Hej, har inte något av det men vet hur det är att vara deprimerad. Och att ha en sjukdom som kommer ivägen för allt man skulle vilja göra och att livet inte blev det man hadde önskat och fortfarande önskar.

Hoppas att du får fler svar. Ge det lite tid. Och må så bra som bara du kan

Jag har själv ingen diagnos men vi har varit inne på ADHD AS eller Bipolär.

Måste tippsa dig om bokstavsdiagnoser iFokus om du inte varit där inne.

Dragonstar menar förstås Bokstavsfolk iFokus, där finns det massor av folk som du, TS. Välkommen n. Jag är själv Medarbetare där och har Aspergers Syndrom.

Oj ja självklart Höstlegenden har så rätt =)

Jag har en son som har Asperger. Och två med ADHD.

Själv har jag nog en släng av något slag också. Jag känner igen en del av det du skriver.

Jag hade periodvis ångest när jag inte han med det som jag borde. Ibland fick jag även panik. Det har blivit bättre med tiden - om nu det är någon tröst.

Det viktigaste av allt är nog att tänka igenom vad det är som bygger upp paniken ifrån början. Vissa saker kan man undvika helt enkel och vissa saker är ju måsten som bara måste göras. Det som måste göras är bra att man har en speciell tid för varje vecka.

Jag har stor hjälp av att ha en jättekalender på kylskåpet. Där skriver jag in allt som ska göras. En del skriver in allting i telefonen och sätter larm på dem. Också ett bra sätt att minnas saker på.

Min son som har Asperger har svårt med mycket folk runt sig. I princip om det är mer än tio personer i ett rum som blir det jobbigt. Han har sakta tränat sig i att vara med flera och nu går det bättre och bättre. Framför allt har jag som mamma varit noga med att tänka på det och att han behöver få reda på saker och ting i god tid. Tex att om en vecka så händer det och det. Sedan dagen innan och ett par timmar innan det är dags.

Men diagnoser som Asperger och ADD, ADHD är inga sjukdomar eller något sådant enligt mig. Det är ett sätt man är. En del av ens personlighet. Jobbigt? Jo men visst. Det är alltid jobbigt att vara lite annorlunda eller udda, och det är jobbigt för omgivningen också, men det finns även positiva saker med det också. Många gånger så ser och förstår man saker mycket bättre än andra. Framför allt så kan man se saker på ett annat sätt. Det är tufft att hitta det positiva många gånger, men det finns där. Och när du hittar dem så hittar du också allting som just du är så mycket bättre på än många andra.

Hej! Jag har ingen diagnos ställd men har barn som har det och eftersom det är ärftligt så… Jag känner igen mycket av det du berättar för egen del.

Jag ska berätta något jag gjort, antingen kan det hjälpa dig eller så inte, det vet man aldrig i förväg.

Jag var ca 25 år när jag plötsligt en kväll åkte på mitt första panikångestanfall. En särdeles upplevelse. Jag var trött, hade arbetat mycket både på jobb och fritid under en lång tid, druckit mycket kaffe, alla fel. När jag gick till sängs började jag skaka. Det var som på film, täcket låg inte kvar och jag vibrerade bokstavligen omkring på sängen så jag ramlade ur den. Så fort jag rörde mig så slutade skakningarna men om jag slappnade av eller stod stilla darrade jag som ett asplöv. Så jag bestämde mig för att hålla mig i rörelse. Jag kunde knappt andas och hjärtat slog som boxningsslag. Jag funderade förstås allvarligt på om jag var fysiskt sjuk men en strimma förnuft fanns ändå kvar, den sade till mig att det var jag själv som gjorde detta mot mig. Jag kände behov av att vara bland människor. Det var sent på kvällen så jag gick och köpte en läsk på korvkiosken. Alla jag mötte såg ut som om de sett ett spöke så jag undrar vad de såg. Bland folk lade sig oron men kiosken stängde och jag vandrade vidare till ett annat kvällsöppet ställe. Rask marsch för att hålla skakningarna på plats, otroligt ont i bröstet, kippandes efter luft. En kopp kaffe på nästa ställe tills också de stängde. Jag började gå omkring på gatorna i ett villaområde. Jag var säker på att jag skulle svimma eller få hjärtinfarkt och försökte gå mellan olika "lämpliga platser att svimma på" där jag skulle bli hittad snabbast framåt morgonen, det var ändå vinter och minusgrader. Det kändes värre och värre, snurrigare och snurrigare, jag valde nya ställen att svimma på med tätare och tätare avstånd. Till slut bestämde jag mig för att "där blir det, mitt framför den tomtgrinden". Jag kom dit. Inget hände! Ångesten släppte! Jag gick hem och somnade, helt utmattad efter 2-3 timmars fullständigt kaos.

Nästa dag på jobbet återkom andnöden men nu visste jag att det var jag som skapade det och att det var jag som stoppade det. 15 minuter envishet om vem som bestämmer och det var över. Därefter har det hållit sig nästan helt borta. Enstaka återbesök vid stark känslomässig stress, men jag får stopp på det direkt. Det är snart 20 år sedan det hände. Jag ändrade också på saker i mitt beteende. Mer cool, lägre tempo, mer ansvar för mitt eget välbefinnande.

Grejen är, tror jag: Face it! Kom igen med allt "ni" har! Låt det ske det som ska ske! Det är jag själv som gör det mot mig själv, men tänker mitt undermedvetna verkligen ha ihjäl mig, eller känns det bara så? Om det är så, så varsågod och försök så får "du" se hur roligt det är!  Panikångest, enligt min erfarenhet, är som ett chickenrace. Den som viker undan förlorar. Det är otroligt skrämmande och det förstås meningen. Det är en signal om att ändra på något här i livet som inte är rätt. Något "går inte längre" och kroppen/psyket tar till denna metod för att sätta stopp för fortsatt medverkan. Men metoden är så kraftfull den lätt får all uppmärksamhet medan det egentliga problemet kan finnas kvar och fortsätta vara ett problem.

Om detta sätt att hantera det passar dig måste du själv avgöra. Men för min egen del så är jag väldigt glad för att jag lyckades hitta detta sätt på en gång att hantera det på.

AS och ADD här. Om du behöver prata finns jag på PM :) Eller bokstavsfolk :)