Skuggfolket

17 oktober 2008 är dagen jag aldrig kommer att glömma. Det var då mitt liv tog slut. Min mamma, min bästa vän, min förebild, min mentor, mitt allt rycktes hastigt bort från mig. 56 år gammal. Mitt i steget.

Ena stunden fanns hon här. Allt var precis som vanligt. Ett ögonblick och sedan var allt slut. Min dotter fick bara ha sin mormor i 17 månader och 15 dagar.

Nu har jag levt i en månad i något som jag inte vill kalla liv. Visst, jag förstår att det kommer att kännas bättre en dag, men jag begriper bara inte hur det ska vara möjligt.

Jag hittade den här sidan i ett desperat försök att hitta en ventil för mina tankar och kanske hitta folk som förstår för det är inte enkelt att vara den första av alla man känner som förlorar sin mamma. När det dessutom sker utan någon som helst förvarning blir folk rädda och drar sig undan. Men faktum är att jag behöver också synas och höras. För min dotters skull. För min pappas skull. För min skull.

/Sofia