är redo.

Hur är det? Är oroad. /Vanessa

#32 oj förlåt så hemskt mycket att jag ej uppdaterat=P

jusst nu har det vare mycket hihi. våran son låg rätt med huvudet neråt men fick för sig att ploppa ut 16dagar tidigare så sedan den 9 maj har vi vare föräldrar och killen lyser som en sol varje dag=) och sedan var han på en ny skallröntgen den 16maj som vi ännu inte fått svar på men tok väntar och vill ju veta.

om våran förlossning kan ni läsa om på gravid.ifokus tråden heter min lilla prins.

tror att det hette så iaf =P

Men GRATTIS!!!!! Vilken härlig anledning till frånvaron!! Den godkännes med önskan om foto!

Skall genast gå in på gravid.ifokus och läsa om prinsen på ifokus… Puss på han från oss!!!

#34 hehe tack tack=)

http://crowgirl.bilddagboken.se/p/main.html här kan ni se en massa bilder=)

Här är ett litet kort på honom =)

Han är ju bara så söt!! Speciellt kortet där han är hiphopare! Vilken tuffing!!

#36 hehe japp det kortet blev så klockrent=)

#37 Vad månde bliva av den grabben?!? Hur stolt är far nu?? Ganska mycket?!

#38 denna lilla pojk kommer få namnet Anton och kommer bli en bond pojke =P hans far är super stolt. pojken är så ruskigt lik honom i allt. han har bara mina fingrar och tår.

pappa Ek med sin son =P

ett litet ps efter att ha sett i din bilddagbok…jag var på Bergsjöparken när Boppers spelade där… *fniss* Tror inte ens din mamma var gammal nog då…

#41 vilket kort menade du då? fattade inte det där!

Åh, vad underbart Ferret. Jag har varit så oroad, men misstänkte att det hade med din älskling som låg i magen att göra. De måste ha varit som ett stort plåster på era själar. Vilken sötnos han är. Tack och lov för att allt gick bra och att ni fick en underbar solstråle i livet.

Du får återkomma om du vill senare med magnetröntgen. Ta hand om solstråle ! och Solstråle 2. /Vanessa

Grattis till den lilla prinsen :o))

Välkommen till Prins Anton Solstråle. Det är väl ett fint namn :-). Även om det inte är det han döpts till, så är han det i i själen. /Vanessa

#43 tack tack. ja ett stort plåster blev det verkligen. och så klart jag tar hand om mina go pojkar

#44 tack tack

#45 hela namnet blir tor anton ek =)

#42 Jag hänvisar till ett "gammalt" kort från i april i din bilddagbok…ja jag har tittat igenom alla foton i april och maj…ja katterna gillade inte att jag satt stilla och inte brydde mig i dem…såg din mor med sin bil i Gnarp därför hänvisade jag till Bergsjö där jag är uppvuxen och till Bergsjöparken och Boppers och raggarbilar…de var där på 70talet…därför tror jag din mor är för ung för att också ha varit med på den spelningen.

Inte svårt att veta hur jag tänker med associationer och allt!

#47 min mamma är född 69 så född var hon hihi. ja men boppers har ju spelat många år =)

#48 Kunde det vara under 79 då de gjorde folkparksturnéer?? Jag var 18 då…morsan släpade med syster och mig…hon var uppvuxen i Stockholm under Elvistiden och skulle övertyga oss om att det där med rock var bra.

#49 ja kanske de

#49 Lyckades hon då? /Vanessa

Jodå hon lyckades. Den lyckligaste stunden i mors liv var när jag drog iväg på en tusenkubikares BMW motorcykel samt när jag flyttade till Stockholm och började gå på Nalen. Hennes stor sorg var att jag aldrig lärde mig dricka öl. Hon var lycklig när exet kom hem till hennes med olika ölsorter för ölprovning. Har sällan sett hennes så glad på länge då.

Jag har tom lyckats omvända exet till att bugga och lyssna på Jerka. DET var en bedrift jag inte trodde var möjlig. =)

Men nu stal jag tråden…inte meningen.

#52 det är helt okej =)

#52 Det var jag som ledde dig till trådkapning :-). /Vanessa

hej på er igen.

nu har vi fått svar på senaste skall röntgen. och dom kunde inte se några förändringar sedan den förra så dom kan ännu i fastställa något. och om ca 6 månader blir det en ny skallröntgen.

Men hur mår han? Klarar han sig? /Vanessa

#56 ja killen mår ju bra annars det har han gjort hela tiden. men jusst det att inte nu heller fått någon diagnos på om han har det eller inte. och få vänta åter 6 månader=(

Det måste vara oerhört påfrestande att behöva vänta ytterligare 6 månader!?!! Krama om han från oss!!

#58 ja han blev baar förbannade idag när han fick brevet om detta. han sa att hur fan kan dom bara skriva sådär. han vill ju veta om han har det eller inte. han får ju inte ens direkt veta vad det är dom ser i huvudet.

Förstår det, skulle bli vansinnig. /Vanessa

#60 ja och sedan stog det i papperet att han ska lägga av med medecinen han äter nu mot ögat som gör att ögat håller på att bli bättre. men det tänker han inte göra fören han träffat ögonläkaren på måndag.

Det förstår jag. Minns inte, men hade han tagit kortison för det? /Vanessa

#62 ja han äter kortison för det.

Är det den medicinen de ska ta bort? Har de provat att ge honom en tre dagarsdos i dropp? Då försvann mitt synfel och de gav mig det innan de visste att jag hade MS. Med den så var det ännu ett bevis på att det var MS jag hade. /Vanessa

#64 nej han har fått en kur på kortison på viss många tabletter om dagen. och nevrologen vill att han slutar men han ska kolla med sin ögonläkare om detta då det var hon som gav honom medecinen och vi ska ju till henne på måndag. men vad var det för fel på din syn då? för killen har ju haft en inflamation som drage två hål i näthinnan.

Jag har en inflammation som gör att synen försvinner då och då. Får då tre dagars cortisondos i dropp. Detta för att sänka inflammationen i synnerven. Och när jag får det så blir det nästan helt bra. /Vanessa

#66 okej nej killen får inte så synen försvinner helt utan bara att han får vätska som lägger sig i synfältet så det blir precis som han får stora skräp i ögat som han ser så att säga.

Okej, då förstår jag. Ja, då hjälper nog inte den dosen med kortison. För många förstår först att de är sjuka när synen försvinner. Jag får ofta synfältsbortfall i mitten av ögat. Men ett öga i taget så jag klarar mig. Men efter min dos ev kortison så ser jag rätt bra igen. Håller tummarna i varje fall för din kille. /Vanessa

#68 jo precis han måste ha en längre behandling. men jag håller oxå tummarna och hoppas på det bästa

hej på er alla nu var det ett tag sedan. nu efter alla möjliga prover som blod uring undersäkningar och en massa röntgen och ryggmärgsprov fick vi äntligen svar idag. han har MS. den är så aktiv att dom vill starta broms medecine så fort som möjligt. dom vill att han får Betaferon som tar varannan dag.

jusst nu är det blandade känslor här hemma. jag vill bara gråta men vill vara stark för honom. känns skönt med att äntligen få svar men är mycket rädd för vad som kommer att hända nu. tur att vi har våran lill kille anton som förgyller våra dagar.

på bilden far och son tillsammans.

Hej igen! Jag har funderat så mycket på vad som hänt er under den här tiden. Vilken underbar bild på far och son! Vad härligt de ser ut att ha det! Håller tummarna att det går så bra som möjligt för er! Förstår att du bara vill gråta. Gör det. Hälsa de båda från oss. Kram på er!

Oj, men då kommer allt att bli bättre. Det vet jag. Vilken vacker bild på dem, så talande.

Du måste ge dig tid att gråta också. Det borde jag göra, men gör det inte det. /Vanessa

#71 ja gråten har släppt när jag har fått gå iväg för mig själv. vill ju heller inte gråta inför pojken då han blir så nervös av sådant. men jag håller med att bilderna är underbar. den är tagen på antons dop den 24 augusti. kramen tillbaka.

#72 tack vanessa för att du finnits här för mig under detta, hur en människa genom nätet kan vara så underbar som du är lite chockerande. du har ju till och med skickat en fakta bok om ms till mig och den var helt underbar att få så man kunde läsa lite. kram

# 73 Det är du som får mig att förstå att det jag gör är bra. Så tack, tack, tack själv. Du har just nu gett mig ett fint plåster på mina små sår. /Vanessa

#74 åh skulle en dag vilja träffa dig i verkligheten du verkar så underbat go=)

nu den 12 ska vi iaf till sjukhuset och få lära oss om hur sprutorna tas med mera. skönt att allt kommer igång. men hua vad dyr medecinen va! 8500kr för en månad och den starkare han får senare går på 12tusen i månaden. jag tackar gudarna för frikort på apoteket.

Ja annars är det väl okej här hemma nu, eller ja någerlunda iaf. Killen är trött dygnet runt och mest baar sover eller bara är. Hans chock tillstånd har börjat släppa och nu vet han inte hur han ska tackla detta. Men ny tid hos psykologen väntar och jag hoppas han får den någerlunda snabbt så att det inte hinner bryta ut i katastrof som sist.

hur e det med mig själv då? Ja när jag är helt själv då kommer tårarna direkt. Jag bryr mig absolute inte över att han är sjuk. många undrar om jag verkligen vill lea mitt liv med honom nu när han är sjuk. HALLÅ!!! han är ju exakt samma person som innan. Jag älskar honom över allt och kommer alltid att göra. Men anledningen varför jag gråter är för att det gör så otroligt ont i mitt hjärta då jag ser hur dåligt han mår jusst nu. och om jag hade kunnat hade jag offrat min högra arm för att han skulle slippa vara sjuk. Men det går ju tyvärr inte. hua ne nu börjar jag snart gråta här så nu måste jag sluta.

men jag uppdaterar vad som händer så gott jag kan om någon är intresserad.

Jag är alltid intresserad av uppdateringar, både stora och små.

Visst älskar man frikortet, jisses det är verkligen en gudagåva. Nu när jag är sjuk så tackar jag mig själv för att jag bestämde mig för att stanna i Sverige. Hade funderat på att flytta till USA tidigare. Det hade inte varit en billig historia att få MS där.

Jag tror att när han börjar må bättre att han ska söka rehabilitering. Det var fullkomligt underbart för mig. Bättre en ett tjog psykologer för de hjälpte mig på alla plan. Läs gärna artiklar som jag skrivit om det här på sidan.

Hoppas att det går bra med medicinkursen. Sprutorna är enkla att ta, men för mig kraschade det mentalt. Så min man fick ge mig dem. Jag är verkligen glad att läsa din inställning till honom och ert förhållande. Det är äkta kärlek hör jag.

Själv var jag nervös och gav min man en frisedel att lämna mig när jag fick diagnosen. Han resonerade som tur är som du och står fortfarande vid min sida. Sköt om er. Kram Vanessa

#76 ja jag är väldigt nervös inför imorgon då vi ska lära oss om sprutorna men jag tror det kommer gå galant. han var ju rädd att han skulle få sprutorna som man tar i muskeln i låret men nu behöver han bara sticka i huden så att säga. men vi kommer ju få lära oss båda så att jag oxå kan ta dom på honom ifall att det tar stopp någon gång.

jo rehab ska vi kika på bara medecineringen har satt igång. för vad jag läst på internet så bör man inte träna hårt men åndå hålla kroppen igång. så det vore ju bra om han kunde gå här på rehab och simma med mera för att hålla kroppen iform och hindra sjukdomen lite mer.

Ja du reagerade samma som killen då. han ville att jag bara skulle ta min tjocka magen i våras och flytta eftersom han va inget att ha med mera för han va sjuk. det va så han resonerade då. men som sagt bara för att en person får MS är dom fortfarande samma människa som dom va innan.

Okej, så ni slipper lårmuskelsprutan, var glad för det. Det var den jag tog och var glad att bli av med. Smart att vänta med rehab tills medicinen har börjat verka som den ska och stressen för det nya är förbi.

Jag är glad att min man inte lämnade mig, då hade jag nog blivit fullkomligt knäckt, jisses, vill inte ens tänka på hur jag hade reagerat. Men just då kändes det så logiskt. Man är knäpp när man chockas uppenbarligen. /Vanessa

japp då var vi hemma igen. han var super duktig att ta medecinen och han gruvade sig precis hela natten. men allt gick kanon och inte en enda biverkning=)

Vad härligt att läsa! Nu blir jag glad! Heja Sambo!

Vad glad jag blir, det är ju helt underbart. Om det inte vore mitt i natten här och mannen sov så skulle folk kunna se mig dansa runt här av glädje. Jisses, tur att jag har öron, annars så skulle mitt leende gå runt hela huvudet. Tack för informationen. Nu kommer jag somna glad. /Vanessa

#80 =)

#81 Hehe nu är det jag som skrattar=) haha. idag tog han andra sprutan. det gick oxå bra för han att ta den men cirka 2 timmar efter fick han samma trötthet i kroppen som man får av feber så han tog en alvedon och vilade i 2 timmar sedan var han prima igen=) så imorgon ska man bara komma ihåg att ringa MS sköterskan och berätta hur det gått. hon ville att vi skulle ringa efter dom första sprutorna och berätta vad symptomen blir med mera. nej nu måste jag sova lite. har svårt att sova då jag oftast gråter mig till sömns av allt detta =/

Stackare. Jobbigt att somna gråtande. Men en dag så kommer du inte göra det längre och somna leende istället.

Skönt att han bara mådde dåligt i ett par timmar. När jag tog Avonex så strök jag en dag från veckan. Helt däckad med feber, frossa och alla influensasymptomer man kunde hitta. Vad duktig han är med sprutorna. Applåder till honom. Ge honom en kram från oss på Skuggan. Passa på att krama om dig själv också. /Vanessa

#83 tack=)

ja allts flyter fortfarande på. han har haft lite känslo svängar men det är helt lagligt att ha=) idag fick han en bok av min som heter "en kärleksförklaring" där man kryssade i olika saker om personen man tyckte om och vad ens bästa minne tillsammans va hitills med mera. och den uppskattades kan jag lova. tänkte att han kanske skulle bli lite gladare av att få en sådann litet sak som visar hur mycket jag älskar honom.

Vilken underbar present du gav honom. En sådan skulle jag också uppskatta att få. Då vet man att den är bra. /Vanessa

#85 ja han blev mycket glad för den=)

Förstår det. /Vanessa

Det var otroligt länge sedan jag uppdaterade här och lovar att idag efter jobbet sätta mig och berätta lite av vad som hänt i vårat liv =)

Gör gärna det. Det är mycket gripande händelser och ibland bra för en att minnas den där starten så att man kan se hur långt man har kommit.

Jag håller med. Minns att jag följde denna tråden och undrade hur det hade gått.

Ja ni livet rullar på här hemma som vanligt och våran lille grabb blir nu 3 år i maj och tiden bara rusar iväg.

Jag jobbar inom SJ och sambon pluggar för att bli snickaren och det är så skönt att äntligen se att sjukdommen lagt sig till ro i hans sinne och själ äntligen.

Han har även fått kontakt med sina 3 syskon på hans pappas sida som han aldrig tidigare haft kontakt med.

Skov har det ännu inte varigt något iaf inget vi har märkt av.

Han har fortfarande problem med ögat och fått ta 2 stycke kortison sprutor i ögat och det är inte så mysigt efter kan jag lova.

Vi har även varigt till ögon specialist i stockholm för ögat i snack om operation men operation kunde leda till mer problem så vi avvaktar med detta ett tag till.

Han har även bytt MS medecin till att ta sprutor varje dag. Förut tog han var tredje dag och låg i hög feber 2 dagar av dom. Den nya medecinen mår han inte dåligt av men får ont i 1 vecka i stickområdet =(

Åh herregud vet ej mer vad jag skall skriva det är så svårt att få med allt..

Är det något speciellt ni funderar över kanske så jag får hjälp att få ur mig allt

Detta var första gången han tog sprutan

Senaste sprutan i ögat han tog 16 november 2010. Detta kort är taget dagen efter för när han kom hem var det så igensvullet att han inte kunde öppna ögat.

Något gick fel så dom stack honom 4 gånger istället för 1 gång =(

det var länge sedan jag läste denna tråden, men minns det ännu så väl.
Det tar ju alltid ett tag att anpassa sig till att kroppen inte vill, det som man själv önskar.
Men när det väl har landat och vardagen börjar bli en vardag igen, dock med nya rutiner, då brukar livet kännas (faktiskt) bättre än före sjukdomen.
Så blev det för mig, men kanske hade jag bara tur att ha goa vänner som stöttar.

Fint att din man kan få hjälp som får honom att må bättre.

Ja vardagen skänns näsyan precis som förut men lite extra att tänka på precis som du säger Lidhtseeker.

Men nu har det uppkommit andra problem tyvärr.

Han kan nämligen inte ta någon bromsmedecin då han svarar negatibt på dessa…så nu är han helt utan medecin och jag är mega rädd att det skall sätta igång att dyka upp olika skov men inget jag vågar berätta fär honom =(

oj! så trist.

Hoppas verkligen att du får stöd från professionellt håll med detta, verkar alldeles för tungt för att gå och bära bördan ensam

Tyvärr får inte jag någon hjälp alls mer än från mina nära och kära =(

På sjukhuset anser dom att det är ju inte jag som är sjuk…

Tyvärr får inte jag någon hjälp alls mer än från mina nära och kära =(

På sjukhuset anser dom att det är ju inte jag som är sjuk…

Men du borde ju kunna söka själv på VC och via den vägen få remiss på kontakt?

Hoppas att du mår bättre. Kram

Ja dom hänvisar mig till att betala dyra psykologer och som arbetslös har man inte råd med det =(

Ok vad trist :( men de brukar kunna ha gruppmöten för anhöriga på avdelningarna. Har du kollat där?

jo och dom är 15 mil ifrån mig enkel väg och sedan är det så få anmälda att dom ställer in =(

jo och dom är 15 mil ifrån mig enkel väg och sedan är det så få anmälda att dom ställer in =(