Vet inte vem jag är.
Livet känns som ett enda kaos. Pengarna tryter hela tiden, det är problem med idiotiska läkare som gör misstag och inte rättar till dem, bråk med försäkringskassan pga detta, och kaos i huvudet. Orkar inte göra saker hemma, ser ut som ett bombnedslag. Äter inte som jag borde, har aldrig gjort men nu är det illa. Långtidssjukskriven, sover hela dagarna och är vaken hela nätterna. Ångest, ångest, ångest hela tiden - starka mediciner. Alla läkare och privatpersoner säger olika - Du har ADD! Du har en mild form av aspergers! Du har tvångstankar! Du har panikångestsyndrom, du har borderline, du har unipolär störning, du har biopolär störning, du är extremt stresskänslig. Någonting är fel men jag vet inte vad och jag klankar ner på mig själv för att jag inte kan vara frisk som alla andra i min ålder. Jag kan inte jobba, det är tal om sjukpensionering på halvtid för vi vet alla att jag inte klarar av att ha en fulltidssysselsättning, att jag är för stresskänslig och ångestfylld, att jag kanske aldrig kommer att klara det. Tittar i bloggarna och ser lyckade unga tjejer med fläckfria romantiska hem, fantastiska sambos och bebisar i magen, de äter ute och bakar cupcakes och köper kläder, går och lägger sig elva och tar en morgonpromenad på söndagarna. I deras hem är allt puderrosa och det är väggord i vitt trä överallt och små ljusstakar och virkade dukar. Tittar på mitt eget liv och ser röra, ständig pengabrist, en underbar fd alkoholist till sambo som har mycket problem med sig själv, ett hem där det aldrig blir riktigt städat och så jag mitt på alltihopa, som grädden på moset - världens mest trasiga och dysfuntionella tjej. Jag ser någon som borde vara någon annan.
Egentligen är jag ruskigt intelligent, väldigt söt och otroligt kreativ. Jag är socialt begåvad och har vänner. Men jag har ingen ork och jag finner ingen ro. Jag faller på mållinjen, orkar inte med vardagen. Jag är jämt trött, måste sova 10 timmar varje dygn för att vara utvilad och har alltid behövt men är så stressad att jag inte kan förmå mig att lägga mig. Min pojkvän gör sitt bästa, han är det finaste som har hänt mig - världens snällaste och mest omtänksamma - men han är som mig, han har fläckar och psykiska problem som gör att han mår dåligt, speciellt när han för min skull har slutat med spriten. Vi turas om om att ha svårast att komma upp (ibland sover vi till 15.00) och kämpar för att ha ett normalt liv men vi har inte kraft nog att ro runt skeppet, vardagen blir för mycket. Tankarna blir för många. Ångesten blir för stor.
Jag vill inte vara en av de där puderrosa tjejerna (har provat det livet också, och det slutade bara med mindervärdeskomplex) men jag vill ha kraft och ork. Jag vill kunna klara av vardagen. Jag vill inte att en händelse om dagen ska vara nog för att slå ut mig - jag vill kunna gå till läkaren på morgonen, åka ut till min häst på dagen, åka till IKEA efteråt, laga middag hemma på kvällen och plocka eller dammsuga eller diska och träffa en kompis för en kopp kvällskaffe. Sedan vill jag kunna gå och lägga mig. Nu orkar jag nätt och jämnt kliva upp, åka till stallet och ha tvättid på kvällen. Om mina personliga ombud ska komma så är det det energin går till den dagen trots att vi bara sitter och dricker kaffe och pratar om framtiden.
Herregud, egentligen så vill jag ju leva som alla andra: Kliva upp, åka och jobba/gå i skolan i åtta timmar, åka ut till hästen, komma hem och plocka och äta middag, pyssla hemmavid och gå och lägga mig i tid. Men tanken på att jobba så mycket får mig att må fysiskt illa, jag blir så stressad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Och tanken på att bli sjukpensionär på halvtid, som 21-åring, att vara så otroligt onormal, det får mig att känna sån skam. Vad ska jag säga till min pappa, att jag aldrig kommer att bli normal? Vad ska jag säga till mina kompisar, att jag är misslyckad?
Jag vill bara vara normal för en gångs skull i mitt liv. Jag vill inte vara den söta melankoliska, misslyckade tjejen med trasslig bakgrund och trassligt liv… Jag vill vara den där kreativa tjejen med den goa sambon, den mysiga lilla gården och det roliga jobbet. Jag vill inte jämt svara "Sådär" när mina vänner frågar hur jag mår, jag vill svara "Strålande!" och jag vill mena det.
Vad gör man för att stå ut med sig själv? För att stå ut med att man inte är som alla andra, att man är misslyckad? Hur gör man för att se positivt på framtiden när då- och nutid är så mörka?
Medarbetare på Häxor.
En neuroatypisk blogg
Det låter jätte tungt. Det är väldigt stressande att vara arbetslös! Det är ännu stressande att vara arbetslös och sjuk! När orken tryter stressar man ännu mer och man blir ännu tröttare. Sover också mycket efter min olycka, har ett stökigt hem och ett deltidsjobb som jag precis klarar av. Känt att livet lagts på förråd i väntan på bättre tider.
Men tricket är att acceptera att man är långsammare än alla andra, att sluta jämföra sig. Man ska inte ha någon annans liv, man ska ha sitt eget. Som sköldpaddans budskap är. Jag rör mig långsammare än de andra, men jag får saker gjort i om jag får göra det i min takt. om jag försöker skynda på leder det bara till frustration och stress.
Ta din tid och kom ihåg att du är värd att vara du.
Kram. Hoppas att det känns bättre snart.
Det är viktigt att inte bli sin diagnos eller situation. Låt dig inte hindras av diagnoser, varje människa är unik och att man har ADHD/Asberger/borderlinesyndromeller vad det nu är innebär inte att det är allt man är!
Arbetslöshet är en situation, inte ett personlighetsdrag. Gör det bästa du kan av situationen, gör framtidsplaner för hur du ska bli lycklig och ta steg för steg dit!
Jag var svårt deprimerad för många år sedan, och började leta diagnoser som skulle förklara för mig varför och vem jag var. Det var helt fel tänkt! Först när jag började fokusera på det positiva och släppte tankarna att jag är min sjukdom kunde jag gå vidare med mitt liv.
Har du en samtalskontakt som kan hjälpa dig att reda ut dina tankar och känslor?
Vänliga hälsningar
Cindy
Tro inte på bloggarnas fläckfria liv. Ju mer de skriver varje dag desto mer timmar tillbringar de vid datorn. De läser mycket på internet för att ha något att skriva om. Mycket är hur de skulle vilja ha det och skriver som om de har det. Många av dem skulle kunna vara författare och skriva skönlitteratur istället. De gör konstverk i form av en blogg full av en värld på rosa moln. Men de lever inte i någon rosa värld. Några få lyckas få ett bra liv genom sitt bloggande men de är ytterst få. De flesta lever ett vanligt liv som de sedan målar upp till något fantastiskt.
Nystartad sajt om jänkare! 
Wrooom!
Vad är dina drömmar?
Vad har du gjort för att lägga det förflutna bakom dig?
Verkar alla andras liv så mycket bättre?
Har du provat att försöka få till ett fritidsintresse, elelr du kanske rent utav har ett intresse?
Du säger att du är kreativ.. Kanske skapa något, köp modelllera, skulpturlera, skapa det du vill, måla, sjung, samla lite stenar å småpinnar å trådar å skapa en model av något, en bro, hus osv.
Du måste bestämma dig för att inte låta dina tankar bestämma över ditt liv…
Fånga inte dagen släpp den fri!
Att vara modig är inte att vara orädd utan att trots sin rädsla ändå stå kvar!
Jag mådde lite illa när jag läste ditt inlägg, för dina tankar påminner så jävla mycket om mina. Multipla suddiga diagnoser, mediciner och trötthet. Usch.
Hej tjejen!! Hinner knappt skriva men vill bara kasta in en fras som jag brukar tänka på när det känns som att jag inte räcker till alls: "Det är bätte att göra nästan rätt än helt fel". Min mama sa det till mig någon gång och det fastnade verkligen. Brukar tänka på det när jag sovit bort halva dagen och knappt orkar med något alls för när jag tänker på det så kanske jag iaf orkar göra middag = nästan rätt i alla fall. Tänk på att det fan inte finns någon som gör alla rätt.
Kram på dig i mörkret!!
![[stass]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Ousch då, ibland (iaf för min del) brukar jag försöka se mig och min vardag uppifrån, det hjälper mig att få en distans och för att se vad jag kan göra någonting åt. Börja nysta i trådarna. Försäkringskassan är svår att påverka, likaså läkare, men kanske kan man försöka göra annat annurlunda, då brukar det reda ut sig mer och mer. För när jag mår som sämst och känner mig som mest misslyckad, då har jag allra minst ork och kraft.
Hoppas du får det bättre och bli lyckligare =)
PS: jag känner några puderrosa människor och deras liv är allt annat än det =) Det ser bara så ut.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Låter ungefär som när jag beskriver mitt liv. Jag lider med dig verkligen! Vet känslomässigt vad du går igenom!
Önskar dig allt gott i livet och hoppas dessa "spöken" försvinner så både du å jag samt andra kan leva ett gott liv!
Kram!
"Den som går sina egna vägar behöver ingen karta"
Hej
Hoppas verkligen att du snart mår bättre. Jätteduktigt av din sambo att försöka låta bli spriten. Håll ihop och stötta varandra. Mycket av det du skrev känner jag igen mig i men inte så kraftigt/mörkt som ditt. Jag vet vad innebär att kämpa mot ångest, alkoholiserad man, stresskänslighet, trötthet och knappt orka arb 75%. Min värsta mardröm är att bli arbetslös. Varför ska det vara så svårt att leva när man blir sjuk? Förr fanns det ett "skyddsnät" i samhället men det liknar mest USA nu. Hör gärna av dig om du vill och orkar! Kram Helena
Starta ny diskussion