Har berott lite på. med whiplashen viste familjen redan från början då det var en bilolycka sen kunde jag inte gå utan att gråta så det märktes. Så från familjen sida var det mycket medlidande vilket kunde vara jobbigt också. Bröder som man skojbråkat med vågade plötsligt inte peta på en för de var rädda att de skulle göra ont.

Vänner har dock inte alltid varit lika förstående. Man håller ju gärna god min och de förväxlar gärna att vara glad med att vara frisk. Många gånger har de bara sagt jaha men inte förstått när man inte kunnat vara med på saker. Så vänenrna hade redan börjat droppa bort när IIH:n kom. Familjen fick veta ganska snart där också och har gett fullt stöd. Jobbet fattar inte vad det är eller hur det påverkar och jag får nästan inga pass längre då de inte verkar våga sätta ut mig.

Det har gjort mig än mer isolerad, speciellt då man vissa dagar nu inte kan ta sig ur sängen och en del otrevliga undersökningar gör sitt samt oron för framtiden.

Oron håller jag dock för mig själv, inget jag vill lasta familjen med. Min ventil är sambon, går inte att leva så tät utan att vara varandras ventiler :)

När det gäller att söka jobb e jag öppen med whiplashen om de frågar. Vilket tyvärr ofta leder till tvärstopp, vem vill då ha en med IIH dessutom? Nej tänk om man kunde få stöd från amf eller så.

Men det var kanske ett annat spår :) Jag är öppen med min sjukdom/skada och ser gärna att info om den sprids.

Jag är också öppen om min sjukdom. Är det någon jag känner som jag träffar på stan och det frågar hur jag mår så berättar jag och vissa lyssnar och vissa har bråttom iväg.

Närmaste familjen reagerade olika för att de är olika människor, jag tror att alla bryr sig med på väldigt olika sätt, en av mina bröder frågar aldrig mig hur det är men han ringer till min mamma för att få information om mig.

Jag har inte berättat på något särskilt sätt, mer än jag är öppen, jag skriver på facebook, jag bloggar, jag pratar med familj och vänner. Jag har nog ett stort behov att att prata om detta för att inte kapsla in alla tankar inom mig.

Men som ovan skriver så är det många vänner som "droppat bort" dom hör inte av sig till mig alls längre, vilket känns ledsamt.