Själv har jag det inte, och är tyvärr inte så insatt i just bipolär. Men får se om någon av de andra dyker in här.

Här inne är det ibland lite lugnare mellan varven, då alla inte orkar vara på iFokus så mycket som de kanske vill.

Ja jag märker att det är lugnt =) Men gör ju inte så mycket kanske dyker upp någon snart.

Det gör det säkert. När det är folk här inne så är det väldigt trevligt. Det är helt enkelt en skön oas att skriva av sig på. "gnälltrådar" är välkomna här tex.

Hej!

Jag har fått diagnosen bipolär II-typen. Den är mer åt det depressiva hållet än det maniska och kan variera nästan lite hipp som happ och man kan även ha blandtillstånd, alltså både manisk och depremerad samtidigt. Har även haft panikångest.

Vad undrar du om? 

#4 hej det du beskriver låter som det jag har. Jag undraa lite om hur det är att var bipolär, hurm an får diagonsen, för mina läakre värkar ha synen att man måste var amanisk för att var bipolär o0ch ajg är ju inte manisk på de sättet att jag ringer kompisar mitt i natten eller att jag målar om hele hemmet i gult under en natt. Jag är snarare deprimerad och vissa dagar måste jag bar låta, massor piper sjunger tjuter, tycker själv att jag är jobbig då. Sen är jag alltid trött och det har hänt att jag under mina deprimerade perjoder är apatisk och helt plöttsligt vänder och blir hyer, slår skriker skakar riktigt i kroppen då jag har så mycket enerig och inte kan släppa läs den. Sen har jag ju de perjoder så jag är som vanligt alltid trött och så får jag fick ider som jag fastanr på, tex vill ha hund ja då läste jag om hund pratade nånstopp om hund ritade hundar planerade namn kollade anonser ja lite mansik. Samma sak har hänt om oliak djur om konst och andra saker som är min inträssen.

Jo… det skulle det kunna vara. Men jag är ju inge doktor så jag kan ju förståss inte säga ja eller nej. Men känns det så så kan det natruligtvis vara så.

Jag tycker som så att är du inte nöjd med den läkare du går hos så byter du. Om du bytt läkare på samma vårdcentral och de ändå säger samma sak så byt vårdcentral. Du har rätt att välja vilken vårdcentral du vill i hela landet hur långt bort den än ligger. Du kan också ta kontakt med akutpsykiatrin och boka en tid då det är som värst (åt något av hållen), för då kan det vara lättare att beskriva än när du kanske mår lite bättre.

Vill de ge dig antidepressivt så kanske du inte ska ta emot det utan att kräva en uttredning först. Är du bipolär och bara äter antidepressivt kan det förvärra, har jag läst mig fram till. Hur sant det är vet jag inte. Men tänk på att det jag skiver här inte är vad du ska göra utan bara vad jag kommer att tänka på.

Jag fick min diagnos efter att jag legat inne på en psykiatriavdelning, så hur man går tillväga genom primärvården vet jag inte.

Lycka till!

Den läkare jag går hoss är på Psykriatrin och vart nyss tvungen att byta då den jag hadde slutade. Så denna läakre är alltså en läkare som ska hålla på med just psykisk ohälsa.

Sen har jag en till läkare, för det händerin get så jag liggerp å på två och den är då på vanliga primärvården alltså vanlig motagning och hon vet inte heller vad hon ska göra för jag har ju så fina blod och EKG prover.

 Jag äter SSRI i låg dos då jag är överkänslig mot viss medecin. Den funkade jättebra första halvåret med nu efter kanske 2 år så känns det inte alls lika efektivt längre.

Vad jag förstår så funkar antidepp på det viset för bipolära, inte alla kanske.

Ja det är krångtligt med vården. Men jag undrar om inte din läkare på primärvården kanske kan skicka en remiss för att få en ordentligt uttredning. Jag har alltså ingen aning, jag bara spånar. Jag vet faktiskt inte vart du ska vända dig.. Har du råd kanske du kan gå till en privatläkare som kanske kan hjälpa dig bättre. Kanske denna websida kan hjälpa dig hitta vägar http://www.socialstyrelsen.se/halso-ochsjukvard

Mer kan jag inte ge råd eller så. Jag har själv andra problem som jag har svårt att få utredda.

Hoppas det löser sig till det bästa för dig.

#8 tack för tippsen, tycker det är otroligt bra av dig att bara svara så ärligt dfu kan och förka hjälpa ävne om du ignetlign inte vet vad man ska göra.

Jag ska ta och prata med läkaren på primärvården.  ska även se vad läkaren på psykriatrion har att säga mer.

Vad bra att jag kunnat ge dig något 

Ja det är bra du inte ger upp. Jag har sådan tur så jag har en sambo som ställt upp så mycket för mig både hemma och för att få hjälp. Utan honom vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Kämpa på!

# 10 tack så jättemycket =) Ja min sambo ställer ofta upp han med. det behövs.

slå upp det på google

Det ni skriver liknar faktiskt lite av mig själv. Jag kan också bli lite manisk när det är något som intresserar mig. Full fart framåt och när jag skaffade mig en hund så bliev det inte bara en utan snart en till.

Jag har lätt för att överdriva det jag gör ibland, det känns så.

#12 vad ska vi slå på google? Jag har sökt på massor om bipolär men det är ju skillnad att läsa om de typstandarder som listas som punkter och de som människor faktiskt lever med.

#13 Känner igen mig i de du säger, frågna är ju vart de vanliga personlighetsdragen börjar gåöver i en sjukdom?

#14 Jag tror att när det blir ett handikapp för en själv eller ens omgivning så har man klart en sjukdomsbild. Jag tycker det är från fall till fall. Precis som med så mycket annat. En huvudvärk kan vara en baggis för en del men för andra blir det ett hinder, även om man skulle kunna mäta det på en skala och få fram samma värde.

#15 låter väldigt vättigt och håller med. Lite surt att vården inte alltid ser så.

#16 Allt för ofta så nervärderar de personen som söker vård. Men det finns guldkorn inom vården. Det gäller bara att hitta dem.

Ja  jag behöver nog hitta en guldklimp för att få hjälp.

# TS Kolla dessa länkar om de kan vara till nån hjälp!

http://www.sjalvhjalppavagen.se/

http://www.snorkel.se

19# tack så mycket ska kolla igenom det =)

Kan du inte vara (svininfluensa) vaccinet som är boven i dramat?

#21 Nej mina problem har jag haft långt innan svinifluensan bröt ut och jag har alldrig vaxcinerat mig mot den.

Hej!
Jag är Bipolär med typ II.
Jag kan relatera till symptomen du beskrev. Jag gick till läkare när jag var 18 år och fick göra olika undersökningar. Fick berätta om i princip hela mitt liv.
Först fick jag ångest/antidepressiv medicin. Det bet inte på mig så då fick jag en annan typ av ångest/antidepressiv medicin. Det fungerade inte heller. Sedan ville min läkare att jag skulle testa medicin som ger till bipolära och även epeleptiker som säker hjärnaktiviteten så de maniska perioderna blir lindrigare. Gick en månad och jag kände genast av att det hjälpte. Min läkare berättade att det är vanligt att ångestdämpande och antidepressiva mediciner inte biter på bipolära. Och som Cavalo skrev där uppe om att det kan förvärra var väl det som hände mig. Det blev bara mer ångest och nedstämdhet.

Jag har haft turen att ha samma läkare. Vi har haft kontakt i ca 4 år och vi har en bra relation med varandra.
Och det där med att du inte är extremt manis när du har "uppåtperidoder" så har jag samma.
Det är olika varenda gång. Ibland har jag lååånga maniska perioder och ibland korta. När jag är manisk så är inte jag heller uppe och ringer folk mitt i natten eller målar och renoverar typ, men jag blir extremt pratig, avbryter folk, sjunger och dansar med hög musik och är glad. Sen på kvällen är jag helt utmattad.
Det är inte fören mina vänner påpekar att det blir lite för mycket som jag upptäcker att ojdå, nu är det väl en manisk period som börjar. Men hur man är och beter sig är väl olika från person till person. Och hur länge det varar är alltid olika. Kan vara bara en dag, kan vara en vecka.
När jag är nedstämd så blir det där med att ligga under täcket, ignorera telefonsamtal, undvika vänner, undvika att handla, ingen matlust osv. Och för min del så har jag mina nedåtperioder mycket längre än de maniska. Det kan ligga i i en månad typ.
Och ibland vissa dagar är jag varken eller. Känner ingenting, varken glad eller ledsen.
Jag vet inte vart du bor nu men min syster som också är bipolär bodde ett tag i Lund, och hade kontakt med psykvård där och det var bättre vård där än i vår hemstad. De är också kända för att vara bra vård och mottagande och sådär. Tänkte på det med att du hade krångel med läkare och så.
Oj vad långt det blev. Tänkte bara skriva lite hur jag har det och om du kan relatera till det.
Har du någon slags antidepressiv medicin just nu eller?

Jag känner väl igen mig i Fridefreds text.

Vilket långt brev =)

Jag bor i Södermanland och tillhör strägnsäs psykriatri och som jag förstått det hela är det en dålig klinik.

De du berättar låter mycket som jag. Jag ska se om dom inte kan göra en utrednign för mig. Men som sagt just nu ser det ut somett till 2 års vätnetid på att få göra något alls.

Är man BP 2 så blir man aldrig manisk utan hypoman. Är man manisk så har man typ 1.

Jag har typ 2 och pendlar mellan nedstämd och depression men några gånger per år är jag hypoman.

Vargöga, jag var tvungen att googla på vad hypomani innebär. Men det stämmer ju i alla fall. Det har min läkare missat att informera mig om. :S

Dragonstar. Det är tråkigt att det är så lång väntetid. Jag hoppas att det går snabbare så du får hjälp så fort som möjligt. Håll ut så länge. Det kommer bli bra tillslut.
Gillar egentligen inte när folk säger så, för ibland känns det som att det aldrig kommer bli bra. Men när jag blickar tillbaka så har jag insett att det för mig på sätt och vis blev bra tillslut. Åtminstone bättre.
Önskar dig all lycka!

Ja jag hoppas att jag kan få en diagnos snart. mina sömnproblem sak eventuellt utredas på sömnlabb. Ska dit och prata med en sömnläkare i morgon.

Men detta med BP tror jag att jag har det stämmer mer och mer in efter allt jag läser och allmänt i livet då jag hammnar i olika situationero ch lär känna mig själv mer. Men måste vätna tills jag får träffa dom på Habilitering och efter det sak min läkare kontaktar så får vi se om jag får en utrednign snabbt och vad för utrednignar det blir.

Ni som har BP vad har ni fått för hjälp? Specielt hur har diagnosen ändrat för er. Tex när det gäller arbetslivet och sjuksrivningar.

Jag har varit borta från arbetslivet i snart 3 år pga min BP. Klarar inte av att jobba så pass mycket och jag pendlar fast jag äter medicin. En del inläggningar har det blivit.

Men nu börjar jag sakta att återhämta mig och börjat jobba två timmar per dag tre dagar i veckan. Har även Asperger utöver min bipolära sjukdom.

Ja jag är heltidsjukskriven ett år frammåt med kravet att jag ska föörka arbetsträna. Jag vet inte hur det kommer bli men jag hoppas på att utredningen ger mig mer utrymme att andas så jag slipper känna strässen av föräkringskassan hela tiden. En chans att återhemta sig och lära mig vad jag klarar och hur jag sak hantera det som inte funkar.

dragonstar hur har det gått för dig? Har du fått någon utredning?

Ja Kul att du frågade, jag fick rätt nyligen en diagnos Bipolär Hypomani. Så ja jag har börjat med medecin mot det och har faktiskt börjat på en keramikutbildning.

Så jag mår mycket bättre