Mitt hjärta skriker efter dig, mamma!
17 oktober kl 19:11 dog min mamma. Kl 22:50 kvällen före vaknade pappa av att han hörde några dunsar ute i hallen. Han rusade upp och hittade mamma där som sluddrade fram något om blixtrande huvudvärk och han ringde efter ambulans på stört. Trots att hon kördes i ilfart först till ett närliggande sjukhus och sedan vidare till NIVA i Linköping stod hennes liv inte att rädda.
Vi väntar fortfarande på svar från obduktionen, men allt pekar på att hennes hjärnblödning orsakades av ett aneurysm. Morfar dog av samma sak. Han blev 57 år. Mamma 56. Morfars bror dog också av detta. Hans son, mammas kusin, drabbades av en hjärnblödning tidigare i år, 44 år gammal. Han överlevde, men kan varken gå eller prata. Vilka odds, va!? Min bror och jag går en ljus framtid till mötes… Eller inte…
Mitt uppe i sorgen efter min mamma som även var min bästa vän kommer tankarna på att jag själv kanske får en hjärnblödning när som helst. Jag känner mig som en tickande bomb. Min bror, min moster och mina kusiner på mammas sida känner likadant. Det är frustrerande att vänta på svar som aldrig verkar komma. Vi kommer att kallas till en undersökning av våra hjärnor. Hittas något aneurysm kommer det att åtgärdas, vilket tydligen inte är nåt jätteingrepp om det sker innan det blir akut. Jag förstår bara inte varför inget gjordes medan mamma levde…
På ett sätt hoppas jag att de hittar det på mig och åtgärdar detta vilket gör att jag kan leva på samma villkor som alla andra. Mammas död kommer alltid att kännas meningslös, men om den får en sådan konsekvens betyder det att min mamma räddat mitt liv.
Mamma räddade förresten livet på fyra för min okända människor. Mammas lungor andas åt en kvinna som annars också skulle dött. Ena njuren gick till en man, den andra till en kvinna. En kvinna fick lever, mjälte, magsäck, bukspottskörtel och allt annat de kunde ta från mamma. Hennes varma, vackra hjärta kunde de inte använda eftersom hon hade högt blodtryck som hon medicinerade för. Jag är så stolt över min mamma.
En månad har jag nu levt i något jag inte vill kalla liv. Min dotter håller mig flytande. Tack vare henne får jag skratta varje dag. Utan henne hade jag inte orkat.
Till er som läser detta vill jag säga att ta vara på dem ni älskar. Låt dem få veta det för i morgon kan det vara för sent. Tro mig, jag vet!
Jag kan inte annat än beklaga din djupa sorg.
Sänder massa kramar
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
beklagar din sorg 
Själv har jag släkten full av härtinfarkter på båda sidor, så jag vet hur det känns.
Kramar från mig med!
Ja, vad ska man säga till en människa i så stor sorg? Vilken traumatisk händelse för er alla. Så skönt mitt i allt elände att ni andra ska röntgas. Då, som du säger så kanske din mammas allt för tidiga död inte var förgäves. Tänk även på organen hon donerade.
Jag tror allt har en mening även om man inte kan se det när man är mitt i all sorg.
Stora kramar från mig…
/Maria
Tänker på dig. Det du säger är så viktigt. Att man ska säga i dag om man älskar någon, inte i morgon för det kan vara försent.
I vår släkt är det cancer som går. Allt från levercancer till skelettcancer. Min pappa hade cancer och jag förlorade honom i det. Var i den något konstiga senpuberteten då, och kunde inte riktigt säga vad jag kände. En dag skrev jag ett brev till honom, som jag la på hans sänghalva. På natten blev han jättedålig och förvirrad. Vi skickade honom till sjukhus och det var sista gången vi såg honom vid medvetande. Han föll i koma.
När jag hem såg jag att han läst brevet jag gett honom, där jag tack och lov skrivit att jag älskar honom men hållit allt för tyst om det. Det var som om han då kunde släppa efter.
Efter hans död har jag alltid sagt till de jag älskar att jag gör det. Om då så är med ett samtal, en blomma, få ord eller många. Gör så med alla som betyder något för mig.
Du får ta hand om dig, och minnet av din mamma. Tänker på dig. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Så ledsamt, jag beklagar också din sorg. Tänk, man kan aldrig förbereda sig på sina föräldrars bortgång, de har ju alltid funnits där! När min mor dog för snart tjugo år sedan var jag så arg på henne för att hon lämnade mig med så mycket ouppklarat. Det är något jag bär på fortfarande. Så till de nära och kära jag har kring mig idag, talar jag ofta om att jag älskar dem och visar det också på olika sätt.
Tröstekram till dig, heddalovisa!
ja förmodligen sitter vi alla o läser som har egen sorg.jag tror det är lätt att ang i anndras sorg när det blir extra jobbig för oss själva. vi vill va t hjälp ett tag.men det finns inte så mycket kan men vi tänker på dig skickar våra tankar känner du dom.
Det är viktigt att dela med sig av både sorg och glädje. Bara att få ventilera sina känslor är bra. Tyvärr är det allt för många människor som håller inne med sina känslor och det blir tillslut det som knäcker dem.
Hoppas att #0 du överlever din sorg och att ni fått era undersökningar gjorda. Ta hand om dig. /Vanessa
Kata(rina), f.d. Vanessa som är mitt mellannamn.
Starta ny diskussion